Glädje & Sorg

SPORTBLADET

2004 innehöll ovanligt mycket av båda sorter

Foto: Sportåret 2004 innehöll ovanligt mycket glädje och sorg. Sveriges EM-slutspel i fotboll, OS-succen men också Mikael Ljungbergs bortgång.

Det var ett år fyllt av fiaskon, framgångar, sorg och glädje.

Det var precis som vanligt, skulle man kunna säga.

Men i år var det ovanligt mycket sorg och ovanligt mycket glädje.

Fiaskona först:

Nästan alla totala misslyckanden det här året stod Tre Kronor för. Niedermayers brutala tackling mot Peter Forsberg i VM sänkte ett lag som borde vunnit guld.

Och det som gjorde ondast, kanske både i Forsberg och i den svenska hockeypubliken, var nog att samtliga svenskar på isen och i båset stod med mössan i handen och verkligen var chicken swedes. Precis som kanadensarna alltid sagt.

Nästa fiasko var det tafatta spelet i World Cup där vi slogs ut på det mest avslöjande sättet; hade vi tagit av oss mössan i VM och mest stod och bugade var vi plötsligt helt nakna nu. Det var så pinsamt. Kejsarens nya kläder på Foppa, Sudden och framförallt på Hardy Nilsson som fick sluta efter den massiva kritiken.

Förbundet insåg till slut att allting nu verkligen var mycket värre än vanligt.

Makalöst friidrottsdygn

Framgångarna då?

Det räcker att säga namn som Zlatan, Ljungberg, Holm, Olsson, Klüft.

Zlatans klack mot Italien är en klassiker men hans mål mot Breda i holländska ligan var egentligen något ännu större. Zlatan dribblade bort sex man, den sista finten bara som en markering att här har ni att göra med en spelare som tänker bli bäst i världen. Årets mål i Europa, definitivt.

Henrik Larssons nick i VM efter Erik Edmans perfekta inspel är en annan svensk klassiker. Så precis, så exakt, så tajmad. Storheten i den förtas möjligen bara av att Henke gjort 147 sådana mål i skotska ligan. Men vackert var det.

Holm och Olsson.

Och Klüft. Naturligtvis.

Det makalösa svenska friidrottsdygnet i Aten fulländade det alla hoppades men egentligen inte vågade tro på. Svensk friidrott dominerar och Holms drama med rivningar och en känsla av att han var totalt uträknad - fram till triumfen går knappast att utföra bättre och mer dramatiskt.

Och Klüft gjorde det hon skulle, utan dramatik men med en del åthävor som vi vant oss vid. Vid årets slut utsågs hon till världens tredje bästa idrottskvinna 2004. Stort, mycket stort.

Glädjen?

Gladast av alla det här året var nog Stefan Holms pappa Johnny. Det bor en Johnny Holm i oss alla och årets bästa bild är kramen efter att guldet var klart och Stefan höll om sin pappa i vad som verkade vara en evighet - innan resten av världen fick krama dem båda. Så mycket känslor, så mycket stora svenska känslor.

Svensk bruksanda

Näst bästa bilden var tv-reportaget från fabriken i Forshaga där Johnny var i sin vanliga svenska, tungsinta verklighet. Ett försynt "ja" med huvudet nerböjt i matlådan när beskedet om Bragdguldet kom på radion - och sen åt han vidare och jobbade på som om inget hänt. Svensk bruksanda.

Svensk lågmäldhet. Så är vi ju nästan alla fostrade egentligen.

Och det var ju egentligen rätt. Inget har hänt. I morgon kommer en ny höjdhoppstävling och ingen har väl egentligen vunnit nåt...

Mer glädje - J-O Waldner visade i Aten att åldrandet kan upphävas. Det gjorde en hel nation glad eftersom ingen vill åldras och ingen vill framförallt att gamla idrottsstjärnor ska åldras och alla älskar ju den där där pojkboksbohemen och slarvern J-O.

Sorgen?

Mikael Ljungberg, naturligtvis.

Brottaren som tog OS-guld och sitt liv och fyllde ett helt land av känslor av sorg, saknad, skam, skuld. Så som självmord nästan alltid gör, fast normalt bara i den närmsta kretsen av anhöriga och arbetskamrater.

Nu tvingades en hel idrottsrörelse ta tag i frågor om vad vi gör med våra idrottare efter karriären och en hel svensk kader av idrottare tvingades lyfta blicken från nästa träningspass och tänka på att det faktiskt finns ett liv när kamerorna och sponsorkontrakten slutat blinka.

Mikael Ljungbergs död river fortfarande upp sår i den svenska idrottssjälen och hos många svenskar en månad efter hans död, trots att sår sakta börjar läka och trots att andra trauman tagit allas vår uppmärksamhet sen dess.

Det var ett bra sportår 2004.

Och ett mycket sorgligt. För ingenting var ju egentligen längre som vanligt.

Lasse Anrell