Niva: Lundberg en symbol

Talangutvecklingen i Stockholm – på rätt väg?

De första två minuterna gav hopp för Stockholmsfotbollens framtid.

De sista två minuterna pumpade tro i AIK:s säsong.

En god dagsskörd ur en match som lovat väldigt mycket mindre.

Strax efter frukost så trotsade jag en styv kuling och korsade allt lerigare, gyttjigare och sandigare förortsfält.

Gräset blev glesare och glesare, och när jag kom fram till en plätt där någon tycktes ha idkat Brända jordens taktik så var jag framme.

Det var Grimsta IP – sämsta gräsmattan i hela västerort, hundarnas rastplatser inkluderat – och det var här det skulle spelas allsvensk fotboll.

Förutsättningarna: usla.

Lunchavsparken var ett polispåfund inhämtat från England, avsedd att suga känslorna ur en påstådd högriskmatch.

Underlag och väder var som hämtat från idrottshelvetet självt, avsett att omöjliggöra alla ambitioner till konstruktivt fotbollsspel.

Fanns ingen logik i målen

Den som bara sett bildsvepet kanske tror att det här var en sjujäkla känslopumpande holmgång; fem svängiga mål, ett rött kort, avgörande i slutsekunderna...

Det var det inte.

Matchen var i stora stycken rätt avslagen i sin slumpartade hafsighet.

Mattan satte stopp för alla försök att hålla bollen på marken, vinden blåste bort möjligheterna att adressera långpassningar.

Efter en dryg kvart gav domaren upp ansträngningarna för att få frisparkar att slås på stillaliggande boll.

Normalt sett vill man ju gärna försöka förklara ett matchresultat utifrån dess spelmönster, men i lunchvinden på Grimstagruset blev de allra flesta analyser till övertolkningar.

Den här dagen fanns det ingen logik i hur målen föll, ingen kausalitet mellan handling och effekt.

Någon boll studsade hit, någon blåste dit.

Några sprang ihop, någon annan missade en brytning.

Saker och ting mest bara hände, utan att det egentligen berodde på något annat än det enskilda ögonblicket.

Skulle man prata tendenser – som inte rörde Iván Óbolos allmänna överlägsenhet – fick man antingen använda det lilla förstoringsglaset eller det stora teleskopet.

Sju stockholmare i AIK

När 18-åriga superlöftet Viktor Lundberg slungade in sin sagolika debutslägga så gjorde han ett mål som var större än en vanlig pojkdröm.

Stockholm har länge varit svensk talangutvecklings svarta hål.

Daniel Majstorovic är uppvuxen i Uppland, och på andra sidan av honom har det nu gått över tio år sedan Johan Mjällby blev den senaste stockholmaren att etablera sig i den blågula startelvan.

Nu ser vi äntligen embryon till ett trendbrott.

Just nu prioriterar alla de allsvenska 08-klubbarna sin talangutveckling, och trots att Özkan och Djordic saknades så gav AIK speltid till sju stockholmare igår.

BP? Elva.

Med ett enda skott gjorde sig übergnagaren Viktor Lundberg till symbolfigur för den här utvecklingen, och både Mikael Stahre och Björn Wesström pratade efteråt om en blivande spetsspelare med potential att gå ”hur långt som helst”.

Vansinnet avgjorde

För den andra meningsfulla analysen får vi lov att använda ett perspektiv på tio sekunder snarare än tio år.

Vi har nu studsat fram igenom matchens alla ojämna minuter, och har precis sett Kim Odelius försöka amputera Martin Mutumbas underkropp.

Brommapojkarna försöker disponera om sina tio man, men misslyckas.

Defensive mittfältaren Imad Chhadeh flyttas ner som vikarierande vänsterback, och finns därför inte på plats på när Óbolo nickar ner bollen på den yta som alldeles nyss var hans.

I nio fall av tio så betyder det absolut ingenting att tvingas spela med en man mindre i en ynka minut, men nu innebär det att Saihou Jagne ostört får dunka in 3–2 till AIK.

Med drygt 90 minuters lojalt, självuppoffrande slit så hjälpte Kim Odelius sina lagkamrater till ett oavgjort resultat – med ett enda moment av vansinne bestal han dem på det.

avErik Niva