”Jag har lyckats ställa till det”

Av: Zendry Svärdkrona

Publicerad:
Uppdaterad:

Pelle Fosshaug om alla dödsfallen i familjen, den svarta tiden, aggressionerna och sin biologiske far

tre dödsfall I maj förra året dog först Pelles hund. Två veckor senare dog hans farfar i cancer och efter ytterligare två veckor dog även pappa i samma sjukdom.
Foto: LASSE ALLARD
tre dödsfall I maj förra året dog först Pelles hund. Två veckor senare dog hans farfar i cancer och efter ytterligare två veckor dog även pappa i samma sjukdom.

VÄSTERÅS

Han är bandygeniet som alltid skapat skandaler.

Pelle Fosshaug avtjänar en rekordlång avstängning efter att ha klubbat ner två motståndare.

Nu talar stjärnan ut om den tunga tiden.

För Sportbladet berättar Sveriges mest kände bandyspelare om dödsfallen i familjen och om chockbeskedet att en gammal storspelare är hans far.

– Allt gjorde att jag hade svårt att fokusera på idrotten, det var därför det rann iväg många gånger.

Foto: JOACHIM LUNDGREN
197 landskamper.

Han är en av Sveriges bästa bandyspelare genom tiderna.

Men har alltid hamnat i skandaler på grund av sitt heta humör.

Per Fosshaug, 39, har slagit på liggande spelare, hotat spelare till livet och i fjol hotade han en domare.

När han i mars klubbade ner Edsbyspelarna Petteri Lampinen och Hans Andersson stängdes han av från all bandy till årsskiftet.

– Det finns väl någon gen någonstans som inte fungerar. Det är väl så att jag inte har en spärr som många andra har, säger Fosshaug.

Det blir fel på planen ibland?

– Jag vet inte varför det är så. Om det har med någon bakgrund i uppväxten eller familjeförhållanden att göra. Att man måste ha sista ordet hela tiden. Jag har svårt att svälja saker. Det är klart att det blir bättre med åldern, även om det är svårt att tänka sig när man ser hur det gick förra året.

Hur såg din uppväxt ut?

– Det var den som var så bra. Inga krav hemifrån över huvud taget. Ville jag hålla på med någonting så skjutsade farsan. Inga problem alls.

– Men vissa saker har påverkat en, framför allt förra året och året innan var det väldigt mycket som hände i mitt liv med familjeförhållanden. Det gjorde att jag hade jättesvårt att fokusera på idrotten, det var därför det rann iväg många gånger.

– Min pappa dog i cancer, min morsa hade problem. Min halvbror dog. Det var jättemycket grejer som hände. Jag separerade också från tjejen som jag bott med i sex år.

Det låter riktigt tungt?

– Men den delen hanterade jag. Det var den delen som tog mest energi och kraft just då. Pappa var sjuk och mina syskon hade familjer och barn och heltidsjobb och alltihop. Det var jag som fick åka upp till Sundsvall och kolla hur det var med farsan.

Du fick nyligen veta vem din pappa är?

– Jag har växt upp med min pappa, han som dog i cancer. Han har jag levt med hela mitt liv. Det är inte min biologiska pappa, men det är min pappa. Min biologiska pappa är en gammal storspelare i bandy.

– När jag var 35 eller 36 fick jag veta vem min biologiska far var. Men jag har ingen kontakt med honom och vill inte ha kontakt med honom. Det är det som gör att det är speciellt.

Per tvekar först till om han vill att sanningen om hans biologiska far ska skrivas i tidningen. Han är rädd att det ska framstå som att hans mor var en dålig förälder.

– Det kan ju verka så, när hon inte berättade på 35 år. De bar ju på några skapligt tunga tegelstenar min mor och min far. Men det blev aldrig av att de kunde berätta. Jag var ett rätt hetsigt och energifullt barn och de funderade på om de skulle berätta det här.
Det är väl egot som tycker att man har rätt att säga saker och tingSkulle jag bli ännu mer speedad och skulle det bli ännu mer fart på mig? Åren gick och de flyttade till Sundsvall när jag var 17–18 år och då blev det ännu svårare. Det var nog väldigt, väldigt skönt för dem båda att få klarhet i det, för alla andra har vetat om det i min familj.

– Det var i den vevan min halvbror dog. Men då visste jag inte att han var det. Det är klart att någonstans finns en massa som inte är bearbetat.

Hur är din kontakt med din biologiska far?

– När jag fick veta det här så ville jag i stället för att ta kontakt med min biologiska pappa skapa en bättre kontakt med den pappa som jag levt med hela livet. För min biologiska pappa har inte varit någon bra pappa.

Under några veckor med start i maj 2003 klumpade dödsfallen ihop sig.

– Vi barn hade en hund som var 13 år. Jag tog hem den från pappa och den dog efter en vecka. Sedan tog det två veckor så dog farfar. Sedan tog det två veckor till så dog farsan. Så tre av de här gubbarna i familjen, om man räknar hunden, dog på jättekort tid. Så på sommaren inför förra säsongen var det väldigt, väldigt tungt.

I jämförelse med det var det här på planen inte så allvarligt?

– Nej, även om det är tufft när det rider så hade jag gått igenom värre saker. Några dagar lade jag stor vikt vid det, sedan gick jag vidare.

– Jag hade svårt med energin. Det som hände i fjol kan ha hänt ändå, det är inte omöjligt. Men det här är väl en bakgrund i alla fall.

Hur känner du för din avstängningen i dag?

– Det var en tuff avstängning. Jag vet inte vad de tänkte på. Det var ert fel. Det var medias fel som tryckte på så mycket och förbundet ville visa att de var handlingskraftiga.

– När drevet börjar gå så tittar tidningar och media åt samma håll. Hade det vart någon annan spelare som inte spelar i landslaget och inte hade samma bakgrund hade det blivit annorlunda. Men det är klart, får man det till att man hotar en domare blir det stort. Då spelar det ingen roll vem man är.

Vad säger du om det i dag?

– Det är ett avslutat kapitel. Men det fanns orsaker till det där. Det är mycket gammalt som ligger med. Det var väldigt dumt sagt, verkligen. Men det var inte som en tidning skulle ha det till, att det var relaterat till Familjen (kriminell grupp) i Borlänge. Det var definitivt inte menat som ett hot som det återgavs i pressen.

– Ibland när man tycker att det varit förjävligt blir man väldigt liten i vissa situationer. Man kan ta till riktigt låga grejer. Det kan alla göra, men det är något jag verkligen ångrar. Det är ovärdigt.

Det är någonting som gör att det blir fel?

– Det är väl ett ego som tycker att man har rätt att säga saker och ting. Ibland kanske man har det. Men visst är det en brist på respekt.

– Men jag är inte så jämt, jag tror att många uppfattar mig som en bra människa och bra kompis. Men på plan ibland, så händer det och då blir det en jävla cirkus. Jag har lyckat ställa till det jävligt mycket.

Innan du blev avstängd blev du rejält slagen över ryggen?

– Ja, under sista matchen hemma mot Edsbyn. Men det är ingen som ser något och bryr sig om det. Det är konstigt att ingen har sett det. Jag blev borta i 25 minuter. Jag får ett streck som är 15 centimeter och en bula som är en och en halv centimeter. Jag tappar luften och har svårt att röra mig första tio minuterna.
Jag ville ge tillbaks i sista matchen. Klantigt nog, men så var det

– Jag frågade Ola som är tränare (i Edsbyn) vem som gjorde det. Han sa bara att det var en olyckshändelse. Men om det är en olyckshändelse ber man väl om ursäkt. Det kändes konstigt, jag har aldrig blivit slagen så någon gång. Klart att det var en av anledningarna till att jag ville ge tillbaks i sista matchen mot Edsbyn. Klantigt nog, men så var det.

När Per berättar om det som hänt med familjen är han förstås nedstämd. Annars ger han ett intryck av att verkligen vara på gott humör. Hela tiden glad, pratsam och alltid nära till skratt.

Det är svårt att se några tecken på att denna person ska kunna bli så hetsig att han slåss på planen.

Men när han sitter och pratar om smällen han fick i ryggen känner han det själv.

– Man märker nu, man blir inte upprörd, men man blir lite konstig när man börjar tänka på det här. Det är sådant man inte vill ha med, man vill kunna lägga det bakom sig.

Det var en del konflikter i Västerås i fjol?

– Förra året var inte bra. Så var det. Jag och Berglund (Magnus, tränaren) hade i flera års tid arbetat igenom en plan för att göra mig mindre och mindre betydelsefull för laget. För att andra skulle ta de viktiga besluten. Men det föll inte väl ut förra året. När jag inte ville stå i första ledet och visa vägen så skar det sig.

– Sedan var spelarna nog lite trötta på mig, med all rätt.

Varför?

– Jag kan vara enerverande och rätt så bestämd och tycka saker och ting. Jag tyckte kanske att de inte lyssnade på mig. Det gjorde de kanske inte för att jag var för dryg helt enkelt. Jag har under många års tid velat att vi skulle förändra vårt spel och spela mer vägvinnande i Västerås. Men jag var nog lite för påstridig för att de skulle tycka att det var okej. De blev nog trötta på mig.

Många säger annars att du är väldigt omtänksam. Men framför allt att du är en stor djurvän.

– Ja, jag är extrem djurvän. Jag kan jaga en fluga hur länge som helst för att kunna släppa ut den.

Pelle berättar en historia om hur han hittat en frusen och skadad hund på en väg i Surahammar. Tagit med hunden i bilen för lämna den till familjen som ägde hunden i Västerås.

Men väl där ringde det på telefonen.

– Vad i helvete håller du på med, sa han. Har du tagit med hunden, vi är ute och jagar.

– Han var galen för att jag tog med hunden. Men jag kunde inte låta bli.

– Jag undrade om jag gjorde rätt eller fel. Men egentligen så hatar jag jägare. Jag kan inte med folk som skjuter djur. När den där björnjägaren blev ihjälbiten av björnen då tyckte jag att det var en seger för djuren.

Hur är Pelle Fosshaug som människa?

– Jag är en människa som vill väl. Men jag är ganska lik min mor. Jag kan bli högljudd och pratar väldigt fort så folk kan uppfatta mig som störig innan de lär känna mig.

– Jag är ganska disträ också. Jag kan låta bli att heja på folk, men det är för att jag inte ser dem.

– Sedan är jag nog som alla, man är väl en liten bluff. Alla är vi väl småbluffar antar jag.

Din nya klubb Sandviken vill hjälpa dig med mental träning. Har du fått hjälp tidigare?

– Under flera sejourer har jag haft kontakt med terapeut. För fyra, fem år sedan och senast i vintras. Västerås har inte alls varit främmande för att hjälpa till.

Har det hjälpt?

– Det vet jag inte. Det ser inte så ut när man ser på resultatet, eller hur? Det är klart att det var bra att få möjligheten. Men när man ser hur det blev hjälpte det inte.

Du fyller fyrtio nästa år. Hur länge håller du på?

– Ja, det här året och ett år till kanske. Det är det jag ser framför mig, men det är inte alls säkert att det blir så.

Hur ser du på landslagsspel?

– Det beror på hur kroppen känns. Hur Kenth (Hultqvist, förbundskapten) känner. Men är inte kroppen med och jag känner att jag kan ge 100 procent för landslaget så blir det nog ingenting.

Karriären närmar sig ett slut. Hur vill du bli ihågkommen?

– Jag har tänkt så här: Om det är mycket skit måste man blanda upp det med bra. Det är okej om jag gör mycket skit, men jag vill blanda upp det med mycket bra så att det väger över.

– Jag vill minnas de stora segrarna och bra sakerna. Men de här tokiga sakerna kommer också vara med. Det är ändå en mix av de tokiga och de bra grejerna som gjort att det blivit en sådan jävla uppståndelse. Hade jag bara gjort de här bra grejerna och varit helylle så hade det ju blivit jävla tråkigt. Eller hur?

– Ibland undrar om man gjort de här tokiga grejerna med flit, haha. Man skapar ju rubriker och ett massmedialt intresse. Men det har inte funnits någon tanke bakom det på så sätt, det har bara blivit.

Du har ju med de tokiga grejerna gjort mycket för bandyn?

– Ja, det har blivit så faktiskt. På gott och ont. Men det har skrivits mycket. Det tror jag många tycker är bra, det tror jag till och med bandyförbundet tycker är bra. Det tar ett tag att bli en personlighet också.

– Det vara bara Björn Borg som blev en ”caracter without having a caracter” som McEnroe sa. Var det inte han som sa det?

– Men det är klart att det lätt kan bli: ”Vad är det för pajas?” Lite pajas är det väl också, antar jag.

Nu ska ”pajasen” spela för Sandviken – där han till och med buats ut när han spelat VM-match.

– Målet nu är att man inte ska bli utbuad på när man debuterar på hemmaarenen. Det kommer säkert vara några som gör det. Det är bara upp till mig att visa att jag är en annan människa än de känner till. Den har de inte sett än så det är inte konstigt egentligen. Alla är ju fria att ha sin åsikt, men den vill jag ändra på.

Fosshaug om

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN