Vi har piskats av vinden – nu dränktes vi i tårar

Brenning: Det kommer ställas frågor men enligt åkarna är framgångsreceptet enkelt

SPORTBLADET

Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosportplayer.se 

PYEONGCHANG. I 1,5 vecka har vi piskats av vinden.

På torsdagen dränktes vi i tårar.

Hanna Öbergs pappa sammanfattade det kanske allra bäst.

Vad gör du, Hanna?

Att kalla Hanna Öberg för en outsider inför damernas lopp över 15 kilometer hade varit positivt. För det var ju inte henne det skulle handla om.

Det här skulle vara Kaisa Mäkäräinens chans, Darja Domrachevas segertåg, Anastasija Kuzminas triumf eller Laura Dahlmeiers favoritseger. Men när Hanna Öberg till sist låg där i målfållan och försökte hitta luft var hennes namn klistrat högst upp på resultatlistan efter fyra prickfria skjutningar.

Det var det gigantiska genombrottet. Sedan kom de stora sammanbrotten.

Segern var sensationell

Redan på väg ur målområdet bröt 22-åringen ihop. Precis när hon lyckats samla sig igen förkunnade speakern att det nu bara fanns en enda åkare kvar på banan som kunde hota henne. Medaljen var klar och med händerna för kinderna brottades Öberg bokstavligt talat ner av känslorna igen.

Till sist satt hon gömd i ett vitt plåtskjul och följde sista hotet Laura Dahlmeiers avslutande skytte. Tyskan sköt fullt men med 31,2 sekunders marginal ut från vallen var Öbergs guld ändå klart.

In i skjulet dansade då lagkamraten Mona Brorson.

– Jag hann bara säga grattis. Sen var det bara tårar.

Hanna Öbergs olympiska seger var sensationell och omedelbart efter loppet började den internationella pressen luska efter hemligheten bakom den plötsliga svenska dominansen. Fingrarna pekades mot tränaren Wolfgang Pichler och med det kom också de ofrånkomliga frågorna.

”Kan det här ens vara möjligt”, undrade en rysk journalist med en illa dold antydan bakom frågan. Samtidigt var den naturlig med tanke på Pichlers koppling till just Ryssland där han tränade landslagsåkarna 2011–2014.

Det var trots allt länge osäkert om tysken skulle få följa med det svenska landslaget till OS efter att IOK, till följd av den organiserade ryska dopningen under spelen i Sotji för fyra år sedan, portat hela Ryssland från tävlingarna i Sydkorea. Nu är Pichler här, nu gör Sverige osannolik succé och visst är det då ofrånkomligt att det undras.

Frågar du Pichler själv är dock hemligheten enkel.

– Hård träning. Väldigt hård träning. Jag är demontränaren, sa tysken med tårar i ögonen men allvar i rösten efter Hanna Öbergs guld.

1 av 11

Vittnade om tunga perioder

Mona Brorsson vittnade också om Pichlers mytomspunna ”Olympic session”. Ett pass som inleds med fyra timmars cykling i skogen, följs upp av två timmar uppför på rullskidor innan åkarna skjutsas ner för berget med bil igen bara för att sen tvingas cykla uppför igen i ytterligare fyra timmar. Efter att ha varit ute i totalt tio timmar väntar sedan skytte och missar du ditt uppställda mål är det bara att springa upp för närmsta berg igen. Det tar ungefär en timme till.

– Det är det ultimata testet. Klarar du att skjuta då klarar du allt. Men det var mycket tårar och det är ett pass jag aldrig kommer glömma i hela mitt liv, sa Brorsson.

Men om det nu är så enkelt att förklara den svenska framgången, varför gör då inte alla så? Gudarna ska veta att det finns gott om motiverade atleter i startfältet som hade kunnat gå över lik för att få uppleva triumfens ögonblick precis som Hanna Öberg på torsdagen. Enligt Brorsson är det här den riktiga svenska hemligheten kommer in.

– Träningen ställer så otroligt hårda krav och vi har alla perioder som är tuffa men då har vi verkligen funnits där för varandra. Det unika för oss är lagkänslan och det är den som gör att vi orkar och dessutom kan komma till mästerskap så här avslappnade.

Hanna Öbergs mamma vittnade också om prövande tider. Hon talade framförallt om perioden innan JVM 2016 när Öberg kände sig åsidosatt av Pichler och undrade varför hon fick så få chanser i världscupen.

– Det var tårar då men Wolfgang sa bara ”I have a plan”.

Det var då tårar då. Det var nya tårar nu. När Hanna Öberg till sist lämnade det vita plåtskåpet såg hon sina föräldrar på andra sidan målfållan. Med bestämda steg sprang 22-åringen i 15 meter innan hon kastade sig i armarna på sin mamma.

– Lever du, frågade mamma Viktoria.

– Vad gör du, undrade pappa Tomas.

Hanna Öberg bara skakade på huvudet.

– Jag vet inte.

ARTIKELN HANDLAR OM