Sterilisera inte cykelsporten

SPORTBLADET

Det var hög dramatik i Tour de France i går – fast inte i själva loppet. I stället var det publiken som stod för det spektakulära.

För åskådarna i gårdagens bergstempo var nog de värsta jag sett. De var ständigt i vägen, de knuffade till Jan Ullrich så att han var på väg att vurpa, de buade åt Lance Armstrong och sprang kors och tvärs framför honom och alla andra så fort de fick en chans. De bildade en snudd på ogenomtränglig vägg av förbannelser, hotelser och hejarop. De var helt knäppa, crazy, loco.

Tack och lov.

För det är när den fanatiska publiken är ute på själva banan, med i tävlingen, som Tour de France blir riktigt häftigt.

Eurosports kommentatorer var av en helt annan åsikt. Roberto Vacchi ojade sig och var nervösare än någonsin. Anders Adamson satt och ropade på kravallstaket.

Helt fel slutsats, herrarna.

När man reser kravallstaket längs bergsetapper på Touren, ja då tar man ett steg i riktningen mot att sterilisera sporten.

Närheten till publiken är ju unik – jag känner inte till något annat idrottssammanhang där man kan dunka sin favorit i ryggen eller hälla vatten på sitt hatobjekt under tävlingens gång. Ska man då plocka bort det?

Visst har det skett – och kommer att ske – olyckor och kollisioner. Men det är priset man betalar för en av världens mest hängivna åskådarskaror.

Och i går, med en publik värre än Attilas hunner som nästan fick Eurosportkommentatorerna att famla efter valium-burken, så hände ingenting. Inte en endaste allvarlig incident.

Men som tv-underhållning var det lysande.

Snarare skulle en hel del andra sporter behöva avsteriliseras. Golf, till exempel. Så att man slipper ställa ut en psykiatrisk diagnos på elitspelarna om någon åskådare skulle råka klia sig i skäggstubben under puttögonblicket.

Sport i tv

Jonathan Jeppsson