Niva: Leo gillar Zlatan. Det går inte att överskatta

SPORTBLADET

Spelet utan boll? Halvdant.

Spelet med boll? Med beröm godkänt.

Det sociala spelet? Riktigt bra.

För nya anfallare i Barcelona har var sak sin tid.

En trestegsraket har jag väl hört talas om – men en fyrstegsdebut?

I förra veckan gjorde alltså Zlatan Ibrahimovic debut för FC Barcelona.

Igår gjorde han så debut i någon sorts tävlingsmatch, och på fredag ska han göra debut i en lite viktigare sorts tävlingsmatch för att om prick en vecka sedan göra debut i en helt fullskalig tävlingsmatch.

Men äh, vi behöver inte låtsas.

Hur mycket man än försöker bygga upp den så kallade Supercupen – hur glittrande medaljer som än delades ut och hur många pliktskyldiga ärovarv som än genomfördes – så förändrades inte grundförutsättningen.

Det här var ingen riktig fotbollsmatch.

Athletic Bilbao var så uppgivet och oambitiöst att de uppenbarligen mest bara försökte få spektaklet överstökat.

Alla har det i ryggmärgen

Tempot blev lågt, koncentrationen svävande och publiken var så oengagerad att den knappt ens orkade resa sig när det blev mål.

Det betyder ju nu inte att det var ointressant.

Vi svenskar har ju ett visst särintresse att hålla rätt på numera.

Första halvtimmen var väl inget vidare.

Zlatan Ibrahimovic famlade efter positionerna, utan att komma särskilt rätt i vare sig uppbyggnads- eller avslutningsfas.

Han föll ut mot kanten när han borde hålla sig centralt, gick på djupet när han borde erbjuda ett kort spelalternativ.

Det var nu inget särskilt med det.

Ofta ser det ut som att Barcelona mest bara lattjar, improviserar och tar det som det kommer.

I själva verket är det nästan precis tvärtom.

Nästan ingen annan klubb har ett lika inrutat anfallsspel. Alla de som har vuxit upp här har det i ryggmärgen, vet att om bollen kommer i läge X så rör man sig mot position Y för att öppna upp ytan för spelare B.

En uppskattande tumme

Xavi, Messi, Iniesta och de andra har levt med det här i åtminstone 10-15 år.

Zlatan Ibrahimovic har haft tre veckor på sig att lära sig det.

Ändå finns tecknen där, allt fler och allt tydligare.

I slutet av första halvlek kom svensken tillräckligt rätt för att få iväg några riktigt giftiga avslut, och under de 25 minuter han gjorde i andra började hans små skarvar verkligen öppna möjligheter för hans lattjarkompisar.

Och om det nu var tecken vi letade efter så fick vi se de allra klaraste och viktigaste sisådär halvvägs in i andra halvleken.

Vid två tillfällen matade Zlatan fram bollen till en Messi i målläge.

Den gången som bollen gick in så pekade argentinaren tacksamt mot svensken under firandet, den gången då han inte riktigt hann fram så vände han sig ändå om och satte upp en uppskattande tumme.

Den korte log.

Den långe garvade.

Skrik ut det från hustaken och rista in det i trädstammarna – Leo gillar Zlatan.

Betydelsen av det går inte att överskatta.

Messi är untouchable

Zlatan Ibrahimovic är killen som lyckades knuffa ut Alessandro Del Piero på bänken i Juventus, han som inte ens José Mourinho kunde styra i Inter – han som har gjort sig till Nummer Ett i alla klubbar han någonsin spelat i.

Den här gången måste han spela korten annorlunda. Leo Messi är nu varken särskilt intrigant eller härskarhungrig, men han har likafullt inskrivet i sitt kontrakt att han alltid ska vara FC Barcelonas bäst betalde spelare.

Han är untouchable här.

Den som får för sig att gå in i en statusmätning med honom kommer att förlora, den som inte passar ihop med honom får finna sig i att flytta vidare.

Zlatan Ibrahimovic gjorde inget mål igår, men han fick Leo Messi att tycka att det var kul att spela fotboll.

Mer än så ska vi inte begära av en uppsminkad träningsmatch.

avErik Niva