Niva: "Det blir ett slaveriets VM"

SPORTBLADET

2022 spelas VM i Qatar, en plats att drömma om för många – för Zahir Belounis blev landet ett fängelse: ”Tänkte begå självmord”

Foto: Landade i Paris i Torsdags Den 22 september var Zahir Belounis (med sin dotter Maissa till vänster) fortfarande fast i Qatar. Men i torsdags kunde Belounis äntligen återvända hem. (Till höger: Emiren Tamim bin Hamab Al Thani firade Zlatans mål på Parc de Princes).

Har du funderat på att åka till Qatar i samband med VM 2022?

Allt väl, så långt.

Men du bör samtidigt tänka på att det finns väldigt många människor som inte önskar något annat än att komma därifrån.

För ett par veckor sedan satte sig Zahir Belounis ner vid sin dator och började knattra på ett brev. Han började med presentationerna.

”Mister Zidane och Mister Guardiola. Jag heter Zahir Belounis och jag är en fransk professionell fotbollsspelare”.

Stommen av brevet utgjordes sedan av en rak och korthuggen redogörelse för situationen. Belounis plöjde igenom bakgrunden till lönekonflikten som satt honom i en sorts gisslansituation, förklarade hur det qatariska arbetsgivarsystemet inneburit att han inte träffat sin familj sedan sommaren 2012.

Men där någonstans var det som att det brast för honom.

Avslutningen är skriven i en mer känslodränkt ton, och är riktad till två medmänniskor snarare än två världsberömda ambassadörer för VM i Qatar.

”Ni vet hur det är att ha barn. Föreställ er vad jag går igenom varje dag i ett halvtomt hus, hur jag skäms när jag ser mina döttrars blick. Jag känner mig äcklad av mig själv för att ha satt dem i en sådan här situation. Nu pratar jag till er som fäder och före detta fotbollsspelare, och ber er att höja era röster för att hjälpa mig att komma hem”.

När Zahir Belounis besvarade de första samtalen från ­Qatar kände han sig som en lotterivinnare. Han hade aldrig fått det där genombrottet som fotbollsspelare, utan istället tillbringat karriären i de franska och schweiziska tredje- och fjärdedivisionerna.

Nu erbjöds han plötsligt både en rejäl lön och ett solstänkt liv i det där lilla emiratet där invånarna är rikare än någon ­annanstans i världen.

Vad som sedan gick fel? Jo, i praktiken var Belounis lite för bra för sitt eget bästa.

Våren 2011 var han lagkaptenen som ledde arméklubben El Jaish upp i högstaligan – men bara några månader senare var han därför också importen som kastades ut ur en klubb med nya ambitioner.

Reglerna i Qatar tillåter bara ett visst antal ­utländska spelare, och som färsk förstadivisionsklubb bestämde sig El Jaish för att ersätta Zahir ­Belounis med mer meriterade namn.

Fransmannen lånades ut till en mindre klubb lägre ner i systemet. Det accepterade han. Utan förvarning eller kontraktsstöd skars hans lön samtidigt ned med ungefär 80 procent. Det tolererade han inte.

När Belounis klagade slutade pengarna helt att komma. När han inledde en juridisk process försvann hans möjligheter att återvända hem.

Arbetsmarknaden i Qatar bygger på det så ­kallade kafala-systemet. Det innebär att en gäst­arbetare behöver ett utresevisum för att överhuvudtaget lämna Qatar, och att dessa utfärdas av dennes arbetsgivare.

En utländsk arbetare i konflikt, som rent utav driver en process för att hävda sin rätt? Den arbetaren löper en väldigt stor risk att fastna i Qatar.

Belounis vägrade – han satte hårt mot hårt

El Jaish klargjorde tidigt klubbens position gentemot Zahir Belounis. Det där femårskontraktet han skrivit på, det som totalt garanterade drygt 3,5 miljoner kronor efter utgifter fram till och med 2015? Det kunde han glömma.

Antingen avstod han alla ekonomiska anspråk – eller så blev han kvar i Qatar utan inkomst.

Zahir Belounis vägrade. Han bestämde sig för att sätta hårt mot hårt.

Drygt två år senare var det en bruten man som tog emot när medierepresentanterna från CNN, Der Spiegel och Le ­Monde hälsade på. Det var en före detta idrottsman som hade börjat röka 20 smuggelcigaretter om dagen och som knaprade antidepressiv medicin, en isolerad 33-åring som sällan bemödade sig med att lämna lägenheten eller ens dra upp persiennerna.

– Ofta ligger jag i sängen och gråter som en ­liten flicka. När det händer tänker jag att självmord är mitt enda alternativ för att få ett slut på det här. Jag tänker att det är enda sättet för mig att bli fri.

Både pengarna och kamplustan var slut. Zahir Belounis satt ensam i en lägenhet i Doha nästan helt utan möbler. De hade han sålt för att hålla sig flytande i ytterligare någon månad.

Familjen var tillbaka i Frankrike, men hade ­inte haft råd med något eget boende. Istället flyttade de runt bland släktingar och vänner. De två döttrarna var för små för att förstå vissa saker, men tillräckligt stora för att begripa andra. Till exempel visste de att deras pappa inte längre var med dem.

– När vi pratar över Skype säger ibland min äldsta dotter: ”Jag vill inte prata mer med dig. Du följde inte med oss till Frankrike”. Det är tufft att höra.

Hade möte med president Hollande

Ett tag funderade Belounis på att hungerstrejka, men avråddes av sin advokat. Då fick det räcka. Han hade försökt med både den juridiska, den politiska och den mediala vägen. Han hade skrivit brev till Zinedine Zidane och Pep Guar­diola, och rent utav fått till ett möte med Frankrikes president François Hollande.

Ingenting hade uppnått någonting, och i november 2013 var utvägarna för stängda och väggarna för nära.

Efter drygt 27 månader gav Zahir Belounis upp.

– Qatar är mitt fängelse. Jag sover på en madrass på golvet. Mitt hem är tomt, mina pengar är slut. Det är omöjligt för mig att stanna längre. Klubben har vunnit. Jag har ingen styrka kvar för att fortsätta. Allt jag vill är att träffa min familj i Paris.

Zahir Belounis var ensam, men verkligen inte unik. Flera andra fotbollsspelare hade hamnat i samma qatariska rävsax före honom, och en av dem var betydligt mer välkänd.

Abdeslam Ouaddou har spelat Premier League-fotboll för Fulham och Champions League-matcher med Olympiakos. Han har gjort 68 landskamper för Marocko – och vunnit ligan med Lekhwyia i Qatar.

– Mitt namn räddade mig. Jag kunde lämna landet eftersom jag är en välkänd spelare. Zahir är inte det.

Bakgrundshistorierna är så gott som iden­tiska. Över en natt bestämde sig en qatarisk klubb för att häva ett kontrakt och strunta i innestående löneutbetalningar. Efter några månaders medialt mullrande lyckades visserligen Abdeslam Ouaddou kämpa sig till ett utresevisum, men några pengar har han fortfarande inte sett till.

– Än idag har jag inte kunnat glömma det som klubbens generalsekreterare sa till mig: ”Du får ditt visum, men jag lovar dig att det kommer att dröja minst fem eller sex år innan Fifa tar i ditt ärende. Vi har stort inflytande ­inom Fifa”.

Gästarbetarna dör i drivor

När Qatar först tilldelades VM var Ouaddou positiv. I dag tänker han helt annorlunda. Han har avslutat sin elitsatsning, och ägnar istället en stor del av sin tid till den Internatio­nella fackliga samorganisationens ”Re-run the Vote”-kampanj. I förra månaden talade han på en internationell konferens i Wien under rubriken ”Modernt slaveri i Qatar”.

– När du arbetar i Qatar är du inte fri, utan du är någon annans tillhörighet. Givetvis är vårt läge delvis ett annor­lunda än alla byggnadsarbetares, men parallellerna finns ändå där. Metodiken är densamma. Om de inte längre tycker att du behövs så kastar de bort dig som en gammal strumpa.

En handfull fotbollsspelare har kommit att illustrera förutsättningarna som hela det moderna Qatar bygger på. I emiratet bor ungefär 300 000 qatariska medborgare – och drygt 1 500 000 utländska gästarbetare.

Det är de sistnämnda som bygger de skyhöga hotellen, de oändliga shoppinggalleriorna och de spektakulära fotbollsarenorna. Det är de som lockas till landet av lönelöften, men som sedan dör i drivor på grund av de omänskliga arbetsförhållandena. Och det är de som sedan hålls gisslan i landet ifall de dristar sig till att klaga på pengar som aldrig kommer eller säkerhetstänk som inte existerar.

Abdeslam Ouaddou försöker nu ge dem en röst.

– Jag är en man som respekterar mänskliga rättigheter, men efter två år i Qatar kan jag försäkra er om att de trampar på folk där. Det är ett barbariskt land, och jag kommer aldrig att sätta min fot där igen. Om Qatar tillåts att arrangera VM så blir det ett slaveriets VM, ett skammens VM.

De senaste åren har flygen mellan Paris och Doha blivit både fler och mer uppbokade. Banden mellan Frankrike och Qatar har blivit allt tätare, allt starkare.

Nyckelmötet hölls på Élyséepalatset, den 23 november 2010. Frankrikes dåvarande president ­Nicolas Sarkozy arrangerade. Qatars premiärminister och dess nuvarande emir var där. Uefas president Michel Platini också.

Efter lunchmötet hände väldigt mycket, väldigt snabbt. Qatar tilldelades VM 2022, efter att bland annat ha vunnit Michel Platinis röst. Platinis son fick ett välbetalt vd-jobb i Qatar. Den qatariska staten köpte först Paris Saint-Germain och slöt sedan en hel rad andra mångmiljardsavtal med Frankrike.

Såg Zlatan göra mål mot Monaco

Den 22 september i år satt en jublande emir Tamim bin Hamab Al Thani på Parc des Princes och såg Zlatan Ibrahimovic göra mål för Paris Saint-Germain i toppmötet mot Monaco. En världsdel därifrån såg en alltmer ­desillusionerad Zahir Belounis spektaklet på den skakiga internetstream som var hans enda band till en avlägsen hemstad.

Kanske var det då han gav upp, resignerade inför sin egen obetydlighet på den globala geopolitikens spelplan. Draget till sin spets var ju det samma pengar som han kämpade för med och finansierade Zlatan Ibrahimovics jättelön.

Varken politiken, diplomatin eller ekonomin tycktes verka i hans riktning. Återstod gjorde bara den totala kapitulationen.

Klockan 18.55 i torsdags landade slutligen Zahir Belounis på Charles de Gaulles-flygplatsen i Paris. Han hade till sist fått sitt utresevisum, sin plats på ett av alla de där planen. Han hade med sig några resväskor, men hade lämnat sina pengar, sin yrkesidentitet och sin hälsa bakom sig.

Abdeslam Ouaddou var en av dem som väntade på honom i ankomsthallen.

– Jag är så lycklig för Zahirs skull, men den verkliga segern når vi först när kafala-systemet avskaffas. Och om de inte ändrar det så borde de flytta VM.

Zahir Belounis är hemma igen. Miljontals andra gästarbetare är kvar i Qatar.

Källor: ”The Dark Side of Migration”, ”Qatar: Small State, Big Politics” (Kamrava), ”The Glass Palace” (Beydoun), France Football, Die Zeit, CNN, Der Spiegel, Al Jazeera, BBC, Le Monde Diplomatique, Gulf Times.