Moberg: Laget förtjänade medaljen

1 av 3 | Foto: Pontus Lundahl/TT / TT NYHETSBYR≈N

Blod, svett och tårar. I dag stämmer det slitna uttrycket extra bra in på en lagdressyrfinal som bjöd på stor dramatik.

Ryttarna var förvirrade. Publiken likaså. Sverige, som efter sista ryttare hamnade fyra, skulle plötsligt få EM-brons. Förbundskapten Bo Jenå, som just sett moloken ut brister plötsligt ut i segerjubel i SVT:s direktsändning.

Men vad var det egentligen som hände?

Att Sverige är att räkna med i ridsportsammanhang vet vi. Peder Fredricson har blivit ett välkänt namn även bland de icke hästbitna och de senaste mästerskapen har hopplandslaget briljerat.

Svenska dressyrryttarna har inte varit riktigt lika starka. Dels tar det lång tid att jobba ihop sig som ekipage i dressyren (mycket längre än i hoppning) och dels har det varit svårt att mäta sig med toppnationer som Tyskland, Holland och Storbritannien.

Men någonting har hänt. Kanske har hoppningens framgångar smittat av sig på dressyrryttarna här hemma, för nu vill de verkligen ligga i topp. Inför EM hymlade inte Patrik Kittel med att han hoppades på medalj. Även förbundskapten Bo Jenå hade planen klar för sig – målet var bronset.

Och förra årets VM-resultat låg färskt i minnet och skavde. Det var så snubblande nära ett brons, men med bara några tiondelars procent blev svenskarna första förlorare, precis utanför pallplats.

Nu ville de ha revansch.

Varenda nerv under kontroll

Det här var Patrik Kittels lag. Han är helt klart den mest rutinerade och både Antonia och Juliette Ramel är Patriks elever.

Antonia Ramel gjorde mästerskapsdebut och det med bravur. Hon lät sig inte störas av en olycksbådande svart korp (eller möjligtvis kråka) som struttade runt inne på dressyrbanan, utan fick till en riktigt fin ritt med sin valack.

Både Therese Nilshagen och Juliette Ramel fick problem i bytena i varje. Två grova missar som kostade dem dyrt. Trots det red de på dryga 75 respektive 76 procent.

Men lagkamraten Patrik Kittel var ändå inte nöjd med lagkamraternas ritter. Han menar att både Nilshagen och Juliette Ramel kan betydligt bättre. Och det bådar ju gott för framtiden för svensk dressyr.

Så var det då bara ankaret Kittel kvar. Än en gång bjöd ridsporten på spänning där ingenting var avgjort förrän siste ryttaren ridit. Kittel hade inte råd med några misstag. Inte ett felsteg. Inte ett missförstånd.

Och sällan har en dressyrritt sett så lugn och sansad ut. Kittel verkade ha varenda nerv under kontroll under det långa, svåra programmet. Han tar inte i för mycket. Som åskådare kan jag ibland hoppas på lite mer. Som i den ökade traven. Där är det många andra ekipage som bjuder på mer uttryck och dramatik. Men Kittel vet precis vad han gör och ritten var väl avvägd. Hans sto var med honom hela vägen och allt gick precis enligt plan. Och procenten blev höga, över personbästa till och med. Sverige gick in på en tredjeplats.

Men så kom Hollands siste ryttare Edvard Gal och snodde bronset med små, små marginaler. Det såg ut att bli en repris från VM i Tryon och svenska laget fick hänga läpp.

Patrik gick besviken och sparkade smågrus på framridningen och övriga laget packade ihop.

Finns inget mer generande

Men så kom chockbeskedet: Charlotte Dujardin, Storbritanniens stjärnryttare, hade diskats.

FEI meddelade senare att uteslutningen berodde på att de hittat blod från sporren på hästens vänstra sida efter ritten. När Dujardins poäng inte längre fick räknas, halkade Storbritannien ner på en fjärdeplats och Sverige fick det efterlängtade bronset.

Dujardin ska vara den fjärde ryttaren som blivit utesluten under EM. Tidigare har ett ekipage fått lämna banan efter att hästen bitit sig i tungan och två andra ekipage har blivit uteslutna på grund av halta hästar.

Det finns inget mer generande som ger så mycket samvetskval för en ryttare som när hästen kommer till skada. Att just Dujardin skulle diskas för blod från sporren är förvånande. Hon är en av de mest mjuka ryttarna och rider alltid med små hjälper.

Blodsregeln, det vill säga att hästen inte på något sätt får blöda efter en ritt, är ingenting att ifrågasätta. Det handlar om djurskydd – att tävla för människans skull på hästens bekostnad måste ställa höga krav. Men för att ge perspektiv: Ponera att elitidrottare skulle diskas för sår efter en tävling? Hur många skavsår skulle då ha kostat medaljplatser?

Men i dag kan vi glädjas över Sveriges EM-brons. Inte för att någon annan diskats, utan för att laget förtjänade medaljen. Inte på grund av dagens blod, utan tack vare år av svett och tårar. 

Och med bara 0,2 procentenheter från Holland på andraplatsen vet vi att svenska dressyrlandslaget hör hemma i den absoluta toppen.

avKarin Moberg Granström

ARTIKELN HANDLAR OM

Dressyr

Ridsport