Mejla

Marcus Leifby

Blod svett och dårar

Publicerad:
Uppdaterad:

Leifby: Något av det märkligaste jag varit med om

MMA-gala i Globen, en lördagskväll, precis efter löning.

– Är det inte bättre att jag hyr ­”Snabba cash”?, föreslog jag.

– Icke, sa chefen.

Så jag gick, slog mig ned på första parkett, och häpnade.

De här elaka jävlarna – vilka ­fantastiska idrottsmän!

Trots min ringa ålder – jämngammal med text-tv, nyss 35 fyllda – så har jag hunnit se en del.

Old Firm, Opening Night i Madison Square Garden, derbyt i Rom ett par ­gånger, Usain Bolts OS-guld i London, ­Istanbul-infernot mellan Galatasaray–­Fenerbahce, Hammarbys SM-guld på ­Söderstadion 2001, FUCKIN’ MILLWALL I SOUTH BERMONDSEY, för att nämna några som sticker ut.

Nu hamnade jag ringside, tre-fyra ­meter från detta barbari i bur. Blod, svett och dårar, eventuellt ett par framtänder och en avsliten arm, rätt ner i knät bara.

Usch! Hur var det då?

Inte alls så illa.

Inte illa alls, faktiskt.

Men samtidigt något av det märkligaste jag varit med om. Stundtals otäckt, det här var ju trots allt på riktigt, ingen Bud Spencer-rulle.

Ögonbryn sprack, folk blödde, svullnade upp mer och mer, såg ut som fan rent ut sagt. Jag skulle föredra att någon släppte ett SMEG-kylskåp över mig framför ett knä i bröstkorgen från polacken Jan Blachowicz.

Men så är jag inte någon MMA-fajter heller, trots ett par svängar till Idhults Loge sent 90-tal. Jag tyckte det var riktigt obehagligt ett par gånger, som när Magnus ”Jycken” Cedenblad fick en spark rakt framifrån, rätt på snoken, och föll bakåt, eller när Niklas Bäckström försvann för en stund efter en rak höger.

Jag tittade bort, skalade en satsuma, skickade sms till min fru, och när jag ­tittade upp igen fastnade jag för ett par saker.

Alla var vid liv.

Alla stod upp.

Och alla kramades.

Inte farligare än bob

MMA må vara brutalt, ibland och enligt vissa, men det är också schysta tag och sportsmanship på ett sätt man sällan ser i andra idrotter.

Kort och gott; det var en jäkla fin stämning bland pojkarna som försökte slå ihjäl varandra. Förutom kamratandan så uppskattar jag det ursprungliga i sporten, det primitiva. Det är man mot man, kvinna mot kvinna, som vi skapades en gång i tiden, på lika villkor, utan redskap och ­material. Du har din kropp, dina muskler, ditt huvud.

Träna det du har, förbered dig så gott det går – och gör sedan allt du kan för att slå din motståndare.

MMA är förbjudet i Norge, vissa ­tycker att Sverige borde följa efter.

– Det där är ingen sport!

Är det mer sport att slå en liten, liten boll i ett litet, litet hål som ligger långt, långt bort?

Jag tycker inte det.

– Det är våldsförhärligande!

Har ni några bevis på att våldet har ökat i samma takt som intresset för MMA?

Jag tror inte det.

– Men det är ju LIVSFARLIGT!

Farligare än boxning, störtlopp, ishockey, amerikansk fotboll, fälttävlan eller vansinnet som kallas bob?

Tveksamt.

De klappar om varandra

Runt om i Sverige, i sunkiga träningslokaler, samlas ­människor från alla hörn och kanter, med olika bakgrund, på olika hållplatser i livet.

De hittar sin grej, kör skiten ur sig, klappar först till, sedan om, varandra.

De ventilerar, hittar ett sammanhang, förenas. Regelverket är strikt, det finns ett ­kontrollorgan, domare och ­läkare är alltid beredda att ­ingripa omedelbart. Det vore för jävligt om någon tog ifrån dem rätten att utöva sin sport.

Tog sin mjälte och gick

Galan som event då? Ja, det finns ett ­Machu Picchu – och så finns det Macho Jippo.

Män, bling-bling, och mer män. Rent publikt lyfte det aldrig eftersom våra svenska fajters inte räckte till.

Men den gamla klassiska hockeyramsan ”slå han på käften!” har sällan känts så rätt.

Jag såg mest fram emot att se Ilir ­Latifi, Lyftkranen från Rosengård, den stenhårda studsbollen med muskler ut i öronsnibbarna.

Han klev in till Rocky-klassikern ”Gonna Fly Now” men kranen lyfte aldrig någonting.

Allt var över på en minut.

Och i takt med att svenskarna vek ner sig reste sig de flesta och gick.

Micke Persbrandt, ­Anders Bagge, Fares ­Fares och de andra VIP-gästerna.

Peter Forsberg klappade­ återstoden av sin hockeyskadade mjälte och sa ”kom nu mjälten så går vi”.

Av: Marcus Leifby

Publicerad: