Maffigast någonsin

SPORTBLADET

Anrell: I dag är det inte så många som tänker på Tibet

1 av 4 | Foto: Påkostat I dag invigs OS på Beijing National Stadium. 90 000 av världens ledande affärsmän, politiker och övriga celebriteter kommer att sitta på arenan för att synas och underlätta sitt lands och sin egen karriär i Kina, skriver Sport-bladets Lasse Anrell.

PEKING. OS-invigningen i dag är den viktigaste sen 1936 i Berlin.

För arrangörerna.

För mig startade invigningen redan 14 mars när en halv värld började tala om att bojkotta spektaklet efter skotten i Tibet.

Den som inte tror att invigningen i eftermiddag är en politisk händelse av högsta dignitet behöver bara titta på bilderna från Nordkoreas huvudstad Pyongyang i måndags där Arirangs Mass Games firade diktaturen med en sanslös uppvisning i masscener, färger och en närmast nazistisk precision.

Eller titta på Frankrikes president Sarkozy när han sitter på hedersläktaren i dag och tittar på den invigning som han så sent som i våras sa att han funderade på att bojkotta – bara för att upptäcka att det blev en hel del problem för den franska

exporten för att inte nämna att antalet dollarstinna kinesiska turister i Paris och Provence plötsligt närmade sig noll.

Eller titta på de andra 90 000 av världens ledande affärsmän, politiker, och övriga ledande celebriteter som sitter i arenan för att synas på rätt sätt och underlätta sitt lands och sin egen karriär i Kina.

Inte så många som tänker på lilla Tibet i dag, va?

Inte när det ligga några tusen miljarder i den pott som kinesisk ekonomi upprätthåller världsekonomin med just nu.

Eller titta på Berlin. Berlin 1936.

Öppningsceremonin i OS Olympiastadion, några månader före kriget mot Etiopen, två år för Anschluss i Österrike, Sudetkrisen i Tjeckoslovakien och... ja, resten vet ni.

Publiken visste vad den ville

Jag har läst den fantastiskt välskrivna

boken ”Dagbok från Berlinolympiaden 1936” av Barbro Alving och rapporterat om den förr i Sportbladet. Jag läser om den nu i Peking och kapitlet om invigningen är intressant läsning.

Då handlade förhandsdiskussionerna om ifall de inmarscherande landslagen skulle hälsa Hitler på hedersläktaren med den utsträckta armen i en nazihälsning. Obscent, tyckte en del. Naturligt, tyckte andra. Inte så konstigt, tyckte en tredje linje som anförde att den olympiska hälsningen var förvillande lik den nazistiska.

Det ligger ingen politik i olympiaden, bedyrade värdarna. Precis som i Peking. Publiken och hedersläktaren visste vad den ville. De som hälsade med Hitlerarm möttes av jubel och applåder medan de andra bara fick butter tystnad.

Grekerna inledde med att sträcka ut armarna. Jubel. Till och med fransmännen gjorde det. Tyskarna jublar suckande som om de anade vad som väntade Frankrike.

Belgien? Nej. Brasilien? Nej.

Bulgarerna hälsar tyskare än tyskarna själva medan Danmark, Norge och Finland vägrar vifta med sina högersvansar. Svenskarna då? ”Halmhattarna flyger av vid en flott gest med fanan, men därvid stannar det.” skriver Alving. ”I den svenska truppen höjs bara en arm, det är en fotbollskille som hittat någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Det betyder ’tjena’.”

Till och med Kanadas trupp Hitlerhälsade medan England naturligtvis lagom stöddigt bara gick förbi hedersläktaren med den lilla diktatorn och hans hov och sen kom USA som självklart vägrade någon som helst Hitlerhälsning.

Alving beskriver en stad som är som i ett belägringstillstånd.

Jag skulle säga att det är förvillande likt det Peking som laddat i sju år inför i dag. Ingenting lämnas åt slumpen. Inte ens vädret som man pratat om att ändra. Man kan sånt, säger man. Sätta igång ett litet regn, så att folk kan se mitt i det gråsörjiga diset, kanske.

115 000 tittade i Berlin. Världens internationellaste, elegantaste och förmögnaste publik, skriver Alving. Diktatorer och dollarprinsessor. Showen är påkostad, berättar Alving: ”Det går från kulmen till kulmen i ett två timmars monumentalprogram. Det är Tysklands stora manifestation det gäller, och det känns. Ingenting klickar, det ligger en fruktansvärd vilja i denna osvikliga regi.”

En skillnad dock är avsevärd i dag mot 1936: Då var musiken ”Mästersångarna” av Wagner. Här får vi nöja oss med några mezzsångare och Wells. Robert Wells – jo, faktiskt. Han påstås vara inblandad tillsammans med den stundtals nästan monumentalt illa sjungande Sarah Brightman. Nu är det många som påstår sig vara inblandade musikaliskt i invigningen så vi får väl se. Jag har läst om åtminstone 127 officiella musikaliska ledmotiv till OS – något från Kungsholmen var till och med med i Allsång på Skansen – så jag är skeptisk.

Ett halvt år efter att världen började följa protesterna mot förtrycket i Tibet är vi framme vid invigningen som också är en avslutning. Blir det några demonstrationer? Knappast. Blir det storslaget? Självklart. Blir det dyrast, maffigast nånsin?

Antagligen.