Niva: Framtiden är här – men vi måste även blicka bakåt

Foto: Framtiden Alexander Kacaniklic representerar framtidens svenska spelare i landslaget. Spelare som hoppat över allsvenskan och gått raka vägen ut i proffslivet.
SPORTBLADET

I flera årtionden har Sverige varit ett fotbollsland där vi först välkomnat stornationerna till Råsunda, sedan strypt dem med vår kollektiva styrka och vårt välorganiserade försvarsspel.

Det var då det.

Vart ska vi ta vägen nu?

Vi ska minnas ett idrottsmonument, vi ska tacka av en nationalarena och någonstans mitt i allt ska vi därför också spela fotboll i en paradox.

Även om inramningen av matchen mot Brasilien oundvikligen kommer att präglas av det förflutna måste vi ta oss ut på andra sidan med en förstärkt tro på framtiden.

Friends Arena står redan där den står. Nu måste vi klara av att fylla den med fotbollsinnehåll också.

Det svenska landslaget gjorde en väldigt försiktig typ av nystart i går. Samma ansikten dök upp på samma ställen och sa samma saker som de brukar göra.

En annan sommar kanske det hade givit ett betryggande intryck. Nu kändes det mest som en påminnelse om ett misslyckande.

EM-skutan ligger fortfarande kvar på det grund där den strandade. Den krängde ju till i samband med Frankrike-matchen, men det är inte direkt så att den hjälpts upp av några positiva strömmar sedan dess.

De skadade spelare som vi trodde på (Elmander) och hoppades på (Guidetti) saknas alltjämt. Den bäste försvarsspelaren har försvunnit. Förstemålvakten har flyttat till Kasimpasa.

Stort symbolvärde i Kacaniklic

Inga andra landslagsspelare har gjort klubbyten som på ett självklart sätt höjt deras status eller säkrat deras utveckling. Inga andra kandidater har gjort sig själva oumbärliga.

Nä, vi står där vi står och vi har det vi har.

Det här är nu ingen hård kritik mot Erik Hamréns trupputtagning, utan snarare ett konstaterande kring urvalet vi har efter att ha ägnat de senaste fyra åren åt att försöka smyga oss igenom en generationsväxling.

Jag har visserligen svårt att förstå varför inte Albin Ekdal får en möjlighet att visa upp sig – i synnerhet sedan Kim Källström lämnade återbud – men det är också min enda kraftiga invändning.

Att en 28-årig Mathias Ranégie inte blir inkallad som vikarierande fjärdeforward är givetvis en stor sak för honom själv, men däremot ingen särskilt central fråga för den svenska landslagsframtiden.

Däremot ser jag ett väldigt stort symbolvärde i att Alexander Kacaniklic är här.

Inte nödvändigtvis för att jag förväntar mig att han ska bli landslagets kreativa nyckel – det är för tidigt att säga – utan genom att vi kommer att vara beroende av spelare med hans fotbollsbakgrund framöver.

Under flera generationer har landslaget fungerat som den självklara toppen på en ganska lättbegriplig blågul fotbollspyramid.

Även nyuttagna debutanter har kommit hit med en lång och gedigen skolning i den svenska modellens uppbyggnad och organisation.

Nu är inte det slussystemet längre giltigt.

Väljer att hoppa över allsvenskan

I dag är de flesta av våra största råämnen killar som hoppat över allsvenskan i sin utbildning, för att i stället slipas till elitspelare i en proffsverklighet där fotboll på många sätt fungerar helt annorlunda än här hemma.

Alexander Kacaniklic är ett sånt exempel. John Guidetti det mest uppenbara. Mikael Ishak (Köln) och Branimir Hrgota (Mönchengladbach) två andra.

Det här är en verklighet som kommer att ställa nya krav på både inventering och hantering av potentiella landslagsspelare, och jag tycker att uttagningen av Kacaniklic tyder på att Erik Hamrén förstår det.

Men bara för att framtiden redan är här så betyder ju inte det att dåtiden slutat slamra. Samtidigt som Hamrén måste skissa på vår långsiktiga fotbollsframtid är det hans förbaskade plikt att snabbt hitta tillbaka till ett fungerande försvarsspel.

Alla svenska landslagsframgångar i modern tid har byggt på den grunden, och även om det kan tyckas otacksamt uppställt kommer ju inte heller det här laget lyckas uträtta något innan en backlinje med Lustig, Olsson och Granqvist lyckas hantera spelare som Neymar, Oscar, Leandro, Hulk och Pato.

Vi ska säga adjö till en nationalarena i morgon. Vi är däremot långt ifrån redo att ta farväl av vårt fotbollsfundament.