Andersson: Högklassigt, SVT – det enda jag saknat är några klassiska referat

SPORTBLADET

Sommar-OS i London slutar i kväll, efter 600 timmar i tv och tusen timmar på nätet.

Dramatik, högklassiga idrottsprestationer, tårar av både glädje och sorg. Har dock inte blivit riktigt upprörd på själva tv-sändningarna en enda gång.

Bättre betyg än så kan väl knappast SVT få. Men de riktigt klassiska tv-referaten har uteblivit.

När man de senaste åren har sett minnesfilmerna i SVT:s succéprogram ”Mästarnas mästare”, märker man ju hur mycket man förknippar stora idrottsögonblick med tv:s kommentatorer. Vad de sa, hur de sa det, hur känslomässiga de var. För oss som varit med ett tag, är Bo Hanssons, Arne Hegerfors, Sven ”Plex” Petterssons, Lars-Gunnar Björklunds med fleras röster som ett soundtrack till våra idrottsminnen.

På ett flygplan till London tidigt på 1980-talet hamnade jag en gång bredvid Bengt Grive (1921-2003).

– Vem är du, då, din lilla ”Putte”?, sa han när han spände fast säkerhetsbältet.

Borde kanske blivit förbannad, men… kände snarare att jag borde ha spänt loss mitt eget säkerhetsbälte, klivit över Grives ben, lagt mig på knä i mittgången och mässat:

– I’m not worthy! I’m not worthy!

Håkan Dahlby stod själv för klassisk replik

Herregud, detta var ju Bengt Grive! Han, som kommenterade Sverige-Västtyskland i fotbolls-VM 1974. Han, som när Ralf Edström gjorde sitt drömmål på volley som fick hela svenska folket att resa sig ur tv-sofforna och jubla, fällde den något aparta kommentaren:

– Vad är klockan?

Som den repliken har analyserats sönder och samman av fotbollsfans sedan dess. Var kom den ifrån?

På flyget till London berättade Grive som det var, att han inte hade en aning om varför han sa som han sa.

Några sådana klassiska referat har vi inte fått oss till livs i årets sommar-OS.

Spelens konung, Usain Bolt, var aningen för överlägsen på 100 och 200 meter, de där loppen när hela olympiastaden exploderade i total eufori, för att Jacob Hård eller Jonas Karlsson skulle behöva gå upp i falsett.

När Sverige oväntat slog ut Danmark i handboll, började expertkommentatorn Magnus Grahn att yra om att ”vi har högre berg, vi har snyggare drottning, vi kan åka skidor”. Vad han än sa efteråt, lät de där orden lite uttänkta, inte hundraprocentigt spontana.

När Sverige tog sitt (hittills, vi hoppas ju på handbollen i kväll) enda guld, i segling, var målgången så rörig och de båda kommentatorerna ännu rörigare, att många tv-tittare förstod att det hade blivit guld för Fredrik Lööf/Max Salminen långt innan SVT:s kommentatorer.

Och när skytten Håkan Dahlby vann silver i dubbeltrap, var det han själv som stod för den klassiska repliken:

– Fuck you!, sa han rakt in i tv-kameran och den salvan var väl riktad både till alla som hade tvivlat på honom och till alla som tycker lerduveskytte inte är mycket till sport.

Ett av de starkaste ögonblicken: Inställd intervju

I stort finns inte mycket att anmärka på när det gäller SVT:s OS-sändningar. Bara småsaker, som att det ibland blev ett jäkla hoppande mellan SVT 1, SVT 24, Kunskapskanalen och nätet när man skulle hitta just sin sport.

André Pops höll ihop allt i OS-studion på ett förträffligt sätt. Många kommentatorer, experter och reportrar var kanon, ingen var så dålig att man retade upp sig på honom eller henne.

Ulf Lundell hävdade ju en gång att ”en inställd konsert också är en konsert”.

Ett av de starkaste ögonblicken under London-OS var faktiskt en inställd intervju.

När simreportern Maria Wallberg mötte en tårögd Sarah Sjöström efter ännu ett misslyckat lopp, valde hon att inte kliva in som en elefant i en porslinsbutik. Hon backade och sa något i stil med ”vi tar intervjun senare”.

Där kan man snacka om en tv-reporter med klass. Som har både boll- och medkänsla.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sommar-OS