Känslan av att svensken verkligen var oslagbar sprack

Sviten sprack och Christian Olsson tog klivet från given guldmedaljör i OS till ett givet guldhopp.

Skillnaden är större än man tror.

Christian Olsson k a n faktiskt få stryk.

Det trodde jag inte när den här säsongen började.

Framförallt inte att han kunde få stryk av någon som hoppade 17,30.

Jag har vant mig vid att se Christian svara på allt de senaste åren.

Har någon hoppat riktigt långt och lagt sig före honom, har det inte spelat någon roll om han så bara haft ett hopp kvar i tävlingen.

Det räckte.

Så gick det till då han tog VM-guldet inomhus i Birmingham 2003. Amerikanen Walter Davis tog ledningen med 17,35 i sista omgången och Olsson svarade direkt med ett hopp på 17,70.

Pang, bara.

Det handlade aldrig om några fjuttiga centimetrar hit eller dit, det var klockrena knockout-segrar.

I VM i Paris i somras väntade han inte så länge.

Då hoppade han 17,72 redan i första hoppet och VM-finalen var över.

Efter Olsson kom ingenting, sedan ingenting och så kubanen Yoandri Betanzos på 17,28.

Han var slagen med nästa en halvmeter.

Det är den Olsson jag varit van att se, men i år har något hänt. Visserligen har flera andra hoppat bättre och Christian är fortfarande bara fyra i årets världsstatistik utomhus.

Men det var ingen av dem han fick stryk av igår.

Bröt förtrollningen

Rumänen Marian Oprea är bara sjua i år, med ett tidigare hopp på 17,41.

Men på något sätt bröt han förtrollningen.

Det var inte bara en svit på 29 raka segrar som sprack, utan också omvärldens känsla av att svensken verkligen var oslagbar.

Jag tror inte den här förlusten påverkar Christian själv så mycket mentalt, men däremot hans konkurrenter.

De har plötsligt fått nytt hopp inför OS.

Det går att slå svensken, även han kan ha en dålig dag.

Det tror jag är största hotet mot Christian Olsson.

Jag tror att det kommer att krävas ett hopp upp mot 17,70 till 17,80 för att ta OS-guld i Aten.

Kanske ännu längre.

Två hoppare har redan nått de längderna, men ingen av dem är Olsson.

Amerikanen Melvin Lister hoppade 17,78 i de amerikanska OS-uttagningarna och jätten från Brasilien, Jadel Gregório, har hoppat 17,72.

Lister är en 27-årig multitalang som satsat på tresteg först till den här säsongen. Men han har ett personbästa på 8,49 i längd, 20,51 på 200 meter och 45,67 på 400.

Jag tror han vinner OS

Lägger man ihop de siffrorna är det inte lika märkligt att han förbättrat sitt personbästa i tresteg (från år 2000 för övrigt), med 82 centimeter i år.

Tvåmetersbrassen Gregório är ruggigt ojämn, men får han till det i en OS-final kan han segla iväg en bit över 17,70.

Frågan jag ställer mig är om 2004 års Olsson kan vara med där uppe.

Hans årsbästa är trots allt "bara" 17,61.

Nu såg jag honom ha ett knappt övertrampshopp i Paris i fredags, som var en bit över 17,70.

Så svaret på den frågan är ja.

Men säkert guld i Aten.

Det svaret är nej.

Även om jag fortfarande tror att han vinner.

Våra örviga medaljkandidater i OS gav annars klara besked.

Det finns inget att oroa sig för där, inte.

Carolina Klüft vann längdtävlingen på imponerande 6,85. Det är visserligen tolv centimeter från hennes nysatta persoliga rekord från Tallinn, men Carro befinner sig i den sista tunga träningsperioden inför OS just nu.

Det gör att resultatet faktiskt är bättre än det ser ut på papperet.

Stefan Holm vann höjdtävlingen på 2,33, efter en rysare där han rev två gånger på 2,31 och sparade sista försöket till segerhöjden. Imponerande, minst sagt.

Patrik Kristiansson visade sin rätta kapacitet i stavhopp. Han vann sin första Super Grand Prix-tävling någonsin och slog världsettan och amerikanen Toby Stevenson.

Sedan tycker jag det var synd att inte SOK gav Susanna Kallur klartecken till OS redan i går.

Hennes comeback är en bragd i det tysta och tiden 13,15 kommer att bli betydligt bättre innan OS.