Hade det varit skidor hade Hård tältat på glödande kol

Leifby om SVT:s satsning på orientering

Foto: Colourbox OBS! Montage
Hård och Alexandersson.

Sveriges Television sätter ner foten rejält i veckan och sänder drösvis med VM-orientering. 

Exklusivt, antar jag.

När jag var en liten snodd och ville se sport på tv fick jag antingen veckla ut Smålandspostens tv-tablåer över hela köks­bordet eller sätta mig framför tv:n och trycka på 1:an eller 2:an.

Det har hänt mycket sedan dess, men ­vissa saker står sig ändå hyggligt stadigt.

Mer om det strax.

I dag finns det sajter, konton, appar, ­grupper som noga återger vad som är på gång i rörlig bild framöver.

En av sajterna jag använder har tagit ­användarvänligheten på allvar och nu har de till och med en liten fotboll framför ­fotbollsmatcherna, och en hockeypuck när det handlar om ishockey, för att undvika ­alla missförstånd.

VM-orienteringen i SVT finns däremot ­inte uppsatt och kanske beror det på att de inte hittat ett rimligt emblem för just den här sporten.

Kontroll? Kompass? Rotvälta?

Orientering är en sport det är fritt fram att skämta om, det är inte särskilt ball att varken orientera, följa orientering eller rapportera journalistiskt om och kring orientering.

Att mandelkubbmumla i en fotbolls­sändning är förstås mycket coolare trots att ingen tittar. 

Älgstressarna... förlåt...

Det är lite märkligt att det har blivit så.

Någon vidare tv-sport är orientering i­nte, brukar det heta, men särskilt mycket sämre än många andra (bandy, innebandy, cykel, Vasaloppet, simning, till exempel) är det ju inte om tittaren nu råkar ha ett i­ntellekt att jobba med. 

SVT kommer säkert att dra ett par hundra tusen nyfikna blickar till sig i helgen när rotsnubblarna… förlåt… älgstressarna… förlåt… ­orienterarna tar sig genom myrar och snår i skogarna utanför norska Östfold.

Tove Alexandersson är där, förstås, och när den här texten går i tryck har hon precis bärgat ä­nnu ett guld. 

Alexandersson är 26 år, hon har redan t­agit åtta VM-guld och det är fler än vad ­både Annichen Kringstad och Marita S­kogum lyckades med.

Hade hon gjort samma sak med ett par skidor på fötterna hade hon behandlats som en gudinna, vunnit sex Bragdguld, tolv Jerringpris och Jacob Hård hade tältat på glödande kol i två ­veckor i sin iver att ­försvara henne i alla möjliga debatter.

Men nu är det ju orientering.

Hade hon v­arit på plats på Idrottsgalan i januari hade hon vunnit den där Jerringskålen i stället för Hanna Öberg, men hon var inte särskilt sugen på att åka till Globen, vilket gör att man respekterar henne ännu mer. 

”Ska bli en ganska lång sändning”

Om vi tittar rent tv-historiskt på sporten ter det sig aningen märkligt att den inte har en större status. 

SVT sände direkt från VM redan 1968, då från Söderö Herrgård utanför Åtvidaberg, och det var Sven ”Plex” Petersson, kanske mest känd för bevakningen av Stenmark, Vasaloppet och backhoppningen i Garmisch, som hälsade välkommen.

– Goddag, goddag, ja mitt herrskap, det här ska nu bli en ganska lång sändning…

Mitt herrskap.

”Plex” tyckte inte orientering var töntigt och ni kanske minns hur respektfullt och initierat han följde Annichen Kringstad – ”Denna underbara orienteringsflicka” – i två decennier. 

Men så var ”Plex” också en alldeles s­ärdeles sportjournalist, vars berättande alltid vilade på ett tryggt underlag av sakkännedom och lingvistik.

avMarcus Leifby

ARTIKELN HANDLAR OM