Serieledare mot alla odds

Högsbo Basket plötsligt i topp: ”Var orolig för allt”

avHenrik Lundgren

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Anders Deros
Systrarna Elin och Ida Fredriksson.

GÖTEBORG. De gick till SM-final som nykomlingar i fjol. Sen tappade de tränaren, halva laget och var på väg att tvingas lägga ner.

Nu leder Högsbo den svenska basketligan och ingen förstår hur det gick till.

Inte ens familjen Fredrikson.

Det var ingen vanlig nykomling som tog klivet upp i Basketligan hösten 2018. Högsbo Baskets damer vann SM-guld både 1975 och 1976 och den utbyggda herrsektionen vann SM-guld flera gånger om under 1990-talet under namnen Kärcher och New Wave. 

New Wave gick i konkurs 1998, återuppstod som Gothia Basket 2006, men försvann igen från basketscenen fyra år senare.

Så när Högsbo nu var tillbaka i högsta damligan var det var en nykomling med en fin sportslig meritlista. Men med ett helt nytt ekonomiskt tänk. 

Efter att tre sponsordöpta lag kommit och gått insåg klubben att det krävdes en mer stabil grund att stå på, byggd från juniorsidan och upp. 2015 startades en ligasatsning för både dam- och herrlaget, som då låg i division ett. Satsningen gjordes med sikte på att få upp lagen i Basketligan inom fem-sex år. 

År två föll damlaget på målsnöret i kvalet. Våren 2018 kunde dock inget stoppa dem, Högsbo var till och med så redo att de slapp kvalspelet. Basketligan bedömde alla tre kvalklubbarna som så stabila att de fick ta steget upp i ligan utan kval.  

Så, det var ingen vanlig nykomling. Men sett till ekonomi och möjligheter så låg Högsbo långt efter topplagen. 

Ett halvår senare var de i SM-final.

– Det var overkligt, något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Och så gjorde vi det det första året. Det var helt sjukt, säger Elin Fredrikson, 19.

”Vår familj har nog offrat lite”

Hur man än vänder och vrider på Högsbo Basket så är det svårt att komma i från familjen Fredrikson. Farmor Elisabeth, ”Bettan” kallad av alla, var med och vann de där två SM-gulden i mitten av 1970-talet.

Farfar Thomas spelade för klubben när den bildades 1958 och var sen mannen bakom de stora elitsatsningarna på 1990-talet. Dessutom startade han tillsammans med Hans Waldenstedt, Kurt Johansson och Ebbe Edström ”Basketfestivalen”, en ungdomsturnering som numera är bland de största i världen med över 7 000 spelare varje år.

Elisabeth och Thomas son Jonas var en av nyckelspelarna i både Kärcher och New Wave. Hans fru Johanna är den som i dag styr och ställer på klubbens kansli och tränar två av de yngsta juniorlagen. Och deras två döttrar Ida och Elin tillhör nyckelspelarna i det lag som alltså i fjol gick till SM-final. Dessutom är de tränare för varsitt flicklag. Och sitter i sekretariatet när herrlaget spelar match. 

– Vad Högsbo betyder för oss? Vad betyder det inte? Vi har nog offrat lite, jag och min familj. Släkt, vänner och framför allt kvällstid tillsammans. Där har vi i stort sett ingenting. Frugan jobbar dagtid och jag kommer in när hon går hem. Det kommer att bli ett långt äktenskap i alla fall, det är skönt, säger Jonas Fredrikson och skrattar.

Han står i den första av tre baskethallar i klubbens egna anläggning Gothia Arena ute i Frölunda. Och sköter en av sina sju sysslor, att vara tränare för flickor 04/05. 

I övrigt är han sportchef och tränare för damlaget, pojkar -04, pojkar -09/10 och de yngsta pojkarna. Ja, och så är han speaker också. 

Hur hinner du med?

– Det är en bra fråga. Men det är mitt arbete och mina arbetstider är 15-21. Så det blir inte så långa dagar. Men å andra sidan är jag här varje dag i veckan.

1 av 3 | Foto: Anders Deros
Systrarna Elin och Ida Fredriksson.

Haft säng på kansliet

Han har till och med haft en säng stående på kansliet som han kunnat använda när han behövt vila ögonen mellan två av alla träningar. Fast i en klubb där alla får ställa upp för klubbens bästa så fick han ge upp den dagen innan, när ett av de amerikanska nyförvärven behövde en säng. 

– Jag är lite ledsen för det. Men vi har fått in en go soffa i stället, så jag kan sova där om det behövs.

I mitthallen, den som används för A-lagens matcher, står Ida Fredrikson, 21, och tränar flicklaget födda 2007. Och uppe på läktaren sitter lillasyrran Elin, 19. Hon är egentligen ledig i dag eftersom pappa/coach Jonas har gett damlaget träningsledigt. Men:

– Äh, jag är här varje dag ändå. Det går inte att tröttna på det, eftersom jag är här 

i så många olika roller. Spelare, tränare, åskådare, sekretariat. Högsbo är verkligen min trygghet, mitt andra hem, min andra familj. Det betyder allt. Utan det här hade jag inte haft en aning om vem jag är. 

▪▪▪

Efter att nykomlingen slutat sjua i grundserien i fjol ställdes man mot suveräna Luleå i kvartsfinalen, svenska mästare fem år i rad. Utgången given förstås. Tränaren Robin Sandberg pratade om att finalen skulle spelas i maj, och Ida Fredrikson minns att hon skrattade till.

– Jag sa något i stil med ”stackars de som måste spela ända till i maj”. Vår säsong skulle ju vara slut i mars. Men så blev det inte…

Efter att ha förlorat den första kvartsfinalen knappt i Luleå vann man stort i Göteborg.

– Just där och då svävade vi på moln, men kände också att de skulle mörda oss i den sista matchen i Luleå. Jag åkte dit med känslan att så länge vi inte förlorade med mer än 30 poäng så skulle jag vara nöjd. Men så vann vi i stället! Vi gick all in, och det gav resultat. Och sen rullade semifinalen bara på, det fanns ingen broms på oss, fyller Elin i.

Att det fanns förhoppningar på final under grundserien vore att ta i, minst sagt. Både sportchefen Jonas och tränaren Robin Sandberg fick boka av semesterresor när säsongen blev betydligt längre än planerat.

I finalen mot Umeå var man nära, men orkade inte i slutändan. 1–3 i matcher var svårt att diskutera bort. 

– Men vi vann första matchen i Umeå, det var helt overkligt. Sjukt häftigt att vinna en match som nykomling i ligan. Attans att det inte bara var en match liksom. Verkligheten började komma ikapp sen, våra kroppar började komma ikapp oss. Vi var inte redo för en så lång säsong, medger Elin.

1 av 3 | Foto: Anders Deros

Nykomling som tog sig till final

När en nykomling med små medel och en god ekonomi lyckas ta sig hela vägen till finalen så borde det finnas goda möjligheter att bygga vidare på det. Etablera klubben i toppen, locka in fler toppspelare, öka publiksnittet, få in fler sponsorer. I stället, närapå katastrof.

När säsongen väl var över dök det som inte synts under den framgångsrika våren upp. Lagsammanhållningen var inte den bästa, många spelare hade känt sig utanför, inte fått någon större speltid. Succétränaren Robin Sandberg lockades snabbt iväg upp till Luleå. Landslagsspelaren Hanna Johansson tvingades till en fotoperation för att få bukt med tre lösa benbitar och skulle missa hela kommande säsongen. Det är möjligt att hon till och med känner att hon gjort sitt som basketspelare. Alla tre importspelarna från USA lämnade och dessutom försvann ytterligare tre svenska spelare från succélaget.

När försäsongs-träningen inleddes i somras var de fem spelare kvar. Och saknade tränare.

Ida Fredrikson grimaserar bara av att tänka tillbaka.

– Det kändes rätt hopplöst när alla ville lägga ner. Vi hade spelat ihop i ett år och gjort det så himla bra. Varför ville de inte stanna kvar och utvecklas tillsammans? Så vi var fem kvar. Jag var orolig för allt, skulle vi få ihop ett lag? Skulle vi ställa in säsongen? Skulle vi säga till ligan att vi inte kan vara med? 

Du var orolig för att ni skulle tvingas lägga ner allt?

– Ja, det var jättehemskt att tänka så. Vi hade alltid kunnat få ihop ett lag med unga spelare, men vi vill ju ändå tävla och vara med. Att förlora varje match med 50 poäng hade inte varit så kul. 

Tre månader senare leker livet i Högsbo. Tjejerna har vunnit fem av de sex första matcherna och leder serien.

Hur är det möjligt?

– Vi är kanske lite sämre individuellt i år, men vi har fått ihop en väldigt tajt grupp. Vi är ett mycket bättre lag nu, som spelar tillsammans och för varandra. Jag tror att det är därför vi har vunnit de här matcherna.

Det började med att att sportchefen Jonas Fredrikson gick till herrtränaren Jonas Fredrikson och frågade om han inte kunde ta över damlaget i stället, så kunde Erik Olson ta över herrlaget. Tre nord-amerikanskor hämtades in och när serien startade så hade Högsbo en trupp på nio spelare. 

– Förra året hade vi 16. Nu nio. Så det är rätt tunt. Vi har några juniorer som fyller upp så att vi inte får böter, säger den nye damtränaren. 

Inte möjligt med nyförvärv

Ekonomin är stabil, kanske till och med mer än så, men ändå en bråkdel av vad de stora klubbarna i ligan kan röra sig med. Fler nyförvärv är inte möjliga om inte någon sponsor får för sig att kliva in. I stället har tjejerna jobbat med vad de har. När det inte finns andra möjliga förklaringar till höstens succé så landar det i lagandan. 

– Vi är ett väldigt socialt gäng, vi har väldigt roligt tillsammans. Så här gott gäng som vi har i år har vi aldrig haft tidigare. Vi hänger mycket utanför planen också, just för att vi trivs så bra ihop, säger Elin Fredrikson.

Storasyster Ida ger ytterligare en förklaring:

– Vårt lag är så himla bra tillsammans. Jag kan göra 20 poäng i en match, och så noll i nästa. Men då gör Elin, eller någon annan, 20 poäng i stället. Det är svårt att stoppa fem spelare som alla är jämna. Jag tror att det är det som tabellen visar.

Att de svenska spelarna alla kommer från Göteborgsområdet har gett dem en extra stark känsla.

Elin Johansson (lillasyster till skadade Hanna Johansson) kommer från Lindome. Linda Karlsson är från Ale, Hanna Halilovic från Mölnlycke. Ieva Ivaskeviciute är förvisso från Litauen, men har bott i Göteborg i många år. Och systrarna Fredrikson då förstås, som bor fem minuter från hallen i Frölunda. 

”Vi bråkar mest av alla”

Systrarna gör allt för varandra, och när de beskriver betydelsen att ha syrran med sig i laget i vått och torrt så har de svårt att hitta orden. Samtidigt hatar båda två att förlora så till den milda grad att de blir smått osams under fotograferingen då de inte kan komma överens om vem av dem som är den sämste förloraren.

Ilskan brukar försvinna hos de båda så fort träningen är över, men de avslöjar att de numera inte längre är tillåtna att spela en mot en mot varandra på träningarna, på direkt order från mamma Johanna. 

– Vi bråkar mest av alla på planen, men jag vet också att vi kommer älska varandra mot slutet av dagen ändå. Vi är väldigt tajta. Men när vi spelar mot varandra... Vi är lika som spelare, har samma position så vi får alltid spela mot varandra. Vi är lika långa, hon är lite starkare. Det känns illa. Men hon fick pappas gener i gymmet. Jag fick konditionen i stället, så vi delar på det, säger storasyster Ida.

Systrarnas tävlingsinstinkt har gjort laget ännu tajtare. Och det sociala samspelet har varit så lyckat, och betydelsefullt, att Jonas Fredrikson uttryckte att det viktiga när det kommer till nyförvärv har varit hur de är utanför planen.

Scoutingen har varit i princip perfekt, de tre nordamerikanerna Kourtni Perry, Cassandra Jayne Nofuente och sent anslutna Aliyah Huland El har kommit in perfekt i gänget.

▪▪▪

Högsbo har ett 20-tal lag, de yngsta spelarna är tre år gamla, de äldsta runt 70. Med sina 700 spelare är man en av Sveriges största basketklubbar. Men i en idrottsstad som Göteborg är det svårt att synas. Under finalspelet i våras var Gothia Arena fullsatt, 900 åskådare, men nu under seriespelet är man nere på 300-400 igen.

Även medialt är det svårt att få utrymme, största lokaltidning Göteborgs-Posten låter en text-robot skriva majoriteten av texterna om damlaget, som ju trots allt spelade SM-final för ett halvår sen och nu leder serien. 

– Men vi förtjänar inte mer just nu, för vi når inte ut. Men det är klart att det hade varit kul om vi haft de stora tidningarna bakom oss, säger sportchefen.

Samma dag vi gör intervjun har Frölunda Hockey gått ut med att man ska starta ett damlag och fått stora rubriker för det.

– Det slås upp som den största grejen som hänt sen 1998 typ. Och jag känner att det där har vi gjort i hela våra liv. Jobbat med jämställdhet och integration. Det har inte de stora klubbarna gjort tidigare, vi började med det 1958. Det är lite skillnad, och vi behöver inte bidrags- eller projektpengar för det, det är sånt vi gjort hela tiden. Det gör mig förbannad, men det är som det är. 

”SM-guld alltid ett mål”

Högsbo fortsätter att bygga underifrån. Några nya ”Kärcher” eller ”New Wave”-satsningar är inte aktuella. I stället ska en stor bredd ge en stark topp. Sportchefen Fredrikson jagar pengar för att nästa år kunna halvtidsanställa ytterligare två tränare, så att tränaren Fredrikson inte ska behöva ta hand om fem lag själv.

Klubben vill också få till en satsning på herrlaget så att de också kan nå Basketligan. 

– Vi har hållit på och skapat förutsättningar för damidrott i fyra-fem år nu, nu ska vi börja snegla lite på herrarna. Men ska de få pengar så måste tjejerna också dras med i samma ände, så att de inte känner sig eftersatta. Det är viktigt med jämställdheten, säger han. 

Vad damlaget siktar mot är inte så svårt att lista ut. Ögonen tindrar på Elin Fredrikson när hon pratar om den fullsatta hallen under finalspelet. 

– Vår målsättning är att ha ett lag i ligan, det är här vi ska spela. Sen är SM-guld alltid ett mål, det är trevligt att vinna. Men pappa bara skrattar när jag säger det. ”Sätt inte den pressen på mig”.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM