Mejla

Lasse Anrell

Friidrotten känns sorgsen just nu

Publicerad:
Uppdaterad:

Anrell: Vi förlorar två underbara dagar i Peking

Jag vill inte ha ångest när jag tävlar.

Det är de orden som äter sig fast i mig när jag läser om Carolina Klüfts beslut att sluta med sjukamp.

Jag förstår att hon inte vill ha ångest, men på något sätt får hennes beslut mig att känna ångest över hennes karriär och över den svenska friidrottens framtid.

Låt oss vara kliniska:

Sverige förlorar ett mer eller mindre givet OS-guld genom det här beslutet. Det är långt ifrån säkert att hon tar medalj i vare sig längdhopp eller tresteg. I längdhopp har standarden höjts betydligt på senare tid. Man måste vara stabil över 7,20 om man vill vinna i Peking. Det är 50 centimeter dit.

Tre snabba hopp

I tresteg är hon över en meter efter världseliten.

Mera kliniskt:

Sverige förlorar två underbara- dagars idrottsdrama under OS i Peking – ett OS som man ju för övrigt känner sig nästan obehagligt ointresserad av just nu när munkar dör för friheten i Tibet.

Vad får vi istället för sjukampen?

Vi får en kvaltävling i längdhopp. Tre snabba hopp. Helst inga övertramp. Lite drama. Och så final. Tre snabba igen. Helst inga övertramp. Drama. Och så hoppar de bästa vidare.

Ungefär likadant i tresteg,

Är det kul? Ja, det är det väl. Men det är miltals från det episka dramat i en sjukamp eller från den allsidiga idrottsupplevelsen de där tjejerna bjuder när de tävlar under två dagar.

Känns lite sorgligt

Tyvärr, Carolina och Erica Johansson – det tycker jag. Men jag är å andra sidan en bortskämd sportkrönikör som varit med sen 1995 när Sverige inte vann någonting alls – över ett friidrottsunder som nu är på väg att försvinna i en massa trasiga baklår och i idrottare som följer sina hjärtans röster och lägger av eller bara tröttnar.

Det känns lite sorgligt.

Det känns lite sorgligt att en 25-åring ska skola om sig för att hon känner ångest över att tävla. Som säger att när hon vann i Japan i höstas njöt hon inte under tävlingen, och efteråt kändes det mest som ”yes nu är det gjort”, mer än ”vad roligt jag hade”, som hon säger i Svenska Dagbladet.

Jag borde varit förberedd, det har ju pratats om det här en tid, men ändå känner jag mig mig förvånad, lite omskakad och mycket sorgsen.

Bland det största

Jag var med i Globen när hon grät efter det där som hände i baksidan av hennes lår i ferbuari. Jag var med i Osaka 2007 där hon inte verkade som om hon hade roligt och inte njöt av vare sig tävlingen eller kontakten med i media,

Men jag var också med i München där allt startade 2002.

Jag glömmer aldrig omvärldens reaktioner inför hennes outsiderstil. Det är bland det största- jag varit med om som sportkrönikör.

Nu har jag – och den omvärld som lärde sig älska henne där - några månader på oss att vänja oss vid den nya Klüft med helt nya förutsättningar. Jag har verkligen ingen aning om ifall det blir bra eller inte. Det enda jag säkert vet är att det alltid blir drama kring Klüft. Hur hon än gör.

Svensk friidrott känns lite sorgsen just nu. Kajsa slutar, Klüft slutar med sjukamp, Christian Olsson skadad, Susanna Kallur skadad, Stefan Holm slutar efter OS.

Det känns lite som ett avsnitt i En förlorad värld just nu...

Av: Lasse Anrell

Publicerad: