Brokig resa fram till OS-finalen

SPORTBLADET

Det hängde på en ljumske

Turin (TT:s utsände)

Från början kändes det som att OS-succén hängde på en skör ljumske.

Men ljumsken höll.

...och Tre Kronor höll hela vägen till OS-final.

Resan dit var inte spikrak.

Det blev en slingrig tur mellan förluster mot Ryssland och Slovakien, en guppig resa med snack om läggmatch och skador, problem och frågetecken.

Till slut stod de ändå där.

I en OS-final, med chans att vinna OS-guld precis som i Lillehammer.

Det var det få som trodde efter inledningen – och med de problem som förbundskapten Bengt-Åke Gustafssons passerat längs vägen. Här är vägen till finalen, steg för steg:

Motgångarna och återbuden

Om Bengt-Åke Gustafsson inte var stressad förr, så började han åtminstone se ut att vara det när det mesta gick emot redan innan OS hade börjat.

Peter Forsbergs ljumskar krånglade, Kim Johnsson och Niklas Kronwall tvingades tacka nej, Mattias Norström drabbades av en hjärnskakning och Norströms ersättare Ronnie Sundin flögs in från träningsläger på Teneriffa och hade problem med tempot. Uppladdningen var inte den bästa. Men Gustafsson skulle bli lugnare så småningom.

Beskedet och ljumsken

Den 17 februari testade Peter Forsberg sin skadade ljumske på Tre Kronors isträning. Efteråt ställde han sig framför horden av journalister, strök luggen från pannan och tog orden i sin mun:

– Det funkar. Jag spelar.

Första matchen blev den mot Lettland (6–1), när Sverige just hade förlorat mot Ryssland 0–5 i matchen före, och med Forsberg i laget fick Tre Kronor ytterligare en dimension och en mental spark i rätt riktning.

Turbulensen och ”läggmatchen”

Inför den sista gruppspelsmatchen fick Bengt-Åke Gustafsson frågor om vilket motstånd han skulle föredra i kvartsfinalen. En svensk förlust mot Slovakien skulle garantera att Tre Kronor fick möta Schweiz, och förbundskaptenen sade:

– Det är pest eller kolera. Men vi ska försöka sköta det på ett professionellt sett så att vi fattar rätt beslut.

Det startade en halv folkstorm, och Gustafsson fick kritik från både finländskt, slovakiskt och kanadensiskt håll, precis som från Internationella ishockeyförbundet, för att han antytt att en förlust kunde vara rätt bra.

Triumferna

6–2-segern mot Schweiz i kvartsfinalen blev dyrköpt med ytterligare en svensk backskada. Mattias Öhlund skadade revbenen och axeln och hade spelat färdigt i OS. In kom istället Niklas Kronwall, Detroitbacken som just kommit tillbaka efter sin korsbandsoperation och bara hade spelat fyra tävlingsmatcher sedan VM i maj förra året.

Tre Kronor klarade det också. I semifinalen mot Tjeckien blev det 7–3 – en upprättelse efter förlusten mot just Tjeckien i World Cup-kvartsfinalen 2004. Och framför allt: Det blev en svensk plats i OS-finalen.

Hur det gick förra gången, 1994, minns många.

Den som har glömt kan fråga Peter Forsberg, Jörgen eller Kenny Jönsson.

De fanns med då också.

TT