Leifby: ”Jag älskar bandy – men jag älskar inte bandy-VM”

Foto: Marcus Leifby, TT
Sverige är världsmästare i bandy.
SPORTBLADET

SANDVIKEN. Sverige är världsmästare i bandy men nu får det vara nog.

Om VM fortsätter att spelas så här, år efter år efter år, finns det snart ingen kvar som på bandy går.

Så var det dags, VM-final i bandy, Sverige mot den ryska björnen.

Det händer inte varje år.

Eller... jo, det gör ju det.

Sedan 1957 har det inte spelats en enda VM-final i bandy utan att antingen Sverige eller Ryssland varit representerade, och ­sedan Sovjetunionens fall i början på 90-­talet har ryssarna bara missat en enda VM-final (2004).

Tungviktsmöte, med andra ord, och det var en speciell känsla att packa attaché­väskan full med kaffe och kask, stoppa tumvantarna i bakfickan och bara bege sig till isbanan med kepsen på sned och snusen på tvären.

VM-finalen hade flyttat in hos Göranssons i Sandviken och vi återkommer till ­publik och arrangemang strax.

Sverige kom till finalen utan att ha mött något som helst motstånd under den här VM-turneringen och det såg lite segt och försiktigt ut när ryssarna plötsligt bjöd på mothugg.

Ryssland gick till pausvila i 1–3-ledning och det var först i andra som Sverige började gå framåt med full fart i stället för att vända om och hem och om igen i tid och otid.

Det kändes lång väg att vändningen skulle komma, jag tror inte någon hann bli riktigt orolig, Sverige var bättre på i stort sett allt och det var egentligen bara den ryske målvaktens Lev Jasjin-spel som gjorde att vändningen inte kom tidigare.

Feldimensionerad prissättning

Avgörandet, 4–3-målet, dröjde ända till den första tilläggsminuten men den var värd att vänta på och den lär få en liten glimt i någon sportårskrönika framöver.

Hörnan, som hade 94-variant-likheter, satte Daniel Mossberg i Tomas Brolin-­läge, men i stället för att bara daska på letade Mossberg upp Bajen-Gilljam som kunde fnätta in segermålet från nära håll. Fint att det blev lite nerv till slut, ändå.

Sveriges tidigare fem matcher i VM hade inte direkt sugit musten ur folk här i Sandviken. Kvartsfinalen mot Tyskland slutade 34–6, semifinalen mot ­Norge 17–2.

34–6.

17–2.

Det ska till jäkligt dåliga nerver för att spänningen ska infinna sig där och då, magpirret blir betydligt starkare när Bengt ”Pinnen” Ramström rensar sina stuprör.

En oerhört feldimensionerad prissättning på biljetter (en sittplatsbiljett för ­SUPERMÖTET Kazakstan–Norge i kvarten kostade 175–375 kronor) gjorde att publiken uteblev på de allra flesta matcherna men det går inte att enbart skylla på ­biljett­priserna.

34–6.

17–2.

Publikt var det här ett FIASKO

Jag älskar bandy, som sport och som kulturyttring, jag älskar de graciösa soloåkningarna, klappa-till-skotten, Tjustkulle, ”Bempa” och de snabba scenförändringarna.

Men jag älskar inte bandy-VM.

En titt i resultatbörsen visar att jag inte är ensam, publikt var det här mäster­skapet ett FIASKO och nu borde bandy-VM göras om, göras rätt.

En variant skulle kunna vara att spela vartannat år i stället för varje vinter, en annan att låta Sverige och Ryssland, de två ­giganterna, göra upp utan att stappla runt i blåbärsris i en vecka inför den där finalen.

Jag kan tänka mig en variant på ”Summit Series”, hockeyuppgörelsen som spelades mellan Kanada och Sovjetunionen
i september 1972.

Sverige mot Ryssland i en serie bandymatcher, hälften i Sverige, på olika orter, hälften i Ryssland och må bästa laget vinna.

Hundraårig bergvägg i målet

Publikt kanske det inte skulle bli en omedelbar succé men vad är alternativet?

Låta sporten självdö med sina 34–6-­resultat?

Ett möte mellan Sverige och Ryssland skulle bli attraktivt rent sportsligt, det skulle innebära en nerv och en rivalitet vi nästan helt saknar i VM nuförtiden.

Och med den lilla kryddan skulle kanske fler kunna tänka sig att titta på?

▪▪▪

Det är svårt att lämna ifrån sig den här texten utan att nämna Andreas Bergwall, den hundraåriga bergväggen i det ­svenska målet, Sveriges meste landslags­spelare i bandy.

Bergwall debuterade i landslaget redan 1996, han känns som en blandning av Anders ”Lillen” Eklund och Lennart ”Klimpen” Häggroth och nu har han sju VM-guldmedaljer hängandes där hemma ovanför kökssoffan.

Det här var burväktarbjässens sista landskamp och när jag nu ska peta in honom i idrottshistoriens hyllsystem ställer jag honom där bredvid Stefan Schwarz, Håkan Carlqvist, Börje Salming, Sofia Mattsson och de andra svenska granitblocken.

De som inte lade några fingrar emellan, de som aldrig gnällde i onödan, de som vägrade ge upp.

De som vi aldrig ­kommer att glömma.