Maskningssynden straffade sig själv

SPORTBLADET

TRELLEBORG. En match varar i 90 minuter. Eller 93 minuter och 45 sekunder. Eller rentav 95 minuter och 25 sekunder.

Den varar helt enkelt så länge som domaren vill att det ska spelas fotboll.

Örebro hade glömt det. Ljungskile, som sällan vill spela fotboll, lyckades inte få Hammarby att glömma det.

Freddy Söderbergs kvittering med matchens sista spark på Söderstadion noterades med tacksamhet i Trelleborg, Örebro, Gefle, Sundsvall och Norrköping. Till och med en del djurgårdare pustade nog ut lite grand.

För Hammarby räddade målet ansiktet och den förlustfria sviten, som nu är uppe i nio raka i allsvenskan och 13 tävlingsmatcher i följd utan förlust.

För lagen som kämpar för att slippa bottenstrid året ut betydde det fortsatt förhoppning om att serien kan få tre lag som isoleras längst ned och får göra upp om vem som ska ta chansen att kunna kvala sig kvar.

Överraskande reaktioner

Tror inte att det blir så. Gefles 4–0 över Halmstad säger att vi kommer att få oväntade resultat många gånger till i höst. Det är i och för sig inte överraskande att Gefle slår Halmstad på hemmaplan. Det överraskande är att man gör det så lätt.

Överraskande är också att så många tycker att fusk är en del av spelet och sen blir överraskade när de avslöjas.

Mot reglerna

Örebros avslutning på Vångavallen var ett solklart försök att maska sig till segern. Att bevaka sin ledning genom att inte sätta igång spelet efter dödbollar vilket är ett brott mot reglerna. Domare Jonas Eriksson gick inte på otyget och synden straffade sig själv när Drugge sköt 3–3 i sjätte ”övertidsminuten”.

Citattecken därför att det ju inte finns övertidsminuter i fotboll, eller hur alla besserwissrar som redan dunkat ned ”Hörru du din j...” på tangentbordet? Men så länge som vi inte får det enda vettiga – effektiv tidtagning – även i fotboll kommer vi alltid att få dras med onödiga reaktioner mot domaren från såväl publik som ledare och spelare.

– Gör man mål i 96 minuten skulle man kanske känna det som en seger men det är svårt att ta in det positiva i den här matchen.

Sa Trelleborgs Tom Prahl efter att hans lag dominerat och skulle ha avgjort med chanserna man skapade i ledning 1–0. Passningsspelet var uselt men Fredrik Jensen löpte smart och Andreas Drugge kompletterade bra i hemmalagets tunga anfall.

Men försvarsspelet var lika öppet som baren på Tre löjter en fredagskväll. (För säkerhets skull textar jag restaurangens rikssvenska namn Tre Lyktor också, så att PC begriper.) Alla tittade på bollen och ingen på Nordin Gerzic som stack in bakom ryggen på tre Trelleborgsförsvarare vid 2–2. Robin Staaf som fick hoppa in tidigt för huvudskadade Kim Olsen vässade Örebros anfall men fick alldeles för lätt gå fram och göra 3–2.

Sex mål i en match förlåter inte allt. Även en svängig och målrik match kan vara tråkig när prestationerna är svaga på eller under gränsen för vad som kan anses godkänt i allsvenskan.

Fortfarande med i guldjakten

Hammarbyspelarna får efter ett amerikanskt framgångsrecept i collegebasket aldrig känna sig nöjda. Behöver man verkligen hämta såna tankegångar från andra sidan pölen nuförtiden? För en elitidrottare borde det väl vara en självklarhet att man inte känner sig tillfredsställd förrän man nått sitt mål och att delmålen bara kan fungera som energivare på vägen.

Med poängen hänger Hammarby dock fortfarande med i guldjakten men frågan är fortfarande om man gör det ifall Petter Andersson nappar på något av buden som snart måste komma från utlandet? Det är ju så när man skalar bort allt framgångshokuspokusprat att det till slut ändå alltid handlar om kvaliteten på spelarna man har i laget.