"Bilden visar inte bara en lycklig vinnare"

SPORTBLADET

Lasse Anrell om VM:s största och viktigaste flopp.

OSAKA. VM:s stora frågor:

Vem är kungen av Osaka?

Vem är drottningen av Osaka?

Och vad är VM:s största och viktigaste flopp?

Jag tänker svara på rubbet i den här krönikan.

Det var ännu en dag på VM-läktaren och det var naturligtvis stort att titta på hur australienskan Jana Rawlinson vann 400 häck – efter bara tre månaders träning efter en förlossning.

Men störst var utan tvekan Tyson Gays andra guld och den strålande tiden 19,76 på 200 meter.

Sportbladets fotograf Andreas Bardells briljanta bild från innerplan i går visar inte bara en lycklig vinnare - utan också något så ovanligt som en vänlig och omtänksam amerikansk sprinter i en muskelstinn och i övrigt ganska hjärncellsfattig värld.

Gay tröstar konkurrenter, han sitter snällt och pratar med alla som vill.

Gay är religiös och tar sin tro på fullaste allvar. Det var några vänliga ord från honom som gjorde så att Asafa Powell kunde börja fungera igen efter den bittra förlusten på 100 meter.

På bilden ser han ut som en parafras på en madonnaliknande bild på Carolina Klüft från ett helt annat mästerskap. Det är alltså mer än en tillfällighet. Båda är det som i en annan tid brukade kallas Bra Idrottsmän och Goda Föredömen.

Tyson är redan VM:s kung med sina två guld.

Han kan ta ett till i stafett.

Kinas misslyckande positivt

Vem som blir VM:s drottning? Vet inte riktigt. Men Klüft är en av kandidaterna... en av de starkaste.

Annars är det när det gäller OS i Peking nästa år som jag tycker att VM visat att alla farhågor vi har varit överdrivna: inget talar för att Kina ska dåna in med hela arméer av okända idrottare som är fullproppade av droger och helt nya kunskaper i idrottens inre hemligheter och forskningslab.

Så här långt i VM har Kina tagit noll guldmedaljer.

Ett brons, en fjärdeplats, en femteplats, en sjätteplats och en sjundeplats är det enda som Kina kunnat rapportera hem till idrottsministeriet om, än så länge. 110 meter häckstjärnan Xiang Liou kommer säkert att vinna, men han är en gammal stjärna och om det inte kommer fram fler talanger före OS kommer han att ha ett fullständigt omänskligt tryck på sig.

Man ska antagligen inte ropa hej ett år före OS, men eftersom vi är i Japan ropar jag i alla fall ett lite ”haj”.

Kinas fiasko så här långt är alltså det bästa som hänt.

Japanska folket bryr sig inte om VM

Själv sitter jag för övrigt varje dag och pratar med japanska kollegor som undrar över Japans fiasko. Inte en medalj. Inte en framgång. I stället kan man varje dag se japaner som totalt ­dukar under inför hemmapublikens tryck.

En femteplats är deras bästa resultat hittills.

Överhuvudtaget kan man verkligen ifrågasätta varför VM går här i Japan.

Det är ont om publik på läktarna. Folket i stan verkar inte särskilt engagerade (de bryr sig bara om baseboll) och det enda det är riktigt gott om här är alla dessa volontärer som man måste tränga sig fram mellan. Alla är artiga, ingen kan engelska, alla står i vägen.

Dessutom innebär tävlingar här i Asien att folk i både Europa och Nordamerika bryr sig betydligt mindre om vad som händer. Det är knappast bra för sporten. Japan fixar ­säkert bra pengar till IAAF – men fixar de en starkare framtid för sporten? Jag är ­inte så ­säker.

Bra för idrottsvärlden är självklart också att inga dopningsskandaler inträffat.

Mörkertalet är som vanligt okänt men James Carter vann inte, tack för det, Ludmila Blonska vann inte, tack för det, tidigare avstängda engelskan Christine Ohuruogu vann visserligen ett guld men den engelska pressen var ganska stram mot henne. Det hedrar dem.

ARTIKELN HANDLAR OM

Friidrott