Bergström: Välförtjänt – men knappast vändpunkten för Dif

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag vägrar kalla det här för brytpunkt eller vändpunkt.

Den allsvenska jumbon Djurgården slog ett mittenlag i Superettan.

Punkt.

Djurgårdens sista 35 minuter mot Örgryte var fenomenala. ­Erton Fejzullahu och Nahir Oyal hade klivit av med skador, men ­ersättarna överglänste dem. Brian Span vann hörnan som gav 1–0, Godsway Donyoh ledde våg efter våg av kontringar.

När göteborgarna stack genom mitten saknade de udd. När de lyfte mot anfallarna var både bollarna och spelarna för korta.

Örgryte hade fått sina chanser i början av andra halvlek men prickat stolpen två gånger. Mer kunnande hade de inte. Djurgården var en klass för bra, de rullade bort sista tjugo med en gäspning och ett lättat stön. Jodå, det har krävts straffar mot Norr­-köping och stolphjälp mot Örgryte, men krisklubben är i Svenska cupens final om tre veckor.

Spelarna firade efteråt. Mitt i några av klubbens värsta veckor på 2000-talet belönades de med lugn, leenden och ledare som klappade deras tyngda axlar.

– Det har varit mycket kramp så det här känns förlösande, sa Andreas Johansson.

– Vi tänker att det är vi mot resten just nu. På en hel säsong är det negativt att känna så, men i den här perioden gör det oss extra taggade, sa Amadou Jawo.

– Nu ska vi lyfta med oss glädjen in i allsvenskan, sa Erton Fejzullahu.

Det härjar en sjuka bland mig och mina kollegor

Segern mot Örgryte var inte tur. Spelarna förtjänade biljetten till Friends. Men kalla det inte för en vändpunkt än.

För lyft ur sitt sammanhang var detta en dust mellan en nykomling i Superettan och ett bottenlag i allsvenskan med hemmaplansfördel. Laget från den högre divisionen visade med sina byten att truppen var bredare. De skapade någon chans mer, men fann inte instick mellan motståndarnas mitt- och ytterbackar. I första halvlek avslutade de för sällan, i andra utnyttjade de dålig markering på en hörna.

Laget bevisade sig starkare än superettans mittskikt, men inte mer än så.

På lördag fortsätter allsvenskan med Åtvidaberg–Djurgården. Inför den vill jag diskutera en term som jag hatar.

För en sjuka härjar bland mig och mina kollegor. I brist på ­vinklar till våra krönikor under allsvenskans 30 omgångar med tillkommande cupäventyr målar vi upp den kommande fajten som en måste­match.

”I dag bestäms om laget ska tillhöra toppen eller botten”, skriver vi. ”Nu går tåget”. ”Det här gäller mer än tre poäng”.

Förlust på lördag är inte förödande

I somras och höstas var serien, enligt spalterna, späckade av måstematcher och den här säsongen kom de före vitsipporna.

Inför fjärde omgången, när AIK hade två poäng och Djurgården noll, var plötsligt båda kamperna måstematcher. Båda lagen förlorade sedermera poäng, så jag vet inte vad som återstår av årets spelår för dem. En tom perrong? Måååstematcher?

Nej, matcher gäller tre poäng och Djurgården har inte vunnit det en enda gång hittills i årets allsvenska. Men det är inte poäng­-skörden utan instabiliteten som är klubbens största bekymmer.

Lagets mittbackar håller ännu inte allsvensk mittenklass i 90 ­minuter. Amadou Jawo är på rätt väg, men anfallarna spelar med för långt avstånd mellan sig. Andreas Johansson kan uträtta mer, yttrarna slår för få inlägg.

På lördag åker Djurgården som sagt till Åtvidaberg. De tre tidigare bortamatcherna i serien har gett noll poäng och nio minusmål, så ännu en förlust är inte förödande utan mer trolig än otrolig.

Nej, förutom den festliga cupfinal väntar inte en enda måstematch för Djurgården. Segern mot Örgryte var ett steg uppåt, nu vore det nyttigt att ta ett till, ett till, ett till och sedan ännu ett.

Då kommer poängen i längden.

Publicerad: