Wennerholm: ”En personlig tragedi - några huvuden måste rulla”

avMats Wennerholm

Foto: Alastair Grant / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Meraf Bahta.

Fälls Meraf Bahta i Dopningnämnden är det en personlig tragedi.

Följs praxis kommer alla hennes resultat från den 27 juni och framåt att strykas, inklusive EM-bronset på 10 000 meter i Berlin och två färska guld i terräng-SM.

Dessutom kan huvudsponsorn Nike säga upp kontraktet med omedelbar verkan.

Själv har jag alltid hävdat att det är den enskilde idrottaren som är ensam ansvarig för alla eventuella dopningöverträdelser.

Jag har inte ändrat mig på den punkten. Det går inte att göra några avvikelser från den åsikten, utan att hela antidopningarbetet skulle haverera.

Men i Meraf Bahtas fall finns flera ömmande omständigheter som jag inte kan blunda för.

Hon känns som ett oskyldigt offer i en inkompetent omgivning.

Vilka är de verkliga skurkarna i det här fallet?

Det var uppenbart för alla att Meraf Bahta själv inte kunde hantera rapporterandet om var hon befann sig varje dag.

Det var den närmaste omgivningen som svek henne.

Jag ska inte gå in på några namn, men alla vet vilka de är och hur ihärdigt de hävdat Meraf Bahtas oskuld och förlöjligat alla kritiker.

De har bara varit ute efter att skydda sig själva och det är som vanligt i detta idrotts-Sverige där varje dopningskandal som drabbar oss själva beror på någon annan.

Är det Norge eller Ryssland eller Finland som drabbas står de alla på barrikaderna och pekar finger.

Men när det händer oss själva är det som om ingenting hänt.

Bagateller, olyckliga misstag som ska sopas under mattan.

Jag upplevde det när Nicklas Bäckström stängdes av från OS-finalen i Sotji 2014, där han ätit otillåten allergimedicin i ett fall som var glasklart enligt alla internationella regler.

Det slutade med att hela den svenska landslagsledningen skämde ut sig inför öppen ridå efter finalförlusten mot Kanada, då de skyllde Bäckis dopningöverträdelse på allt och alla utom sig själva.

Det var ett av mina pinsammaste ögonblick i yrkeskarriären, där jag satt och skruvade mig bland alla de utländska journalister vars nationer vi svenskar varit så stenhårda mot genom historien.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT NYHETSBYRÅN
Nicklas Bäckström under OS i Sotji.

Och så Meraf Bahta där i Berlin, då Svenska Friidrottsförbundet valde att blunda helt och inte utmana hennes beslut att starta trots en överhängande dopningavstängning.

Ett fall som normalt skulle vara sekretessbelagt, men som avslöjades av Sportbladet efter hennes tredje miss i sin vistelserapportering.

Men förbundet valde att fortsätta att blunda och agera som om fallet fortfarande inte fanns, som om sekretessen fortfarande gällde och det var den man skulle förhålla sig till.

Även om alla visste.

Det normala hade varit att sätta sig ner med Meraf, förklara problematiken och redogöra för Sveriges stenhårda linje i dopningfrågor (i alla fall när det gäller andra) och uppmana henne att åka hem och ta en time out tills ärendet var färdigbehandlat.

Men det hände aldrig.

I stället gick förbundskapten Karin Torneklint, generalsekreteraren Stefan Olsson och förbundsordföranden Björn O Nilsson i försvarsställning och ställde sig bakom Bahtas EM-start.

Foto: Jessica Gow / TT NYHETSBYRÅN
Förbundskapten Karin Torneklint.

Jag vet inte om de blev pressade av rättsliga påföljder om de stoppade henne, men det lät så då Sveriges största dopningmotståndare Arne Ljungqvist försvarade förbundets beslut.

Det förvånade mig.

Men det som förvånade mest var förbundets oförmåga att se sanningen, att historien redan var ute och att konsekvenserna kunde skada svensk friidrotts rykte mer än någon skandal någonsin gjort tidigare.

Och nu står vi där med värsta möjliga scenario för svensk friidrott.

En mästerskapsmedalj som måste lämnas tillbaka för första gången i friidrottens historia, två SM-guld som ska hitta nya ägare och en trovärdighet som är mer eller mindre noll.

Dopningskommissionens rapport till den dömande dopningnämnden är nämligen utan frågetecken.

De gör till och med en rekommendation om ett års avstängning.

Jag har svårt att se att nämnden går emot den strafflängden.

Och då måste några huvuden rulla.

På det förbund där ingen kunde fatta rätt beslut och se sanningen.

Att förbundskapten Karin Torneklint och generalsekreteraren Stefan Olsson vajat som majskolvar inför varje svår fråga är ingen nyhet.

Foto: Stina Stjernkvist/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ordföranden Björn O Nilsson.

Men värmländske Olsson var ändå rätt kall och beräknande när han skickade ut nyheten om dopningkommissionens beslut om Bahta samtidigt som slutsignalen gick i guldmatchen mellan Kalmar och AIK. Jag kan inte svära på att det var med avsikt, men det känns onekligen så.

Där tänkte han till i så fall och nyheten drunknade delvis i guldyran. Men inte helt.

Men ytterst är det ordföranden Björn O Nilsson som är ansvarig.

Han som skulle tagit de rakryggade beslut som aldrig togs.

Det är dags att han tar sitt ansvar och blir landshövding i Norrbotten på heltid.

ARTIKELN HANDLAR OM