”Det tog så lång tid innan jag fick hjälp”

Elin Westerlund om de ekonomiska och psykiska problemen – och framtiden

SPORTBLADET

Elin Westerlund är 28 år gammal och Sveriges bästa kvinnliga häcklöpare. Hon drömmer om OS, men kämpar för att överleva vardagen.

Utanför friidrotten lever hon som ensamstående småbarnsmamma och en historia av ätstörningar och prestationsångest. Samtidigt har hon ett banksaldo som oftast visar på noll.

Vad är det som motiverar Elin – och många andra elitidrottare i Sverige – att satsa allt på sin idrott?

Några månader innan inomhus-VM i Birmingham hamnade Elin Westerlund i en ekonomisk kris. Dagen innan julafton låste hon ut sig från sin lägenhet. I den fanns pass, nycklar och plånbok.

Julafton skulle firas hemma i Karlskrona och i mellandagarna skulle hon åka på träningsläger till Sydafrika. Det var bråttom.

Hon fick tag på en låssmed som borrade upp hela låset och krävde 10 000 kronor för att installera ett nytt. Utöver den kostnaden krävde studentboendet ytterligare 10 000 kronor för att reparera skadan som låssmeden hade åstadkommit. En vecka innan inomhus-VM i Birmingham fick Elin beskedet att hon hade kvalat in. Då var hon tvungen att ta ledigt från jobbet, vilket skulle betyda att hon skulle förlora 10 000 kronor i lön.

Foto: Johan Forsberg

Insamling gav VM-biljett

Under en kort period låg hon back nästan 30 000 kronor. VM var i fara, inte på grund av någon skada, utan på grund av ett stort hål i plånboken

– Tänk så många elitidrottare som satsar men som aldrig kommer till ett VM. Jag kan ju inte tacka nej för att jag inte har råd att åka. Det är ju helt sinnessjukt, säger Elin.

Då fick hon idén att starta en insamling via Facebook. Hon satte ett mål på 20 000 kr. Den summan överskred hon på några dagar. Till slut hade hon samlat in 30 000 kr och kunde tacka ja till inomhus-VM i Birmingham.

– Jag är van att ligga på noll. Men det är när jag ligger på minus 30 000 kronor som det blir lite jobbigt, säger Elin.

Väl på VM sprang hon in på tiden 8.36 och kom sist i sitt försöksheat. Hon var utslagen. Ett snöpligt slut på en omtumlande vinter.

Foto: Johan Forsberg

Elin värmer upp på den blåa tartanbanan inne i Sätrahallen inför ett tufft sprintpass. 200 meters intervaller står på dagens träningsprogram. Ett klassiskt mjölksyrepass. Stämningen är lekfull i Elins träningsgrupp. Här tränar några av Sveriges bästa friidrottare, bland andra Moa Hjelmer och Irene Ekelund. Elin är klädd i orangea tights med svarta strumpbyxor ovanpå, en mörkblå topp och ett vitt pannband på huvudet. I bakgrunden hör man radion spela samtidigt som regnet slår nätt mot de breda fönsterrutorna.

– Varför är jag så nervös? undrar Elin samtidigt som hon ler åt tränaren Rolle Bergman.

– Jag vet inte, jag kan inte hjälpa dig med din prestationsångest, säger Rolle Bergman lite skämtsamt.

Med både VM deltagande och SM guld på meritlistan kan man lätt tro att Elin lever ett proffsliv. I verkligheten kämpar hon med att överleva vardagen. Hon tränar 10–12 pass i veckan och jobbar som vaktmästare på Sollentunavallen för att få ihop ekonomin.

– Mamma, mamma? skriker Emilia.

– Ja, jag kommer! ropar Elin.

Foto: Robin Lorentz-Allard

Elin avbryter sin uppvärmning för att springa bort till sin dotter Emilia som ligger på höjdhoppsmattan. Emilia är sex år och får ofta hänga med på Elins träningspass. Att både vara mamma och elitidrottare är en utmaning. Att pressa sig till det yttersta på träningen samtidigt som att ha koll på sitt barn kämpar Elin med dagligen.

– Jag måste hålla på koll på henne under mina träningspass. Det blir lite splittrade tankar. När man helst vill lägga sig och dö måste man hålla sig på benen för hennes skull, säger Elin.

Träning med Isabelle Eurenius

När det är dags att springa intervaller flyttar sig träningsgruppen ned till 200 meters-starten. Elin plockar fram en iPad så att Emilia ska ha något att göra under tiden. Sedan vandrar hon bort till startlinjen där två av hennes träningskompisar förbereder sig. En utav dom är Isabelle Eurenius, svenska mästarinnan på 100 meter från 2014. Startkommandot går och 200 meter senare ligger Elin på helt däckad på höjdhoppsmattan av all mjölksyra, samtidigt som Emilia spelar spel på sin iPad.

– Elin kan inte fokusera på idrotten till 100 procent. Det är för mycket störningsmoment, men så är det när man har barn. Jag har sett till att hon får ta med Emilia under de träningspass jag leder. Det kan underlätta hennes vardag lite grann, säger Rolle. 

Rolle vandrar runt med ett tidtagarur på innerplanen samtidigt som träningsgruppen springer intervaller i full fart. Mellan loppen går han till höjdhoppsmattan och skriver ned tiderna på ett svart anteckningsblock.

– Elin måste upp på en högre nivå för att synas. Då kan hon lättare knyta till sig sponsorer. Jag hoppas att motivationen finns där, säger Rolle.

Foto: Johan Forsberg

Elins föräldrar har varit väldigt uppmuntrande från första början till hennes elitidrottssatsning. Hon började med friidrott redan när hon var 8 år och märkte tidigt att hon var snabb. I dag är hon Sveriges bästa häcklöperska och har vunnit sex SM-guld på 60 meter och 100 meter häck. 

Vad är målet till sommaren?

– EM är det stora målet. Det känns som att det är dags för mig att prestera på stora mästerskap. Jag har gjort tre mästerskap och det har varit pannkaka varenda ett, säger Elin.

På EM i Amsterdam 2016 kom Elin från en lång skadeperiod och hade inte tränat ordentligt. Hon slog i en häck, tappade balansen och ramlade ihop. Istället för att gå vidare till en semifinal blev hon viral i brittisk media med rubriken ”Elin Westerlund falls on her face during European Athletics Championships.

Under inomhus-EM i Belgrad 2017 tjuvade Elin ut sig efter en grov arrangörsmiss. Bara i hennes lopp diskades fyra deltagare på grund av tekniskt strul av startfunktionärerna.

På inomhus-VM i Birmingham 2017 blev Elin sjuk precis innan och hade ingen energi att prestera med. Hon kom sist i sitt försöksheat och var utslagen.

Vad är det som motiverar dig att komma till träningen varje dag?

– Jag gillar att leva det här livet med alla resor och tävlingar. Jag mår så himla bra av att träna. Jag drömmer om att någon gång kvala till ett OS, säger Elin.

Idrotten har i flera stunder varit ett jobbigt inslag i Elins liv. I februari publicerade hon en bild på Instagram efter en misslyckad SM-start. I inlägget beskrev hon tävlingen som det största misslyckandet i karriären, hur hon bröt ihop på arenan och hur tårarna inte kunde sluta rinna. Hon trodde att hon hade missat sin enda chans att kvala till inomhus-VM i Birmingham och en möjlighet att förändra sin vardag. Hon beskrev känslan av att vara i limbo mellan idrottare och hobbyidrottare som en position hon hatade över allt annat. Hon kunde inte prestera någonting bra, varken i idrotten eller arbetet.

– De dagar jag är omotiverad är dagar som blir stressiga av att inte få ihop det med jobb och träning. Om jag har jobbat hela dagen är det kämpigt att träna på morgonen därpå. Det kan vara tufft. Jag har kommit till träningar och inte haft någon lust eller ork. Då åker jag hem istället, säger Elin.

– Det är lite tufft att vara mamma, samtidigt som man ska vara elitidrottare, fortsätter Elin samtidigt som hon tar upp Emilia i famnen som gråter av magont.

Foto: Johan Forsberg

När träningen är slut i Sätrahallen går Elin till sin bil som är parkerad strax utanför arenan. Hon leasar en blå Volkswagen som hon har fått lite rabatt för via sin bilhandlare. Elin spänner fast Emilia i baksätet och sätter sig sedan framför ratten. Bilresan till hennes bostad i Upplands Väsby tar cirka 40 minuter.

Du slutade med friidrotten 2010. Varför gjorde du det?

– Jag drogs med ätstörningar under en ganska lång period. Jag var ganska rejält sjuk. Jag hade bulimi och började väga för lite. Därefter blev jag anorektisk och då fick jag lov att sluta med friidrotten. Det gick inte att träna längre. Jag tränade inte längre för att tävla utan bara för att bli smal. Jag kände mig för muskulös och då ville jag sluta så att jag kunde bli ännu smalare.

Hur mådde du då?

– Skitdåligt faktiskt.

Fanns det en situation där du verkligen nådde botten?

– En gång när jag var i 20 årsåldern firade jag midsommar hemma hos mormor och morfar. När alla skulle festa på kvällen kände jag att jag ville åka hem. Då åkte jag till Sats och sprang på löpbandet i flera timmar. Jag hade ätit en massa mat och åkte till gymmet för att dämpa ångesten. Då kände jag att det inte är så här jag vill hålla på.

Blev gravid ett år senare

Något år efter att Elin slutat med friidrotten blev hon gravid med sin dotter Emilia. Under graviditeten drabbades hon av hyperemesis. Ett tillstånd som gjorde att Elin mådde konstant illa och hade svårt att äta.

– Jag kräktes, kräktes och kräktes hela tiden när jag var gravid, säger Elin.

– Vad pratar ni om? undrar Emilia från baksätet.

– Vi pratar om när du var i min mage, att jag mådde lite illa då, säger Elin samtidigt som hon fnissar.

Elin börjar accelerera med sin blåa Volkswagen på motorvägen.

– Jag kunde knappt dricka vatten. Jag minns en gång när jag åkte tunnelbana till min förra lägenhet. Jag fick stanna och kräkas mellan varje station. Så det slutade med att jag blev inlagd. Det var lite tufft när man kom från bulimi, säger Elin.

Ett år efter att Emilia föddes hade Elin tröttnat på att sitta hemma hela tiden. Hon hade köpt ett gymkort, men bara använt det två gånger. En dag bestämde hon sig för att åka ut till Bosön, en stor idrottsanläggning på Lidingö. Väl där stötte hon ihop med mångkamperskan och kompisen Nadja Casadei.

Nadja peppade Elin att komma igång med träningen och erbjöd henne att följa med på några träningspass. Då började Elin tycka att det var roligt med friidrotten igen och längtade tillbaka. Efter ett par mörka år gick det plötsligt väldigt lätt.

Foto: Robin Lorentz-Allard

2013 bestämde sig Elin för att börja med friidrotten igen och framgångarna kom i snabb takt. Efter ett års träning var hon bättre än någonsin och lyckades kvala in till sitt första EM. Vardagen var fortfarande tuff och krocken mellan elitidrotten och det övriga livet blev allt större nu när hon var ensamstående mamma till sin dotter Emilia.

– Ibland tänker jag tanken om det faktiskt är värt det? Jag har fan inte ens råd att köpa en ny tröja liksom. Jag försakar så mycket, framförallt om jag inte får resultat på banan för den tiden som läggs ned. Då undrar man fasen är det verkligen värt det. Jag har ju inte ett öre över, snarare tvärtom varje månad. Men sen tänker jag till en stund och då tycker jag att det är värt det ändå. Då kör jag på ett tag till, säger Elin och skrattar.

”Brukar lägga mig direkt”

Hon parkerar bilen utanför sin lägenhet i Upplands Väsby. Klockan börjar närma sig nio på kvällen och himlen har börjat mörkna allt mer. Lägenheten ligger i ett svart trähus, långt ifrån närmaste pendelstation. När Elin kommer innanför dörren går hon direkt till kylskåpet och börjar plocka fram mat för att förbereda middag till Emilia och sig själv.

– När jag kommer hem så sent brukar jag bara gå och lägga mig. Efter ett sådant här träningspass är jag ganska slut, säger Elin.

Foto: Johan Forsberg

Elin tar fram ett paket lövbiff från kylen. Sedan steker hon köttet i stekpannan samtidigt som man hör Emilia leka i bakgrunden. 

– Friidrotten gör mig glad. Det känns som att jag fortfarande har mycket kvar att utveckla. Dessutom tillåter den mig att leva en livsstil som jag verkligen gillar. Jag gillar att vara aktiv. Jag hade aldrig kunnat resa som jag gör nu och det är något jag verkligen värdesätter, säger hon.

Hoppas kunna hålla flera år till

Om fem år tror Elin att hon har slutat med friidrotten. Tanken är att hon ska börja plugga marknadskommunikation i höst och förhoppningsvis har hon då ett jobb som hon verkligen vill satsa på. 

– Det känns inte läskigt att sluta med friidrotten, jag har redan gjort det en gång. Det är nästa steg och känns naturligt, men jag hoppas kunna hålla på några år till, säger Elin.

Identifierar du dig själv med friidrotten?

– Det är det jag gör och allt jag lägger min energi på.

Tycker du att du får den support du förtjänar?

– Min klubb Spårvägen stöttar mig jättebra. Vill man åka på en lite större tävling eller träningsläger så fixar de det. Sen önskar man att det fanns mer sponsorer som skulle vilja stötta mig. Under hela hösten har jag jagat, skrivit och letat efter företag som kan stötta mig ekonomiskt. Jag tycker att jag har en ganska speciell och unik historia, ändå lyckas jag inte få några sponsorer. Det känns lite tufft faktiskt.

Känns det orättvist att division 1-spelare i fotboll kan tjäna mer än VM-deltagare i friidrott?

– Ja. Det känns lite orättvist. Samtidigt förstår jag ju det. Fotboll har ju sina matcher som de tar betalt för. De har mycket fler åskådare än vad vi har i friidrotten.

Klockan är strax efter tio på förmiddagen när Elin ska träna styrketräning i en lokal på Sollentunavallen. Lokalen är nybyggd och en svag doft av lim känns i luften. En grupp ungdomar från Sollentunas löpargymnasium har samlats vid ingången för att gå igenom dagens träningspass. Här brukar Elin träna själv om hon inte hinner träna med Rolles träningsgrupp. Men detta är också hennes arbetsplats. Här jobbar hon 70 procent som vaktmästare och har ansvaret för faciliteterna omkring Sollentunavallen.

– Varannan helg jobbar jag lördagar 7–21 och söndagar 14–24. När jag ska träna på måndagen efter är jag helt slut. Då finns det ingen energi kvar, säger Elin.

Foto: Johan Forsberg

I dag ska Elin träna styrketräning. Hon ska göra övningar för att förbättra explosiviteten i benmusklerna. Elin greppar tag om skivstången som väger över 60 kilo och frivänder i ett svep mot bröstet. 

– Vissa dagar skiter jag i träningen. Finns det ingen energi så går det inte. Då är det ingen mening att försöka heller, säger Elin.

Utöver ätstörningarna så kämpade Elin länge med sin prestationsångest. Redan vid 14–15 års ålder började hon satsa på friidrotten och anpassade vardagen till idrotten. Problemet var att rädslan att misslyckas växte sig större än tron på att lyckas.

– Jag lade ned så himla mycket tid och energi på friidrotten att jag anpassade hela livet till det. Till slut kunde jag inte cykla till skolan för att jag var rädd att bli trött i benen inför träningen, säger Elin.

1 av 3 | Foto: Johan Forsberg

Tycker du att prestationsångest är ett stort problem inom elitidrotten?

– Ja, det ska väl jobbas med all sorts ångest tänker jag. Det kanske ska uppmanas mer att du ska söka hjälp för det. På något sätt behöver idrotten ge enklare vägar till vård. Ibland har jag uppfattat att jag har ringt och försökt få hjälp någonstans och så blir jag bara skjutsad vidare. Det tog så lång tid innan jag fick någon stöttning. Hade det funnits någon enkel väg inom idrotten att få hjälp så hade det underlättat för många tror jag.

Tror du att det är det många elitidrottare som gömmer sin prestationsångest?

– Ja, det tror jag. Det har däremot blivit accepterat att må dåligt när du presterar dåliga resultat. Det kan vara svårt för en utomstående person att veta om det är en vanlig deppig period eller om det är steget längre.

Vad drömmer du om efter karriären?

– Jag vill kunna göra det jag vill utan att behöva tänka så mycket. Att kunna åka på semester och äga ett trevligt hus. Jag hoppas att vardagen är lite lugnare än vad den är nu, säger Elin.

Sen byter hon om till ännu ett arbetspass.

Ladda ner Sportbladets egna app du också 00:20

GRATIS! Ladda ner Sportbladets app i iPhone & Android.

ARTIKELN HANDLAR OM