Stockholmslagen riskerar att försvinna ner i toaletten

Foto: Fritt fall Stockholmsfotbollen är på nedgång och riskerar att hamna på efterkälken, precis som stockholmshockeyn gjorde för 15 år sedan.
SPORTBLADET

ARVIKA. Jag intervjuades i veckan av Rapport om den svenska klubbfotbollens kris.

Jag sa att jag har en känsla av att Stockholmsfotbollen är på väg rakt ner i toaletten.

Stockholmsfotbollen suger.

Hammarby först. Laget kan över­huvudtaget inte spela fotboll längre. Efter en och en halv minut mot Öster hade Hammarby slagit fyra lyror. Till fel adress.

Resten av matchen var lika meningslös.

AIK är inne i en ökenvandring som inte är lika ödesdiger ännu, men naturligtvis ännu mera smärtsam eftersom AIK har en annan självbild. Dels för att man är regerande svenska mästare, dels för att man är AIK.

Om Hammarby är vana att förlora är AIK vana vid att tro att man inte kan förlora. Kom och ta oss. Dubblisch.

Jag hörde en story om att Glenn Hysén – den gamle skämtaren – myntade ett talesätt i veckan som var ganska fyndigt. Han sa:

– Vet du vad AIK och en 6-åring har gemensamt? Båda börjar dom i ettan nästa år.

Ha ha ha... eergh.

Upp och ner vänd värld

Hammarby får väl börja i tvåan, i så fall. Medan deras farmarlag HTFF kanske får börja i ettan i höst – det är en upp och ner vänd – och bisarr –värld ­­­­i Stockholm just ju.

Jag såg AIK spela mot Elfsborg ­i veckan och det var en av de märk­ligaste matcher jag sett.

Svenska mästarna blev totalt utspelade av Elfsborg.

Boråsarna rullade boll, one touch, fyndigt, rörligt. Riktig modern fotboll. Barcelona light. Svenska mästarna stod still och väntade, när mittfältarna skulle försöka fördela boll och tittade upp fanns ingen att passa, bara en massa spelare som gömde sig. Noll one touch.

AIK var lika långt ifrån fucking Champions League som Hammarby var från allsvenskan.

Djurgården är som lag inte lika långt nere i skiten, men om vi ska vara ärliga är de några förluster från att dras in ­i streckstriden, de också.

Spelmässigt är de redan där.

Jag såg matchen mot Örebro och det var också en förfärlig upplevelse. Det ena laget kunde spela modern teknisk fotboll, medan det andra inte kunde – eller ens försökte.

Och återigen var det bonnläpparna som spelade ut stockholmarna.

Katastrofal ekonomi

Jag tror att Stockholmsfotbollens problem är ganska enkla att analysera.

Under ett antal år har man betalat alldeles för höga löner i tron att det är så man knyter duktiga spelare till sig. Det har fungerat illa, spelarna har inte varit värda sina pengar och man har i liten utsträckning kunnat utveckla de spelare man tagit till sig.

Lag som Gefle, Örebro, Göteborg, Elfsborg och Kalmar har varit mycket bättre på att scouta, medan stockholmarna har rekryterat flera rena tomtar, typ Quirino.

Det betyder att alla tre lagen i Stockholm har katastrofal ekonomi – Hammarby sitter på en trupp som, förutom att den inte kan spela fotboll, är groteskt mycket för dyr.

AIK:s ekonomi är ingen lysande historia den heller. I vintras var man tvungna att ta banklån för att betala ­sina skulder.

Stockholmsklubbarnas ohyggligt usla träningsförhållanden i vinter har satt tydliga spår i spelet.

Lagen spelar en fotboll som kanske kan fungera hyfsat på leråkrar, när de spelar på släta konstgräsplaner, där bollen går som den bör, är de helt chanslösa. Blir förnedrade, förödmjukade, förintade.

Efter att ha sett Örebro–Djurgården och Elfsborg–AIK i veckan kan jag ­bara konstatera att konstgräs är den enda räddningen för svensk fotboll. Lag som spelar på konstgräs har en överlägsen teknik gentemot andra lag. Sannolikt för att de kan träna på riktiga planer mycket längre period än andra. Därför ett förslag till Lars-Åke Lagrell, alldeles gratis:

Förbjud gräs.

Innan ni är helt rökta.

Framtiden?

Ja, inte är den ljus. Jag ser en liknande utveckling som stockholms­hockeyn genomgick när de rika landsortsklubbarna blev ännu rikare för 15 år sen och gjorde att AIK och Djurgården hamnade på efterkälken.

Det tog lång, lång tid för dem att återhämta sig.

Jag är rädd att det kommer att ta lika lång tid för klubbarnas fotbollslag.

För Hammarby...?

Ja, ni vet ju hur det gick i hockeyn. Den återhämtade sig aldrig...

Efter matchen mot Öster skrek klacken:

– Ni kan dra åt helvete.

Och det var oklart om det var till Öster­fansen eller till sina egna spelare.

Var med i SVT:s Gomorron Sverige i måndags i ett helt annat ärende.

Pratade pelargoner med den förtjusande Marianne Rundström. Det som inte nämndes var att vi var klasskamrater på den hypervänstervridna Journalisthögskolan i Göteborg 1972–74. Om någon hade sagt till oss, mitt under brinnande vänstervåg, att vi 35 år senare skulle sitta i SVT och prata pelargoner hade nog folk skrattat ihjäl sig.

Men så kan det gå.