”Tränade till ett eller halv två på natten”

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:
  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.

  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.

  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Moestafa El Kabir.

VAR? Al-Ahli, Saudiarabien.

NÄR? 2014/15.

”Det hade gått bra för mig i Häcken en längre tid, och nu var det dags för mig att välja. Skulle jag dra till Tyskland, skulle jag dra till Turkiet, skulle jag dra till Kina?

Det var en spännande tid, det fanns många olika alternativ. Samma dag som min dotter föddes ringde ”Svennis”, han var i Kina då. Jag stod där på sjukhuset med min nyfödda dotter på armen och ”Svennis” på linjen. Vi kom överens om att jag skulle återkomma, men innan det blev av så hade jag fått ett erbjudande från Saudiarabien som jag aldrig hade kunnat få någon annanstans. Till och med jämfört med Kina var det ett mycket större kontrakt, så jag kunde egentligen inte säga nej.

I mitt kontrakt med Häcken fanns en klausul som innebar att jag skulle få 100 000 kronor om jag bara spelade en match till för dem. Vi skulle möta Gefle borta – men jag sket i det. Jag kunde inte riskera att få någon skada och mista hela kontraktet i Saudiarabien. 100 000 kronor spelade ingen roll i jämförelse.

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
El Kabir lämnade 100 000 kronor på bordet i Häcken.
Foto: ANNA TÄRNHUVUD
Stjärnagenten Hasan Cetinkaya hade en roll i övergången.

Allt gick ganska fort. Min agent på den här tiden var Lamine Touré, men Hasan Cetinkaya var också inblandad i övergången. Jag vet inte exakt vem som gjorde vad, men det var i samband med det här som jag lärde känna Hasan.

När jag sedan kom ner till Saudiarabien blev jag väldigt positivt överraskad. Det var inte alls så som landet omskrivs i västvärldens media, utan mycket öppnare och mycket enklare. Jag bodde i Jeddah vid Saudiarabiens västra kust, så det var nära till stranden och Röda havet.

Kanske var det ännu lättare för mig som marockan att komma in i det, men jag behövde knappt anpassa mig överhuvudtaget. Jag kände mig ganska hemma. Skillnaden var väl att de hade lite striktare regler på till exempel restauranger. Där kunde det finnas en familjeavdelning och en herravdelning.

Som fotbollsspelare levde jag ett ett lyxliv. Jag hade värsta stora villan, jag fick en BMW X6 med chaufför av klubben. Stället jag bodde var ett compound, skyddat av beväpnade vakter. En av mina äldre bröder hade följt med och bodde med mig, och till vardags hade vi egentligen inga behov av att röra oss utanför vårt compound. Allt fanns där, restauranger och affärer. Vi brukade beställa hem god mat, röka en vattenpipa då och då.

”Ofta var det slut vid ett eller halv två på natten”

Det som ändå var speciellt när jag kom ner var att det var under ramadan, den låg mitt i sommaren det året. Och eftersom det var så jävla varmt i Saudiarabien hade de ställt om livet helt – allt var tvärtom. De sov på dagarna, och levde sina liv på nätterna. Alla affärer och shopping malls öppnade först sent på kvällen, och stängde sedan vid fem eller sex på morgonen.

I laget brukade vi äta mat mellan klockan tio och elva på kvällen. Efter det bad vi böner, och sedan var det dags att träna. Ofta var det slut vid ett eller halv två på natten. Det här var under försäsongen, men när ligan sedan började brukade matcherna ha avspark vid nio eller tio på kvällen.

Fotbollen höll faktiskt också riktigt bra standard. Jämfört med övriga Asien håller ju Saudiarabien riktigt bra nivå, och vi hade en massa saudiska landslagsspelare i laget. Så länge jag var där så gick laget riktigt bra också. Vi hade några kryss, men förlorade inte en enda match. 

Efter två månader var det dags för den första riktiga toppmatchen, mot Al-Nassr från Riyadh på hemmaplan. Det var det sjukaste jag varit med om. Jag har spelat stora matcher i andra länder – Galatasaray borta precis när de skulle säkra ligan, mot Roma, Juventus och Milan i Italien – men jag skulle ändå säga att det här var den största matchen jag någonsin spelat.

Foto: Hassan Ammar / TT NYHETSBYRÅN
King Abdullah Sports City – eller ”juvelen” som Al Ahli-fansen kallar hemmaarenan.

Över 60 000 på läktarna, tifon, värme, hets... Det var mäktigt, det var något helt annat. Jag gjorde en av mina bästa matcher, och dessutom var min pappa på besök och satt på läktaren. Han grät faktiskt efteråt, eftersom han var så stolt. Han fick komma in i omklädningsrummet och hälsa på prinsen, och det var en av de allra bästa dagarna jag haft.

▪▪▪

Prins Khalid – äldsta sonen till den förra kungen Abdullah – var president för Al-Ahli. Sedan var det i sin tur hans son som styrde det mesta. Prinsen träffade jag bara någon enstaka gång, men hans son lärde jag känna bra. Han var en ung kille – ungefär i min egen ålder – och det gick bra att kommunicera med honom.

Al-Ahli är en så stor klubb att våra fans brukade fylla läktarna på bortamatcherna också. Alla som hade flyttat från Jeddah till någon annan stad i landet fortsatte ändå att följa Al-Ahli. Nu har de ändrat det, men när jag var där så var det fortfarande så att kvinnor inte fick gå på matcherna i Saudiarabien. Det innebar att det mest var unga män på läktarna, och det var faktiskt helt galet. Vi hade vår egen klubblåt, och före varje match skulle vi sjunga den tillsammans med fansen.

Vår största stjärna var en anfallare från Syrien som heter Omar Al Somah. Eftersom han aldrig har spelat i Europa är det inte så många här som känner till honom, men han är en av hela Asiens absolut största stjärnor. Han har gjort hundratals mål för Al-Ahli, och han var jävligt grym. En riktig vass avslutare, med fenomenala frisparkar. Han gör mål på allt. Hans enda brist var att han är lite slö.

Men det här var hösten 2014, tiden då allt egentligen var som allra mest komplicerat i Mellanöstern. IS drog fram, och kriget i Syrien hade spårat ur totalt. För Omar Al Somah fanns det politiska skäl som gjorde det omöjligt för honom att överhuvudtaget spela för Syriens landslag. Vi delade rum på ett träningsläger som vi var på, och då pratade vi en hel del. Han förklarade hur han inte kunde åka hem längre, hur han hämtat hela sin familj från Syrien till Saudiarabien. Det var verkligen en svår tid för honom, men eftersom vi följer varandra på Instagram har jag sett att han börjat spela för landslaget igen och öst in mål där också.

Foto: Rick Rycroft / TT
Omar Al Somah.

Frånsett själva fotbollen är mitt starkaste minne från Saudiarabien att jag fick möjligheten att åka till Mecka. Det låg bara 30 minuter ifrån Jeddah, så jag och min pappa och min bror åkte dit tillsammans. För oss muslimer är det ju en av de viktigaste sakerna i livet att besöka Mecka. Att komma dit gav mig en känsla som verkligen inte går att beskriva.

▪▪▪

I den saudiska ligan är det bara tillåtet med tre utlänningar, men under vinteruppehållet köpte de in en brasse som heter Osvaldo för mycket pengar från São Paulo. Skulle jag ändå stanna, trots att jag visste att det skulle bli mycket svårare med speltid? Jag hade ett erbjudande från Genclerbirligi, och visste att det var ganska bra pengar för att bo i en bra stad och spela för en klubb där trycket inte är så hårt.

Jag förlorade såklart pengar genom att flytta till Turkiet, men det blev lite närmare och lite enklare att vara med min familj. Hade jag inte haft min nyfödda dotter hade jag garanterat stannat kvar i Saudiarabien, men när du väger olika grejer mot varandra är det i slutändan alltid familjen som väger tyngst.

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Totalt sett har jag bara gott att säga om mina egna erfarenheter i Saudiarabien. Jag vet att många andra har en annan uppfattning om landet, men det är nästan bara folk som aldrig har varit där eller upplevt landet med egna ögon. Folk är sheep, får. Allt de hör och ser på tv tror de direkt är sanning, men min egen bild av Saudiarabien är en helt annan än den som visas upp i media.

”Min pappa slog mig inte för att han var en dålig människa”

Hur ska jag förklara...? Jag kan använda mitt eget liv som exempel. Själv kommer jag från en annan generation än min mamma och min pappa, de är från den äldre skolan. Och hur det var när jag växte upp går inte att jämföra med hur mina barn har det just nu. Jag fick stryk av min pappa när jag var liten. Då kunde jag inte förstå det, men nu kan jag begripa var det kom ifrån. Det var så han själv hade vuxit upp, han hade också fått stryk av sin pappa.

▪▪▪

Vi i den nya generationen har lärt oss att man inte ska göra så – jag skulle aldrig röra mina egna barn med ett finger – men bara för att vi har en annan utbildning och en annan typ av erfarenheter tycker jag inte att det ger oss rätt att döma alla som kommit före oss. Min pappa slog mig inte för att han var en dålig människa, utan för att han blivit upplärd på ett särskilt sätt.

Och på samma sätt undrar jag vilka som egentligen har rätt att döma Saudiarabien? Tror ni på allvar att det bara bor onda, dåliga människor där? Nej, allt har sin bakgrund, sin förklaring – och jag undrar vilka här i Sverige som har tillräckligt bra koll på Saudiarabiens historia för att förstå varför landet ser ut och fungerar som det gör idag?

Även om min egen uppväxt inte var perfekt vill jag fortfarande att andra människor ska respektera den – för jag tycker alltid att man ska respektera andra människors kultur, livsstil och sätt att hantera grejer. I alla fall när vi inte vet var det kommer ifrån.

Idag håller Saudiarabien också på att förändras. Det är en ny generation som tar över nu. Idag får kvinnor gå på fotboll och köra bil där – och det tror jag inte att de har tillåtit för att Amnesty International varit på dem eller för att resten av världen har sett dem som konstiga. Jag tror att de har tillåtit det för att de utvecklas.

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Idag är Saudiarabien aktuellt i fotbollsvärlden för att ett konsortium därifrån är på väg att köpa Newcastle United i Premier League. Vad ska jag säga... Money talks. Vi har ju sett med Manchester City och PSG – Abu Dhabi och Qatar – vad investeringar från den här delen av världen kan leda till. Är det något som finns där nere så är det pengar.

Jag kommer definitivt att åka tillbaka. Jag har fortfarande kontakt med han som var vår lagkapten när jag var där, och om jag inte förstått fel är han en del av idrottsministeriet idag. En jättefin kille. Han har sagt att det bara är att säga till, så löser de allt med visum och så.

Om det finns någon svensk där ute som får möjligheten att besöka Saudiarabien skulle jag verkligen rekommendera det. Alla mår bra av att se olika sidor av världen och verkligheten med sina egna ögon”.

Publicerad:

LÄS VIDARE