Wennerholm: Bland de mäktigaste uppvisningar jag någonsin sett

SPORTBLADET

BERLIN. Armand Duplantis tar EM-guld efter en av de mäktigaste uppvisningar jag någonsin sett.

Iskalla nerver, nytt världsårsbästa, nytt juniorvärldsrekord, högt över drömgränsen sex meter, bäst när det gäller.

Allt på en gång.

Jag har inte upplevt något liknande av en svensk sedan Patrik Sjöberg satte världsrekord med sina 2,42 på Stockholms stadion 1987.

Ett magiskt ögonblick i svensk friidrottshistoria.

Nu har vi ett till.

Jag ska inte svära på det, men det känns som det här var den bästa stavfinal världen skådat.

Och som Armand ”Mondo” Duplantis hoppade är han på god väg att lyfta mot Renaud Lavillenies ”omöjliga” världsrekord på 6,16.

Men hans 6,05 duger gott för i år.

Duplantis ska ju hem och börja på college i Louisiana till hösten och är bara 18 år.

Arton år!

Det går nästan inte att ta in att en så ung stavhoppare är uppe på de här höjderna.

Den yngste någonsin att nå drömgränsen sex meter.

Och så 6,05 på det när det verkligen gällde mot sensationsryssen Timur Morgunov, som även han tog sex meter. Med luft dessutom.

Världen har aldrig sett en större talang

Vilken vinnarskalle, vilken mästerskapshoppare. Totalt utan nerver höjde han sitt personbästa med tolv centimeter och stod sedan bara och tittade på när konkurrenterna rev ut sig.

Världen har aldrig sett en större stavhoppstalang än Armand ”Mondo” Duplantis.

Om det nu går att kalla honom talang längre.

På ett år har han gått från att vara bäst för sin ålder till att bli bäst i världen.

Ja, jag tvekar inte det minsta att kalla honom det.

Det här var inte bara kvällen då han tog ett EM-guld, det var kvällen då han avsatte barndomsidolen Renaud Lavillenie som världens stavkung.

Jag tror fransmannen förstod det själv, då han var först av alla att krama om svensken när EM-guldet var klart. Han älskar att umgås med den drygt tretton år yngre svensken och är en av hans största beundrare.

Ja, det var fint att se den goda stämning som finns bland världens stavhoppare. Jag tror inte den finns i någon annan gren.

Men Lavillenie fyller snart 32 år och det känns som hans bäst före datum är passerat.

Han hade inget att sätta emot vare sig Duplantis eller 21-årige ryssen Morgunov, när det verkligen gällde.

Lavillenie kommer heller aldrig kommer att nå de 6,16 han hoppade inomhus i Sergej Bubkas hemstad Donetsk i Ukraina 2014.

Det är det världsrekordet som är Duplantis nästa mål nu när han inte bara passerat sex meter, utan ytterligare fem centimeter denna magiska kväll.

Det fattas ”bara” elva, men redan inför tävlingarna här i Berlin pratade han om världsrekordet som ett självklart framtida mål. Nu känns det ännu mer realistiskt.

Men jag tyckte det var bra att han slutade hoppa på ännu högre höjder när EM-guldet var klart.

Himlen kan vänta.

▪▪▪

Jag ska inte ta ifrån Jakob Ingebrigtsen titeln som EM-kung här i Berlin, även om det kliar i fingrarna efter Mondos uppvisning.

Ska vi se båda i ett globalt perspektiv är Armand Duplantis bäst i världen, medan Ingebrigtsen än så länge bara kan kalla sig bäst i Europa.

Men han tog ändå två EM-guld och förtjänar titeln i ett EM som känts som rena babyboomen.

Ett gigantiskt generationsskifte, med nya unga ansikten på väg att ta över.

Sjuttonårige Ingebrigtsen, 18-årige Duplantis, brittiska EM-drottningen Dina Asher-Smith, som tog guld på på 100 och 200 meter är 22.

Karsten Warholm, sensationell VM-vinnare redan i London i fjol, är också bara 22 och längdhoppsvinnade greken Miltiádis Tentóglou är fortfarande bara tjugo.

Och tyska sprintdrottningen Gina Lückenkemper är 21.

Men ingen - ingen - är lika imponerande bra som Armand Duplantis.

Det var en välsignelse att han till slut valde att tävla för Sverige och inte USA.

Rena klippet i framtida framgång och medaljer för Sverige i både OS och VM. I massor av år framåt.

För vem ska kunna stoppa honom?

Jag lämnar i alla fall denna sista EM-dag och ser ut som en stor ”Smiley”, trots att huvuddelen av den svenska truppen åkte ut redan in försök och kval.

Det här guldet överskuggar allt.

Och vilka rörande bilder när Duplantis gick upp och kramade upp hela släkten där på läktaren efteråt. Gåshud räcker inte för att beskriva det ögonblicket.

Friidrottens höjdpunkter 2018 00:30
ARTIKELN HANDLAR OM