På order: krönika nummer 3 043 – vill ju inte få sparken...

SPORTBLADET

Drygt åttatusen på ett fullsatt Hovet.

1–1 mellan Djurgården och Brynäs. Och jag är inte ens där.

Allt har ett slut. Så även ett liv på Aftonbladet.

Men jag minns det glada 60-talet när man efter Brynäs–Djurgårn på Gavlerinken kunde ta bussen till Stockholm. Djurgårdsbussen. Den med Björn Palmqvist, Lill-Stöveln Öberg och Tjalle Mild.

Sånt förekommer nog inte i dag ...

Foto: Lasse Sandlins största idrottsögonblick – kvartsfinalen i fotbolls-VM 1994 mellan Sverige och Rumänien.

När man på sin 15 145:e dag på jobbet ska summera 41,5 år på Aftonbladet, är det stor risk för att det blir både pretentiöst och patetiskt.

Varning, alltså!

Men när chefen beordrar en att titta tillbaka, att försöka minnas så gott det nu går, så lyder man order.

Man vill ju inte riskera att få sparken sista dagen på jobbet.

Det är bara det att för mej har den viktigaste journalistiken varit den jag sysslat med för dagen, och när den väl är avklarad är det nästa dags jobb som gäller. Sedan nästa ...

Svårare än så behöver man inte göra det här livet.

Åkte dit på hästrubrik

En av dagens piggare artiklar här i Sportbladet har Tomas Ros skrivit om NHL-legendaren Ed Belfours pangstart i Leksand, ett 100-metersskott rätt i bröstet på en 230-kilosälg under målvaktens första älgjakt.

Det hade kunnat vara min rubrik i dag:

”En Älg Är Död – Än Sen Då?”

Jag åkte dit på en sån rubrik en gång: ”En Häst Är Död – Än Sen Då?”.

Ryttar-VM i Stockholm 1990.

Jag gick där och studerade det vackra folket – ”många av dessa damer, det är mest damer, har inte ens anständigheten att vara fula, kan jag berätta ...” – och insåg snart att detta inte var min sport.

Men, som evangelisten Markus kom fram till nånstans i sin del av Bibeln: var och en må bli salig på sin tro.

Den krönika jag då skrev är den enda jag blivit fälld i PO för. Just detta inget att vara stolt över, men jag tycker ändå jag hade rätt i sak.

Friad blev jag när jag kallade den östersundska OS-kampanjens general Bo Victor för ”supertönt”. Han anmälde mej, påstod att han i sitt arbete som advokat fått lida för detta, som om en advokat skulle ha större rätt än en vanlig rörpulare att slippa en krönikörs skarpa pilar.

Jag blev friad, och facktidningen Journalisten publicerade utslaget under rubriken ”Supertönt OK”.

Nu är det slut – gonatt

Massor av fotboll och pingis, några sommar- och vinter-OS, mycket skidor och friidrott har det varit, men det mesta jag arbetat med har inte synts utåt. Att ”göra tidning” är ofta något annat, en inre process, och den sysslade jag med i många år, innan Thorbjörn Larsson – minns du honom? – övertalade mej att börja krönikera.

– Åtminstone över Barcelona-OS, sa han.

Det var 1992.

Men nu är det slut.

Med den 3043:e krönikan.

Gonatt, Potatishatt!

Efter 41 år, 15 145 dagar, på Aftonbladet stämplar han ut. Här är en stor journalists största idrottsögonblick. Lars Roland Sandlins sista rapport.