”Tror vi är kriminella & misshandlar varandra”

Foto: Magnus Wennman
SPORTBLADET

Det finns ett slags globalt Jerringpris där en amerikansk styrkelyftare senast kom trea och en polsk klättrare tvåa. 

Sportbladet stämde träff med vinnaren i en källare i Stockholm.

– Folk tror att vi är kriminella och misshandlar varandra i min sport, men vi är mesiga och snälla, säger Sofia Olofsson, 27.

Ögonblicket före VM-finalen 2016 gråter Sofia Olofsson. Utanför blommar Jönköpings björkar i den slöa vårvärmen men i omklädningsrummet stormar känslorna. Sofia är arg och ledsen om vartannat. Utrustningen sitter fel. Tränaren är dum i huvudet. Alla glor.

Efter minuter av hulkande är det som att tårbrunnarna sinat. Av gråten märker publiken inget när 26-åringen stegar ut i Kinnarps arena för att möta Natalia Diatjkova. Hon har blått linne, munnen ett rakt streck. 

Matchen drar igång. En entonig flöjt tutar sin slinga. Olofsson anfaller den fem centimeter längre ryskan med en spark, ett par jabbar, ett knä. Domaren svärmar runt kombattanterna som en stroppig hovmästare i sin skjorta och fluga, hon särar på dem när de fastnar i clinch.

Efter tre ronder lyfter hon Sofia Olofssons hand. Det är 28 maj 2016 och hon är världsmästare för amatörer i viktklassen 54 kilo. Den högt ansedda organisationen WMC noterar hennes framfart och sätter upp en proffsmatch om Europatiteln i september. Hon vinner den. I november blir hon världsmästare för proffs.

Utsedd till IWGA Athlete of the year

Men det är inte bara de tre titlarna som gör att vi har stämt träff i en källare i Vasastan, Stockholm. Sofia Olofsson är inte bara sportsligt framgångsrik – hon är populär också. I början av februari utsågs hon till IWGA Athlete of the year 2016, vilket med lite välvilja kan liknas vid ett globalt jerringpris.

IWGA samlar ett 30-tal idrotter som aspirerar på att komma med i OS men ännu inte lyckats. Var fjärde år håller de ett multisportevenemang, World games, med egen invigning och egna svulstiga tal, men där de intågande atleterna är världsbäst på bowling, kanotpolo, orientering och sumo. 

Varje månad korar IWGA den främsta idrottaren inom sitt grenkluster och av dessa röstar allmänheten fram årets atlet. Polske Marcin Dzieński, kallad ”klättringens Usain Bolt”, ledde ett tag popularitetsomröstningen men bräcktes på slutet av en blond svensk 27-åring. 

Foto: Magnus Wennman
Sofia Olofsson tränar i en källare i Stockholms innerstad när Sportbladet träffar henne.
Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennman
Foto: Magnus Wennman

Antalet röster står sig slätt mot Jerringpriset – Olofsson fick 15 000 mot Peder Fredricsons 274 000 – men kandidaternas spännvidd var enorm: en italiensk rullskrinnare, en finsk innebandyspelare, en egyptisk karateutövare, Kinas dragkampsdamer.

Sofia sitter på ett vadderat golv i Odenplan Fightgym, luften är källarfuktig och frisk. Borta vid spegelväggen, bakom sandsäckarna, stretchar Patricia Axling som är världsmästare i 57 kilo. 

– Det var lite stressigt när den polske klättraren höll på att gå ikapp, men alla mina nära och kära har fått tvinga folk att rösta. Alla har gjort ett fantastiskt jobb. Så jag har inte gjort så mycket, säger Olofsson.

Ingen ersättning

Du har tagit tre titlar.

– Ja, såklart. Och jag ska få en pokal under en gala i Danmark i april. 

Hur har ditt liv förändrats?

– Jag har fortsatt som vanligt men fått mer uppmärksamhet i thaiboxningsvärlden där vi kan tävla både som proffs och amatörer.

Kan du leva på din sport?

– Nej, det handlar om sponsorer – jag har väldigt få – och snälla föräldrar och snäll sambo. De låter mig göra det här. Annars tränar man och har någon PT-kund.

Får du ingen ersättning?

– Nej.

Hur känns det?

– Klart att det är tråkigt. Jag har vunnit mer än många andra. Särskilt tråkigt är det när man tittar på skidåkning och de knappt tar sig runt banan ibland. Då tänker man: vad fan? Men jag gör det här för att det är kul. Hade jag fått pengar vore det fantastiskt, men skulle jag försöka bli rik hade jag valt golf.

Thaiboxningen är som en råare form av kickboxning. Den är sprungen ur en närstridsteknik från den thailändska armén och tillåter att du slår och sparkar, armbågar och knäar, men också går in i brottningslik clinch. Matcherna inleds med rituella rörelser och – för det ovana örat – monoton flöjtmusik.

Till Sverige kom thaiboxningen på 70–talet vilket gav ett försprång på flera grannländer när det internationella förbundet grundades 1995. För tre år sedan bjöds den växande kampsporten in under IWGA:s paraply och till sommaren 2017 gör den premiär i World Games. 

”Hade hoppat av gymnasiet”

Sofia kliar sig i hårbotten och tänker tillbaka på hur hon hittade thaiboxningen.

– Jag hade hoppat av gymnasiet och började praktisera i kassan på ett gym inne på Östermalm när jag var 16–17. De hade thaiboxning och bad mig prova. I början tyckte jag inte att det var jättekul, men jag föll för adrenalinkicken.

Minns du första matchen?

– Ja, jag mötte en finska på klubben. Hon var tyngre men det var fantastiskt. Man är väldigt utlämnad och ensam när man går in i en ring. Men jag övervann mig själv och rädslan och vann.

Olofsson vann ett par så kallade D-klassmatcher till, men ett läkarbesked i tjugoårsåldern slet henne från sporten.

– Jag var sjuk. Jag hade en knöl i huvudet, typ en cysta, som de var tvungna att undersöka massor. Stället den satt på gjorde läkarna oroliga. De tyckte inte att jag skulle få slag i huvudet innan de undersökt vad det var. Efter ett år sa de att allt var lugnt. Knölen satt kvar men jag kunde köra.

Varför grät du inför VM-finalen?

– Jag gråter inför alla matcher för jag blir så jäkla nervös. Det blir värre ju mer jag vinner. Min tränare blir trött på mig när jag skriker att han är dum i huvudet, men vi har lärt oss att det hjälper att känslorna ur mig. 

Det låter som en dålig sak för en kampsportare.

– Nej. Tränarna är medvetna om att det blir värre för varje gång jag vinner. Så vi fortsätter. Det är värt det i slutändan.

”Vi är lugna”

Vad hade hänt om du i stället hade tagit med känslorna ut till matchen?

– Jag hade blivit så nervös att jag låst mig. Det är min största skräck. Jag har sett andra som blivit sådana. 

Har rädslan att göra med smärtan som väntar?

– Nej. Jag är aldrig rädd för smällarna, bara för förlusten. Det är skittråkigt att förlora.

Kan folk för lite om thaiboxning?

– Ja. De tror att vi är kriminella och misshandlar varandra. Men det har inte alls något med det att göra. Vi är lugna.

Vad möter du för fördomar?

– Att det ska vara skadligt för hjärnan. Självklart är det inte världens nyttigaste grej, men ingen elitidrott är nyttig. Man kan skada sig hur som helst och ingen tvingar dig att gå upp i ringen, båda är medvetna om vad som kan hända.

Har något allvarligt hänt dig?

– Nej.

Har du skickat någon till sjukhus?

– Nej. Folk tror att det är så jäkla lätt att knocka folk, men det är inte så lätt att få en människa att somna. Folk tror att man somnar hela tiden, men det funkar inte så. Jämfört med boxningen tar vi mycket sparkar och knän med kroppen.

World Games är ett par månader bort. Vad tror du om dina chanser där?

– Att jag vinner. Det vore fantastiskt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Kampsport