Desperat – snart vinner Ståhl guld i jägarvila

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
SPORTBLADET

Friidrottens publik springer ifrån arenor och tv-soffor. 

Nu ska de jagas tillbaka – med avancerade midsommarlekar. 

Det känns snurrigare än irländsk julafton. 

Friidrotten håller på att bli curling. 

Eller ja, det är i alla fall det som är skräckscenariot som hela friidrottsvärlden målar upp. I USA är det redan mer eller mindre ointressant om du är världsmästare, har du inte deltagit på ett OS kan du knappt lyfta på luren till din lokala snabbmatskedja och fråga om lite sponsorpengar. 

När dessutom undersökningarna visar att publiken som sätter sig framför tv:n eller köper gala-biljetter blir äldre och äldre finns det anledning att tänka efter och oroas över friidrottens framtid. 

Det har ett gäng herrar (ja, det är mestadels äldre herrar som sköter det här…) gjort och landat i ett koncept som förkortas DNA, Dynamic New Athletics. 

”Orimligt med förnyelse”

Ett lagtävlingsformat som ska fungera som korta matcher i knockoutformat mellan länder. Helt utan löpgrenar över 800 meter (barn har för kort koncentrationspann!) och en ny gren som kallas trackathlon där man just nu spånar kring grenar som fallskärmslöpning, stående längd och medicinbollskast. 

Vi pratar alltså om grenar som i bästa fall någon testat på under en grundträningsperiod men som nu alltså ska finnas där som en rolig x-faktor för att fördela mästerskapsmedaljer. Ingen är specialist, men det kan säkert bli dråpligt och kul...

– Vi har gjort efterforskningar hos tv-bolag, unga människor, i sociala medier och så vidare och detta är formatet vi vill ha, sa hjärnan bakom det här, Pierce O’Callaghan, när det lanserades. 

Måste säga att det var nyheter för mig att ungdomar i sociala medier brinner så för avancerade svenska midsommarlekar eller Mästarnas mästare-tävlingar. 

Är det då orimligt att friidrotten förnyas? 

Absolut inte.

Friidrotten har redan testat, med framgång, att flytta grenar ut i stadsmiljö. Att se stavhoppare som Renaud Lavillenie hoppa knappa sex meter på Zürich järnvägsstation eller se Usain Bolt springa 200 meter på rakbana i Manchesters gatumiljö är en mäktig upplevelse. 

Där tror jag nyckeln finns när det gäller friidrottens problemlösning. Det handlar inte om att förändra klassiska och lättfattliga grenar (längst, högst och snabbast vinner alltid!), det handlar om att skapa ett intresse kring dem. 

Bolt gör hellre reklam för sås

I kväll har Diamond League-säsongen premiär i Doha, 13 grenar där många saknar de bästa i världen och alla pågår om vartannat under två intensiva timmar. Det är orimligt att kräva att den normalintresserade tittaren ska fatta vem av hinderlöparna i exakt likadana sponsorlinnen som är den där killen man såg vinna förra veckan eller att man ska engagera sig i ännu ett profillöst 400 meter häck-lopp utan att fatta vad som finns i potten eller vad som är en imponerande tid. 

Ska det fungera krävs en enorm kommunikationsinsats från arrangörer och sändande tv-bolag, lättöverskådliga förutsättningar för varje gren och möjligheten att skapa en relation till de aktiva idrottarna vecka ut och vecka in. 

Och nu är det bråttom. 

Dopningsfallen fortsätter trilla in och naggar förtroendet i kanten samtidigt som Usain Bolt hellre gör reklam för sin kryddstarka sås i köpcentrum världen runt än för idrotten han på egen hand höll under armarna i ett decennium

Jag tycker Stefan Olsson och resten av gänget på förbundet borde tacka nej till att delta i det här DNA-testet och i stället be de internationella förbunden att fokusera på rätt saker. Annars har man snart varit medskyldiga till att Khaddi Sagnia sitter och svettas tillsammans med Daniel Ståhl i en jägarvila för att ro hem VM-guldet 2023. 

ARTIKELN HANDLAR OM