Erik Niva: De kan kallas för mycket – men aldrig tråkiga

AL WAKRAH. Det har såklart sin charm att se de bästa landslagen spela fotboll. Det är ofta roligare att följa de mest kaotiska.

Du kan kalla både Kamerun och Serbien för väldigt många saker.

Du kan aldrig påstå att de är tråkiga.

De borde ha ersatt mittpunkten med en stor självförstörelseknapp.

Kamerun och Serbien är två fantastiska fotbollsnationer, de har traditionen, talangen och engagemanget. Men de är också två temperamentsfulla och lynniga fotbollsnationer, som på olika sätt delar en ihängande förmåga att ställa till det för sig själva.

De har en tendens att gå från himmel till helvete på nolltid, långt mycket snabbare än andra hinner göra spelvändning mot ytterzon för att i förlängningen överbelasta den fjärde korridoren in mot spelyta tre.

Ibland kapsejsar de på planen, ibland hittar de ett sätt att haverera utanför.

Senast Kamerun spelade VM vägrade först spelarna gå ombord på planet till Brasilien, eftersom de inte var överens med förbundet om hur stor deras bonus skulle vara. Väl på plats förlorade de sedan alla tre matcher, en förskräcklig förlustrad som kulminerade i att en spelare skallade en annan ute på planen.

Idag hittade de en annan väg.

Osams om taktiken

Enligt samstämmiga uppgifter ska ju allt ha börjat som en rent taktisk diskussion mellan förbundskaptenen Rigobert Song och stjärnmålvakten André Onana. Song ville ha en målvakt som spelade med mindre risk – slå långa insparkar, rensa undan bollen – medan Barcelona-fostrade Onana såg det som naturligt att agera som en elfte passningsspelare.

Diskussionen blev ett bråk och bråket spårade ur och på matchdagens morgon packade André Onana sin resväska istället för sin matchtrunk.

Det kamerunska landslaget verkade vara på väg att implodera, men när matchen väl började tycktes Serbien bestämt sig för att matcha dem.

Det var de som först ställde till det för sig själva, som först missade öppna mål i ena änden av planen och som sedan bjöd på presenter i eget straffområde.

1-0 till Kamerun, och välbekanta moln som tornade upp sig. Skulle även detta bli ett mästerskap med mer krigsekon än fotboll, diskussioner om Kosovo och Knin snarare än om kontringsspel?

Kanske inte ändå.

Flög fram som Balkans brassar

På tio minuter på båda sidor om pausvilan gjorde Serbien tre mål – Onana hade räddat åtminstone ett av dem – och hade de vitklädda bara bibehållit skärpan hade de mycket väl kunnat göra tre till.

Milinković-Savić och Kostić och Tadić och Mitrović var precis så aptitligt oemotståndliga tillsammans som vi hade föreställt oss.

De flög fram, de lekte fotboll, de var Balkans brassar – och utan att de insåg det befann de sig i precis det läget där de brukar bränna sig på solen. De svävade så högt upp bland molnen att de alldeles tappade markkontakten, de blev lata och loja och arroganta.

Nu var det Serbiens tur att kaoskrascha, att gillra slappa och taggiga offsidefällor 40 meter från eget mål utan att bekymra sig om ifall de faktiskt slog igen.

Vincent Aboubakar kom in och förvandlades till Mohammed Salah för en kvart. Han sprang på djupet gång på gång, han lattjade in en lobb och han serverade Choupo-Moting på en bricka och ur absolut ingenting hade Serbien slängt bort sin tvåmålsledning på två minuter.

Fotboll? Självskadebeteende. Sadomasochism.

Fick underhållning för slantarna

Resten av matchen blev sedan en enda stor oordning. Märkliga byten, svajigt spel. Båda lagen släppte sin organisation så gott som fullständigt, så slutet blev ett enda myller av halvchanser och nästan-möjligheter och fyra-mot-tre-lägen.

Vi var inte särskilt många som hade masat oss ut till Al Janoub-stadion i Al Wakrah för den här lunchmatchen – ni kan nog dra av drygt en tredjedel på Fifas officiella publiksiffra på drygt 39 000 – men vi fick underhållningsbingo. För oss utomstående var detta underbart att titta på, men för de direkt berörda måste det ha varit kräkningsframkallande.

Vilka skulle egentligen hugga kniven i det egna bröstet och vrida om? Vilka skulle åsamka sig själva allra störst skada? Nä, det gick inte att skilja dem åt.

Det blev oavgjort.

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Signa upp dig och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

ÄMNEN I ARTIKELN