Vinner AIK är det svensk idrotts största bragd i år

SPORTBLADET

När allt fallit på plats, när Wilton Figueiredo suger på tummen och två matchers guldstrid är kvar - här är den igen:

Black is back.

AIK kom till allsvenskan med en slogan. Den håller visst ännu.

Det var fukt i luften, dagg i gräset, adrenalin runt omkring och överallt när vi såg en allsvensk klassiker. AIK-Blåvitt, Sveriges största klubb mot Sveriges framgångsrikaste.

Jag vet inte om lag speglar sina supportrar, eller om det är tvärtom - men jag vet precis hur det såg ut på Råsunda i går. AIK:s fans målade hela stadion lika enkelt effektfullt, med bara svartgula halsdukar sträckta i luften.

Tillbaka till ursprunget, enkelheten.

4-4-2, ytterbackar som trycker upp och breddar, uppspel ett till Dulee Johnson, uppspel två på kanterna. Och för första gången på evigheter skickade Rikard Norling ut ett lag som man inte behövde tarot-kort för att förutspå.

Fansen skämde ut sig

IFK Göteborgs fans, en del av dem, kastade eldar, hotade, skämde ut sig och ville storma planen. Längre från ursprunget och klubbsjälen än det är möjligt. Samma sak på planen. Blåvitt slarvade bort alla sina klassiska dygder; organisationen, försvarsspelet, det raka anfallsspelet.

Det första som hände var att de gav bort 1-0.

IFK Göteborg visste inte om att AIK - liksom Barcelona, ett annat kortväxt lag - ofta skickar upp tre anfallare på sina defensiva hörnor.

Vill man vara snäll kallar man det slarv, vill man vara stygg kallar man det tjänstefel.

Rikard Norling slarvar aldrig, AIK gör aldrig sådana misstag.

Och i går" ja, det var en sån där kväll när det kändes före avspark att AIK, även om allt gick fel, skulle kunna springa tills de dog och återuppstod och dog igen. Nicklas Carlsson och Dulee Johnson sprang redan under lagpresentationen, som om de inte kunde hålla sig.

När de fick chansen av Blåvitt högg de, hungrigt och kunnigt.

AIK spelade med fart, djup, bredd, och med en Wilton Figueiredo som var bättre än jag någonsin sett honom. För en gångs skull sprang och spelade han som en brasiliansk variant av Henrik Larsson. Smart i stället för bollkärt, intelligent i stället för intuitivt. Det är möjligt att han gjorde något fel, men inget jag minns.

Blåvitt bjöd på matchen, med ett spel som Kjell Pettersson åtminstone halvt lånat från landslagets havererade Tysklands-försök; 4-1-4-1 med en mittfältare med uppdrag att stöta upp som andra forward.

Katastrofalt försök

Försöket var katastrofalt. När IFK väl vann boll kunde de inte anfalla snabbt, eftersom Marcus Berg var så obotligt ensam längst fram. Och de kunde inte anfalla långsamt eftersom de var för tekniskt svaga.

Så AIK fick chanser, chanser och - efter någon sekunds skenbart lugn - några chanser till.

Det blev 4-0 till slut, efter att Blåvitt chansat med 3-4-2 efter Dennis Jonssons utvisning.

Det kunde blivit 7-0, 8-0. Om AIK ska fundera över något så är det att IFK också kunde kommit tillbaka in i matchen när AIK tappade grunderna och kontrollen efter utvisningen.

Men det där var en hickning, ett avbrott i en match som var det gamla AIK:s återkomst. Det smällde som av lyckliga champagnekorkar när de hittade hem.

Johnson och Tjernström tog skitjobbet

Sandberg och Carlsson. Tamandi och Jonsson. Novakovic och Norling. Johnson och Tjernström, som tog skitjobbet i mitten. Rubarth och den ljuvlige lille Gabriel Özkan på kanterna.

Efter en anemisk månad pulserade det svarta blodet igen, Elfsborgs förlust mot Hammarby senast gav Gnaget en glimt av guld - och det räckte.

Black is back.

Elfsborg har haft chansen att sänka dem, men de har inte gjort det, och om vi nu ska diskutera var SM-guldet hamnar så är steg två att prata om bragdguldet.

I går trummade sig AIK nära ett SM-guld, på samma arena där - långt borta, så nära - klubben låg förnedrad och utskämd för två år sedan.

Svårt och vanskligt läge? Det kan man nog säga.

Vinner AIK SM är det svensk idrotts största bragd 2006, om än på en sportsligt lägre nivå än mycket annat.

Efteråt stod Wilton Figueiredo och log med hela kroppen, medan han berättade för oss om sin bästa match i AIK och om frun som ska föda "Lille Wilton" i vår.

Det var så fint.

Förkrympta våldsmän

Samtidigt, utanför, kastade förkrympta våldspojkar sten på varandra och polisen. Det sista jag såg inne på arenan var hur en aggressivt gestikulerande IFK-supporter kräktes förolämpningar mot Blåvitts spelare.

Bakom den där grabben stod "IFK-fans" som bränt och kastat eldar, som skrämt livet ur småbarnsfamiljer, som hotat och hatat och skämt ut klubben. Framför killen stod Niclas Alexandersson och "Ölme" som vunnit SM åt IFK och återvänt, Dennis Jonsson och Pontus Wernbloom som vuxit upp i IFK-klacken, Håkan Jävla Mild och Kjell Pettersson (Uefa-cupguld 1987).

- Visa hjärta, era jävla horor! skrek grabben på läktaren.

AIK vet bättre än alla andra vad det förkrympta kan leda till, Göteborg vet bättre än alla andra vad det betyder att vinna SM-guld.

Det är mycket möjligt att de är på väg att byta erfarenheter med varandra, och på det sättet var det en precis lika sorglig som vacker oktoberkväll.

Simon Bank