Han är det bästa som kunde hända laget

SPORTBLADET

Bank: En bra säsong för fotbollen i Istanbul

Foto: SUCCÉ DIREKT Tobias Linderoths premiär i Galatasaray gick som en dans.

ISTANBUL

Efter varje mål Galatasaray gör spelas ”I will survive”.

Jag tror att de gör mer än överlever i år. Jag tror att de kan jaga Fener hela vägen hem.

Det kan förstås låta chauvinistiskt och blågulögt att påstå att Tobias Linderoth är bland det bästa som kunde hända Galatasaray. Men det är ju sant.

Nej, inte Linderoth personligen – även om han var bra i går – utan det han står för.

För ett lag som i fjol åkte på ett kontringsmål i kvarten så är den lille svensken inget annat än en klok farbror mitt ibland alla naiva anfallshjärtan. Frings eller Gattuso hade varit ännu bättre, men en Linderoth är inte så illa pinkat det heller.

Det kändes väldigt lugnt

Galatasaray brukar inte tycka om att spela på Atatürk-stadion, men det var kul att se dem igår. De såg ut som ett lag.

Framför 80 000 tomma stolar, med ekon som ljudkuliss och en insmugglad banderoll från de hårda pojkarna i Ultra Aslan som enda supporterspår, så visade Galatasaray att de lärt sig något nytt.

Senast jag satt här såg jag Liverpool vända 0–3 mot Milan, så det kanske bara var jag men – det kändes väldigt lugnt. Jo, backarna drog som vanligt iväg i vilda rusher, men nu fanns alltid en ettrig, liten vikarie där.

Lägg till Lincoln – brassen som lägger upp sina frisparksbollar som om han la upp pilgimsmusslor på Operakällaren – och en rörlig anfallare så är det ett kompetent lag vi har att göra med. Banne mig: Kanske till och med ett mästarlag.

Det där är en känsla mer än något annat, men jag baserar den på att Fenerbahçe gjort lika mycket fel under sommaren som Galatasaray gjort rätt.

Fener, klubben med störst möjligheter, satsade brasilianskt och köpte in serie- figuren Roberto Carlos, 34, samtidigt som de sålde spelare som Rüstü och Mehmet Yozgatli (teknikern som överglänste Zlatan Ibrahimovic i U21-lands- kampen här nere 2001).

Aziz Yildirim, den stormrike ägaren, kan bygga sitt Fener-torn hur högt som helst – men bygger han snett så hjälper det inte.

Roberto Carlos är en fin accessoar, men mer ett köp av fåfänga än ett köp med hjärnan.

Galatsararay har handlat med hjärnan, eftersom de varit sämre och inte kunnat något annat. Linderoth-köpet visade på insikt (i fjol kunde de spela med två offensiva innermittfältare som Ilic och Inamoto) och Lincoln kan mycket väl vara den spelare som ger ”Cimbom” alla de där gratismålen som Fener får av Alex.

Många skulle älska det.

Lika många skulle hata det.

Det finns, som bekant, två sorters turkar: De som håller på Fenerbahçe och de som hatar Fenerbahçe. Knappa in ”Fener” på youtube och din dator ger dig en uppsjö av män som sjunger Mary Hopkins ”Those were the days” med en ny text.

Den handlar om vad Fener borde göra med sångarens könsorgan.

Det är ju så det fungerar här. Rivaliteten i Istanbul pendlar mellan komik (som i sångerna) och vidrighet (våld, mord).

Tuskisk industi mot rekordår

Häromåret skrev Hakan Berument och Eray Yucel, två ekonomer vid Ankaras universitet, en avhandling om relationen mellan Fenerbahçes resultat och resultaten i den turkiska industrisektorn.

Det fanns ett tydligt samband.

För varje framgång ökade arbetarnas moral, för varje match Fener vann i europa- cuperna ökade tillväxten med 0.26 procent.

Däremot, menade ekonomerna, gick det inte att statistiskt säkerställa någon skillnad när Fener eller Galatasaray vann i ligan.

Skälet var enkelt: När det ena laget vann sjönk arbetsmoralen hos det andra lagets supportrar. När Besiktas vann steg däremot moralen, oavsett om det var i Europa eller hemma i Turkiet – vilket säger en del om relationen mellan klubbarna.

Galatasaray och Fener hatar varandra. Besiktas tycker de bara väldigt illa om.

Och, tja, nu går vi in i en säsong där Besiktas och Fener ligger bra till för att kvala in till Champions League och Galatasaray kan ha något stort på gång.

Det här kan bli en bra säsong för Tobias Linderoth, en bra säsong för fotbollen i Istanbul.

Fan vet om inte den turkiska industrin är på väg mot ett rekordår.