”Det var läskigt och obehagligt med skridsko”

Intervju med Nils van der Poel efter VM-guldet

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Nils van der Poel kramas om av tränare Johan Röjler efter VM-guldet.
Foto: ERIK PASMAN
Nils van der Poel kramas om av tränare Johan Röjler efter VM-guldet.

I torsdags VM-guld, på söndag är målet att upprepa det.

Däremellan tar sig Nils van der Poel tid att prata med Sportbladet om njutning och tandkräm.

– Mitt liv har handlat om att hantera mig själv och mina känslor, säger 24-åringen.

Senare på torsdagskvällen, när favoriten Patrick Roest är slagen och VM-guldet bärgat, tömmer Nils van der Poel det sista av tuben på sin svartvita tandborste. Han synar spegelbilden men ser ingen förändring.

Såklart inte.

Läget var ett annat 2014, då han slog Roest för första gången i stora sammanhang. 17-årige Nils från Trollhättan blev juniorvärldsmästare och var säker på att livet skulle ta fart. Målet var ju uppnått, han hade lyckats, så varför angrep tomheten där på hotellrummet efteråt?

Sommaren 2014 grubblade världens bästa skridskojunior över vad som var värt något i livet. Han drog igång säsongen till hösten, for på träningsläger i Berlin över årsskiftet och tog där sin tränare Mattias Hadders åt sidan.

– Jag vill sluta, sa Nils.

– Okej. Du måste tänka på dig själv som person och inte idrottare. Lägger du av direkt?

– Nej. Ett JVM till.

I mars 2015 besegrade van der Poel sin holländske vän Roest och försvarade JVM-guldet. Sedan la han av.

”Det var inte nyckeln till något”

Sex år senare har svensken återstartat karriären två gånger med ett långt avbrott för värnplikten däremellan. I en SVT-intervju i december 2020 nämner Nils van der Poel i svepande ordalag hur riskabelt det är att hänga upp livet på en tävling.

”Många tänker att om jag bara når den här medaljen är mitt liv komplett. Men det enda som kommer ske är att du kommer hem och kommer står i ditt badrum med samma tandborste som du alltid borstar tänderna med”, säger han.

På telefon från VM-orten Heerenveen berättar han att satsningen vilar på den lärdomen.

– Det med tandborsten var en insikt från JVM. Jag trodde att segern var nyckeln till allt, men den var inte nyckeln till något. Därför tänkte jag inte längre så när jag vann i går. Jag borstade bara tänderna. Tandkrämen tog slut, det var allt.

Varför la du av som arton-nittonåring?

– Jag tyckte inte att det var roligt att åka skridskor längre. Det var inte så fantastiskt att vinna tävlingar. Jag tänkte att jag gjorde något fel som inte njöt mer, så jag la av. Jag skulle inte fortsätta. Men senare tänkte jag att det borde gå att njuta av upplevelsen, att njutningen skulle vara central, då blev det roligare.

Kommer du ta fler pauser under din karriär eller bränner du på i tio år nu?

– Haha. Tills jag är så gammal att folk säger “oj, håller han på fortfarande – borde inte han lägga av?”? Nej, jag vet inte, jag har inte planerat framtiden utan kör – pang! – till olympiaden. Bortom det har jag inte satt upp några visioner, inte mer än att det finns annat meningsfullt. Det man gör ska ha mening, inte vara lättåtkomligt.

Vägrar följa raka linjen

Det finns något tveeggat över hela Nils van der Poels uppenbarelse. Å ena sidan tycks inget vara så knussligt, å andra sidan är han nästan självspäkande i sin träningsiver.

Ta den gamla historien om kosten. När en näringsfysiolog hörde om hans frukostvanor varnade hon för att det grova brödet innehöll lika mycket socker som läsk. Hon ville styra över talangen till sockerfria alternativ, men Nils såg det som en öppning för att skippa mackan och dricka cola till frukost.

Eller ungdomslandskampen i Göteborg när han var runt 13 år. Tränaren ordinerade Nils att ta det lugnt för att spara energi till helgens lopp, men han lyssnade inte på det örat utan tömde kroppen under veckan. Väl på plats på det som borde ha varit karriärens dittills största tävling var han så tröttkörd att han glömde att ta av överdragsbyxorna före start.

Det finns tio liknande anekdoter, ofta om felande utrustning eller försovning. Han framstår som vimsig i dem, men det är inte sant. van der Poel vägrar bara följa den raka linjen, han behöver få utmana sig själv för att växa, oavsett om det ger omedelbar eller senare framgång.

Om det är en bra taktik?

Kolla på VM:s prispall.

”Ett barn kan motiveras av kexchoklad...”

– Redan som ung ville han att träning skulle kännas. Jag var orolig för att intresset och suget skulle ta slut. Ser man på statistiken så är de bästa i världen runt 28 år, så att slå igenom som 16 kommer inte med garantier. Traditionen i Sverige är att vi får fram starka juniorer som inte orkar hela vägen. Jag var orolig att Nils skulle bli en av dem, säger Mattias Hadders som tog över Nils träning 2008.

Så varför nådde Nils längre?

– För att han fann passionen. Ett barn kan motiveras av en kexchoklad, men en vuxen går inte att motivera. Det måste komma inifrån och Nils har funnit en magisk rytm. Han älskar att springa långt, att cykla långt, som i somras när han cyklade från Riksgränsen till Smygehuk.

Också ett ovant öga kunde se att Nils van der Poel som junior tjänade tid i kurvorna men vinglade på rakorna. Det berodde på att han tränat på en kortare 250-metersbana, alltså en bandyplan, som i princip bara består av svängar. Numera är rakskären lika eleganta som effektiva.

Styrkan har alltid varit densamma. Svensken orkar hålla frekvensen över alla varv: jämfört med sämre konkurrenter rör han sig snabbare och har inte sällan sina snabbaste varvtider på slutet.

För att bibehålla och tänja på sin fysiska kapacitet tränar han över tusen timmar om året.

”Bara” fem timmars löpning

På telefon frågar jag om det tyngste passet de senaste året och får – föga överraskandet vid det här laget – inte det väntade svaret.

– En del träningspass får andra att lyfta på ögonbrynen, definitivt. Men tiden som jägarsoldat i Arvidsjaur lärde mig att det som bryter ner mig mest inte är vad jag anat på förhand. Det som verkar tuffast, det jag skriver ner utan att tro själv att det ska funka, gör mig inte svagast. Ofta är jag svagast när den mentala anspänningen blir värre än väntat. Det jag trodde var känt territorium.

Vad pratar du om?

– Sexton gånger tio minuter på cykeln är tufft. Men då är jag förberedd. Men något så enkelt som att jogga i fem timmar kan knäcka skiten ur en. Ska jag göra det här i tre månader framöver – hur ska det gå?

Så lite som fem timmars joggning, sa du?

– Ja.

När sprang du din första mil som barn?

– Hm. Jag var väldigt skeptisk till konditionsidrott, jag tyckte att det var läskigt med ansträngningen. Den var obehaglig. Jag var tio år gammal när jag såg på skridsko-VM och märkte att åkarna klarar något som jag inte kan. De måste ha hittat något, tänkte jag.

Så du vill bli som dem?

– Det var häftigt att hantera sina svagheter på det sättet. Det inspirerade mig. Att göra rädslan till sin starkaste sida. Det låter konstigt, för i dag ser jag inte mitt jobb som något obehagligt utan fint. Människor är skapta för att lösa problem och klara saker som de inte kunde tidigare. För mig är skridsko ett element i det.

Hur nöjd blir du när du gör framsteg?

– Det är väldigt givande att se sig själv i spegeln och se mer än för en vecka sedan. Mitt liv har handlat om att hantera mig själv och mina känslor. Det är häftigt att det går.

Märkte du att spegeln kom tillbaka där?

Nils van der Poel skiljer på de två scenerna. Du får inte en annan blick av att ta ett VM-guld, du är alltjämt densamma, med samma käft som ska rengöras.

Men när du lär dig något nytt förändras du synbart. Det är vad som driver honom, oavsett om det i slutändan ger medaljer, erfarenheter eller kompisar.

Publicerad:

LÄS VIDARE