’Inte kroppen eller lusten som kommer sätta stopp’

Stefan Larsson är äldst i elitserien – och ser inte slutet på sin karriär

Foto: Foto: ELIN ÖHLUND SVENSSON
INGA PLANER PÅ ATT SLUTA. Brobergs ­Stefan Larsson är 44 år och äldst i elitserien. Han har haft problem med hjärtat, opererat knät och haft ­diskbråck – ändå har han inga planer på att lägga skridskorna på hyllan utan spelar för nytt kontrakt.
SPORTBLADET

SÖDERHAMN. Han har haft diskbråck, ­opererat knät och varit borta ett halvår på grund av hjärtat.

Men efter 26 år i elitserien har han fortfarande inga planer på att sluta.

– Det är nog varken kroppen eller lusten som kommer att sätta stopp, det är nog ­Broberg, skrattar bandyveteranen ­Stefan Larsson.

Med sina 44 år fyllda är han äldst i elitserien – men trots det tampas han fort­farande om en plats på Brobergs mittfält.

Konkurrensen på positionen består ­såklart av betydligt yngre spelare.

Som Mathias Hallberg. När han föddes, år 2000, hade Stefan redan spelat i elitserien – i tio år.

Självklart har det krävts en del av veteranen för att kunna hålla på så länge.

Med diskbråcket och ett opererat knä kan han till exempel inte träna barmark på det traditionella ­sättet.

– Det blir mountainbike i stället för ­löpning och egen fys ­i stället för den som laget har. Då när man kommer på ­hösten ­brukar man få ­höra att man latat sig av ­lag­kompisarna. Men jag ­brukar aldrig märka att de är bättre tränade än jag, så det har fungerat bra.

Är det därför du har kunnat hålla på så länge?

– Ja, det tror jag. Många sliter ut sina knän och kör styrka på ett sätt som inte är bra för deras kroppar.

Med en uppväxt i bandymekkat Edsbyn var det kanske ingen chock att Stefan Larsson älskade bandy från den första matchen hans familj tog med honom på.

– Nej, det har väl alltid varit bandy. Det är svårt att komma ifrån i Edsbyn, det finns inget annat, säger han.

”Läkarna blev sura”

Det blev debut i elit­serien som 18–åring och efter det fortsatte det på den vägen.

– Jag var i Edsbyn fem år ungefär innan jag kände att det var dags att gå vidare. Jag hade fått mycket speltid men då skulle de köpa in några ryssar på min ­position så då hade det blivit tufft.

Det har hunnit bli många matcher, spel i många olika ­klubbar – och en hel del läxor ­lärda.

Den viktigaste kom 2008.

– Det var efter Champions Cup i Edsbyn. Cupen hade gått väldigt bra men efteråt kändes kroppen inte alls bra, jag hade ingen ork och det fungerade inte när jag tränade. Så jag åkte in till sjuk­huset och läkarna såg direkt att det var något fel.

Vad var felet?

– Jag hade fått hjärtsäcks­inflammation som även hade satt sig lite på hjärtmuskeln. Jag ­hade varit förkyld i flera månader och tränat med virus i kroppen.
I början fattade jag inte riktigt hur allvarligt det var, utan frågade läkarna hela tiden ’när kan jag köra igen?’. Då blev de lite sura och en sa ’vet du vad hjärtat har för funktion?’.

Stefan skrattar och skakar på huvudet.

– Jag förstod väl senare, när jag skulle lyfta ut min dotter ur bilen och det bara högg till i hela ­armen och bröstkorgen. Då kändes det som ’vad fan hände nu?’, då blev man rädd.

Men att sluta, det har aldrig ­varit aktuellt för honom.

– Nej, jag höll ju uppe då i ett halvår och det var tufft att ­komma tillbaka. Jag fick ju trappa upp ­lite steg för steg och åkte in och ­kollade hjärtat någon gång ­också. Men jag har aldrig tänkt tanken att sluta, jag har bara lärt mig att lyssna på kroppen. Nu tränar jag aldrig när jag är sjuk, förr gjorde jag alltid det. Nu spelar det ­ingen roll vad någon säger, är jag dålig så tränar jag inte.

Foto: BILDBYRÅN

”Jäkligt bra”

Även fast det har varit en bra tid, de 13 år han har spenderat i Broberg, och en klubb han har trivts i finns det vissa saker han ­hade önskat mer av.

– Bandymässigt har vi väl stått lite stilla. Ekonomin har inte ­riktigt funnits och då är det svårt att locka till sig de där riktigt ­vassa spelarna.

Hur känns det den här säsongen?

– Jag tror att vi har något bra på gång. Vi har fått behålla lagstommen i flera år och fått in ganska bra ­spelare. Ola Grönberg som tränare tycker jag har varit jäkligt bra för oss, det blev lite som en uppryckning i laget när han kom. Han kan verkligen riva i och när han ­pratar, då lyssnar man.

Vad gillar du med honom?

– Man har en respekt för honom men han är ändå väldigt bra på att prata med spelare. Man får veta vad man gör bra och mindre bra, han har en bra dialog med alla. Och det är viktigt, kanske speciellt när det går lite tyngre. Många tränare blir tysta då, när man som spelare behöver uppmuntring. Sett till spelet gör han det väldigt enkelt och det har gynnat oss tycker jag.

Det har varit lite småstrul för Stefan den här hösten också men nu är han tillbaka och redo för resten av säsongen.

Hur tror du att ­säsongen kommer att bli?

– För egen del hoppas jag väl att jag ska få igång målskyttet lite mer. När det gäller laget satsar vi på slutspel och dit tror jag att vi kan nå, det känns som att Grönberg har fått alla att dra åt samma håll.

Efter säsongen hoppas han på för­nyat kontrakt, för enligt Stefan kommer han knappast att ­lägga av självmant.

– Nej, det är varken kroppen eller lusten som kommer att ­sätta stopp, det är nog Broberg, säger han och skrattar.

Och det är lugnt för familjen?

– Ja, jag har alltid haft väldigt bra stöd hemifrån. De vet att jag älskar det här.

ARTIKELN HANDLAR OM