Mejla

Lasse Anrell

Bolt är nya Klüft

Publicerad:
Uppdaterad:

Anrell: Skulle bli en duell – nu får vi se flamsande pojkar

Foto: ap

BERLIN. Herregud, vad är det vi bevittnar?

Det skulle varit Duellernas Duell men det vi får se är flamsande, dansande, pojkar.

Jag skulle så när kalla det för Det Leende Handslaget.

Och jag tänker att Usain Bolt påminner mest om Carolina Klüft och hennes show i München 2002.

Foto: Anders Deros
Klüft.

Jag hoppas ni såg både försöken på morgonen och kvällsloppet.

Det var länge sen jag såg något liknande. På morgonen fick vi se en avspänd Bolt som etablerade en alldeles speciell kontakt med den unga kvinnliga funktionären som stod bakom hans plats. Ögonkontakt, leenden, enkla fraser, båda stöttade varandra och när han skulle kliva ner i startblocken gjorde han den där hälsningen med knuten näve i midjehöjd och hon svarade. Mycket gulligt. En stund av mänsklig värme i detta mästerskap av prispengar, spända förväntningar och skokontrakt.

Det enda man väntade på var att Bolt skulle hänga sin ackrediteringshandling över hennes hals. Puss och kram.

Men det gjorde han inte. Där satte han gränsen. Eller hon.

Klüfts lek – känns som en evighet sen

Ni minns väl Klüft. Ni minns väl hur hon charmade en hel värld genom att dansa och älska med kamerorna och hur kamerorna älskade och dansade tillbaka med henne.

Det känns som en evighet sen.

En evighet av dragna baksidor och förlorad lust. Det leende landslaget som blev det brutna handslaget.

Bolt har samma kärleksförhållande med kamerorna.

Jag njöt av hans uppvisning på morgonen – från en man som ändå hatar morgnar och som normalt sett knappt kan gå med rullator under tidiga morgontimmar. Och löpningen såg ju inte dum ut den heller, även om tiden – 10,20 var lika medelmåttig som Klüfts resultat i längd varit det.

Sen var det den där uppvisningen på kvällen.

Herregud, Klüft hade inte gjort det bättre. Varken med sina vänner i mångkampscirkusen eller med sina ovänner som hon ofta på ett ganska underhållande sätt jobbade som ett djur för att undvika att gulla offentligt med.

Usain Bolt på fjärde banan.

23 år. Ung men rutinerad.

Daniel Baily på tredje.

23 år. Ung men omeriterad,

Det syntes dock på Baily att han var fylld av stundens allvar och underbara lätthet. Han njöt verkligen av att starta på banan bredvid Bolt. Allt ljus på... oss. Och jag menar, Baily är ingen sopa, han har sprungit på 9.91 i år och det är det snabbaste han sprungit i livet. Han är på väg uppåt i världseliten och han vet att han är en av de männen som kanske, en dag, ska kunna utmana Bolt och Gay och Powell.

Upploppet – en klassiker

Han njöt.

Han njöt av utgångshastigheten.

Han njöt av att han och Bolt seglade iväg från de andra.

Han njöt av att han kunde hålla samma tempo som Den Store.

Upploppet var en klassiker. Baily sprang för fullt i 90 meter,

Bolt i 85.

Sen saktade han ner och Baily tittade till höger på honom och han skrattade. Bolt tittade tillbaka och han log. Nästan faderligt. De är jämngamla men den ena log faderligt åt den andra. Sa något.

Efteråt vandrade Bolt ut genom den mixade zon där tv-kameror står och han gick sin unikt slöa, flummiga gång där fötterna släpade som var han en fjortonåring i protest mot en jobbig pappa och han stannade vid norska NRK (!) och sa nåt trevligt. Charmigt. Jag frågade den vackra studioreportern vad han sa och hon sa att han var trevlig och att de hade ett program för var han skulle stanna, inget konstigt med det, men jag trodde henne inte. Klart att han stannade för att hon var vacker och log bäst mot honom och för att de andra båsen befolkades av jobbiga män med A Lennart Juhlins sexappeal.

Jag gratulerade norskan och hon tackade. Log igen och det gjorde hon rätt i.

Världens bästa idrottsman hade ju trots allt stannat till vid hennes bås och han hade pratat om hur roligt han och Bailey haft det.

Bailey och Powell bättre än Gay

Sen gratulerade Bolt och Bailey varandra och gick ut i mixed zon där de inte pratade men någon av oss dödliga fula manliga sportjournalister och de flamsade och de tramsade och de visste att de var i en annan värld – en annan planet som Maurice Green sa i torsdags – och Baily fick vara med på den där planeten i går och han njöt av varje sekund och till slut hasade Bolt ut och han vände sig om mot Baily och sa något och tog hans hand och gratulerade honom.

Det leende handslaget.

Tyson Gay?

Han hade uppenbarligen ont i sin ljumske som Andreas Bardells unika bilder visar. Men han sprang ändå okej och jag tror att han verkligen kommer att försöka utmana Bolt i kväll.

Om det räcker? Knappast. Jag tror att både Bailey och Powell blir ett svårare problem för världens bästa idrottsman.

Saknade Klüft i mångkampen.

Av: Lasse Anrell

Publicerad: