Jag lockas inte av framtidens tv-sport

SPORTBLADET

Jag har sett tv-sportens framtid – och jag är inte alls säker på att jag gillar den.

Befinner mig i Toronto, Kanada, den stad i hela världen som hunnit längst med att ge den idrottstörstande publiken vad den inte visste att den ville ha. Här sänder Leafs TV – stans hockeylags egen kanal – dygnet runt, årets alla dagar. Det är hockey, hockey, hockey och lite mer hockey.

Här har ni en snabbgenomgång av helgens program: Det har varit sändningar från ex-kaptenen Wendel Clarks kändisgolf, det har varit intervjuer med träliga ex-spelare som Bob McGilloch det har framförallt varit repriser av tråkiga grundspelsmatcher som var ointressanta redan första gången de spelades. Det har varit precis hur jävla trist som helst.

Men så håller ju inte jag på Maple Leafs heller.

Och det är det här som verkligen skrämmer mig. Byt bara ut namnet Toronto Maple Leafs till ett av mina favoritlag, och plötsligt är ju jag den tragiske förloraren som sitter klistrad framför det här missfostret till tv-kanal 24/7.

Tänk om det i stället för Atlanta–Toronto från den 27 november i fjol visades en reservlagsmatch mellan Tottenham och Luton. Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle i alla fall inte missa den. Skulle det dyka upp en timslång intervju med 60-talets mittfältselegant Danny Blanchflower vid lunchtid hade jag nog stannat hemma från jobbet.

Jag är helt enkelt inte kapabel att hantera mitt idrottsintresse. Finns bara rätt utbud så tittar jag, och jag vet att det finns tusentals andra som mig.

Det vet naturligtvis tv-direktörerna också, och därför kommer vi att få fler kanaler som Leafs TV. Manchester United TV och Chelsea TV finns redan – även om de inte sänder dygnet runt ännu – och om tio år skulle det förvåna mig mycket om vi inte har Hammarby TV och Gif Sundsvall TV också.

Vad gör du den 12 juli 2014? Själv är jag livrädd för att jag sitter och tittar på när Leif ”Lill-Foppa” Forsberg berättar om sina knep vid frilägen.

Erik Niva