Om att leva och uppleva och att lära sig livet ut...

Foto: FOTO: RIKARD BJÖRK
hedras Wolf Lyberg tar emot Real Madrids medalj i guld och briljanter av Spaniens ambassadör Enrique Viguera.

avJennifer Wegerup

SPORTBLADET

Han har bevakat 29 olympiska spel. Han har varit på tebjudning hos Hitler och delat taxi med Marilyn Monroe.

I?går hedrades den som

hedras bör: Wolf Lyberg, en av svensk sportjournalistiks allra största.

Det kom ett brev. Ett brev med mitt namn, adresserat till redaktionen. En sällsynthet numera, i den tid då allt – kloka ord såväl som dynga – bara väller rätt in i mejlboxen. Nu öppnade jag, lätt avvaktande, det medges, det maskinskrivna brevet, läste och insåg att jag var tvungen att svara, jag med min ohjälpliga handstil. Det var ett sådant brev som inte kan förbli obesvarat, ett sådant brev som alla borde läsa. Ett generöst brev, prestigelöst, ödmjukt – och det var ett brev som gav ansikte och liv åt ett namn som dittills blott varit något otydligt i mitt bakhuvud, på väg att sorteras ner i glömskans dammiga arkiv. Ett stort namn, värt att komma ihåg.

Skrivit i 70 år

Så fort en människa går ur tiden. Så fort glöms hon bort, suddas hennes namn ut. Alltför fort. Därför vill jag här lyfta fram brevskrivaren. Han heter Wolf Lyberg och är en av vårt lands främsta sportjournalister. Han var även i många år en framträdande idrottsledare. I sommar fyller han 91 år. Han har sett och skrivit om sport – och världen – i 70 år, dubbelt så många år som jag levt.

Trots allt han upplevt, trots alla människor han mött, allt han sett, allt han lärt, allt han kan berätta, så andades hela Wolf Lybergs brev till mig ödmjukhet.

Han ville höra av sig för att han tyckte att jag skrev så bra, så ”annorlunda än alla andra”. Han tyckte också att det var roligt med en kvinna mitt i mansdominansen. Mest av allt ville han utbyta erfarenheter, över glappet av tid och rum.

I?går hyllades Wolf Lyberg på Spanska ambassaden och fick motta Real Madrids medalj i guld och briljanter. IOK:s svenska vice president Gunilla Lindberg var där, liksom Djurgårdens och svensk elitfotbolls ordförande Bosse Lundquist, som en påminnelse om Wolfs långa engagemang för Dif. Spaniens ambassadör Enrique Viguera höll tal och fäste utmärkelsen på Wolfs högtidsklädda bröst.

Botas med botox

Vi applåderade så att det ekade i de vackra rummen på Hazeliusbacken. Wolf Lyberg tackade och log och utanför föll vårregnet envist medan Djurgårdsfärjorna löpte av och an på vattnet. Vi lyssnade till Wolfs historier och jag tänkte att alltför få i?dag lär veta vem han är.

Vissa av de riktigt unga kan också säkert, med den brist på respekt som kommer av för kort perspektiv och för lite livserfarenhet, avfärda honom som ”en gammal gubbe”.

I?dag är ålder och kunskap något som verkar skrämma mer än tjusa, något som kan botas med en spruta botox och en dos självförnekelse.

Själv finner jag en ro, hur skrämmande det än är, i att bli påmind om hur snabbt man glöms bort. Det hjälper mig att minnas vad som verkligen är viktigt, på jobbet och utanför det.

Att leva och uppleva – och lära sig livet ut. Ju mer man vet desto mer vet man hur lite man vet. Därför, i den största respekt, höjde jag med glädje mitt glas för Wolf Lyberg i?går.

ARTIKELN HANDLAR OM