Bästa ligan? Det borde räcka med att räkna på fingrarna

Foto: Kalousträff Salomon Kalou slår spiken i kistan med sitt mål mot Olympiakos. Målet betyder 3–0 och skickar därmed Chelsea som tredje engelska lag vidare till kvartsfinal.
SPORTBLADET

LONDON. Så var vi där igen.

Det är nu vuxna män plockar fram tungskraporna inför årets barnsligaste fotbollsdebatt:

Vilken liga är bäst?

Den italienska? Den spanska? Kanske den tyska eller den franska?

Törs man ens nynna lite på ”Rule, Britannia”?

För det mesta är det bara uppfriskande med diskussioner om vilken spelare som är bäst i världen eller kanske vilket lag som spelar den vackraste fotbollen, sånt går liksom att ta på, att hitta vettiga argument för, att verkligen debattera.

Men det spårar ur varje år vid den här tiden när det drar sig mot kvartsfinaler i Champions League och det ska tjatas om vilken LIGA som är störst, bäst och vackrast.

Det kunde ju räcka med att räkna på fingrarna: är det till exempel tre engelska, två italienska och två spanska lag i kvarten, ja ... då råkar väl Premier League ha den största bredden på toppen just det året.

Men plötsligt uppstår en slags Eurovisionsschlager med politiska röstningar, det sitter folk och debatterar i tv-studios och på diverse forum och försvarar ”sina” ligor med gravallvarliga miner.

Ungefär som om det vore viktigt vilken LIGA som är bäst ... hjälp!

Tre fjärdedelar England i fjol

I fjol hade England tre lag, Chelsea, Liverpool och Manchester United, i semifinal. Det fjärde var italienska Milan.

Jag vill minnas att jag skrev att det var anmärkningsvärt bra, att det visade den höga klassen på Premier League.

Det var relativt tyst tills Milan hade vunnit finalen, då skulle jag hastigt och lustigt ”hålla käften” och ”äntligen inse” att den bästa fotbollen spelades i Serie A.

Inställningen är densamma från fans till Barcelona och Real Madrid och andra spanska lag, de missar aldrig ett tillfälle att påpeka storheten med La Liga och spotta på Premier League.

Det är tydligen fult att uppskatta fotbollen i England. Där är det alltid bara ”ett jävla tjongande och springande och ingen teknik”.

Nivå: grodyngel.

Sett Arsenal nyligen?

Sett Manchester United?

Jag hör vidare på omvägar att det sitter nån debattör vid namn Birro i nåt webb-tv-program nånstans och är upprörd över att jag skriver så mycket om engelsk fotboll – när det finns italiensk.

Hur orkar folk hålla på ”sina egna” så i ett fotbolls-Europa där det finns mycket få engelsmän i de engelska topplagen, få italienare i Milan och Inter och där brassar, argentinare och fransmän glänser i Barcelona? Där ländernas ligor egentligen har mycket lite att göra med den inhemska fotbollskvalitén?

Ska man döma av mejltrafiken från främst italienska och spanska fotbollsfans är jag uppenbarligen bakom flötet som hyllar Premier League. Men nu råkar det ju vara mitt jobb eftersom de engelska lagen har överlägset mest anhängare i Sverige.

Det innebär inte att jag är anglofil rakt igenom. Jag skulle kunna skriva en bok om människor och företeelser jag avskyr på den här ön. Men de har några förbannat bra fotbollslag här.

När Chelsea utklassade ett oväntat blekt Olympiakos med 3–0 i går blev laget det tredje engelska att nå kvartsfinalen i årets Champions League.

Om fjolårsfinalisterna Liverpool (4–0 mot West Ham i går) försvarar sin 2–0-ledning mot Inter nästa vecka är fyra av åtta kvarvarande lag från Premier League.

Det kan ju sen tänka sig att till exempel Barcelona vinner rubbet. Är då den spanska ligan bäst?

Tyck vad ni vill

Whatever. Ni får tycka vad ni vill, jag anser att debatten är larvig. Fotboll kan vara ett underbart, njutbart spel att betrakta och älskar man sporten bör man också kunna uppskatta alla lag som lirar underhållande – i vilken liga de än spelar.

Och jag lovar:

Om det skulle hampa sig så märkvärdigt när lottningen sker om drygt en vecka att fyra engelska lag kan ta sig till semifinal – och att de också gör det – tänker jag inte för en sekund se ner på de andra ligorna i Europa.

Men jag ska nog som sagt nynna lite på ”Rule, Britannia” – tyst och försiktigt i mungipan, bara.

ARTIKELN HANDLAR OM