Längdskidor

Bergström: Skulle göra sporten till en cirkus

Av: 

Kristoffer Bergström

SPORTBLADET

”Men det är lönlöst att klamra sig fast”

Dagen innan sprintloppet i Val Müstair under Tour de Ski slog sig två ledare blodiga i det här hoppet. Man beslutade då att ta bort det när det var dags för tävling.
Dagen innan sprintloppet i Val Müstair under Tour de Ski slog sig två ledare blodiga i det här hoppet. Man beslutade då att ta bort det när det var dags för tävling.

Vi vet inte om det ska införas lattjosprint eller plojklättringar eller cirkuslopp.

Vi vet bara att det är lönlöst att klamra fast vid längdåkningen som den ser ut i dag.

Om tio år är sporten förändrad.

Sportbladets Kristoffer Bergström.

På 70-talet var en finsk polisofficer modernast i längdvärlden. Han hette Pauli Siitonen och åkte med ena skidan i spåret och den andra åt sidan för att skjuta på farten. På 80-talet förfinade Bill Koch tekniken och blev förste amerikan att vinna en medalj på VM.

Till en början försökte arrangörer att förbjuda skejtstilen. De la om banorna för att gynna klassiska åkare. De smalnade av spåren med snövallar.

Kampen var lönlös. 30 år senare är skejt norm och den klassiska stilen hotad. Den anses långsam och obsolet.

Fler förändringar har genomförts de senaste decennierna. Vi har fått sprint och dess fula avkomma sprintstafett. Vi har fått skidbyten och blandformer som skiathlon, där en tredje sorts pjäxa krävs eftersom varken de för klassisk eller fri stil duger.

Traditioner och nostalgi

Det räcker att jämföra längdskidor år 1994 med år 2014 för att förstå vad som har hänt. I Sotji tävlades det i tolv längdgrenar. Åtta av dem existerade inte i Lillehammer.

Längdåkarnas popularitet vilar på nostalgi och traditioner. När vi ser Kalla skönjer vi också skuggorna av Toini och Billan. Johan Olssons ensamma kamp i skogen minner om forna triumfer av Sixten Jernberg och Thomas Wassberg.

Men känslan är förrädisk, för jag vågar påstå att ingen stor sport i Sverige har genomgått så drastiska förändringar de ­senaste åren.

Fotbollen är inte nära förrän de inför kimono som obligatoriskt matchställ, tvingar lagen att ha sex utespelare och fyra målvakter samt byter ut bollen till en mango.

Jag skriver ”genomgått” som om omdaningarna vore orsakade av en yttre kraft. Visserligen har sporten låtit kommersiella intressen klampa allt längre in i regelboken, men lika sant är att Fis är radikaler. De älskar att riva upp det gamla och chansa på att nymodigheter ska vinna folkets kärlek. Därför får åkarna kasta sig upp för backar, över gupp, in i städer, köra en extraslinga för skidbyte, hela tiden jagandes spurtpriser och stafettväxlingar och mållinjer.

Blidkar publik

Ivern betyder inte att Fis är onda. De är ett demokratiskt förbund där delegater från alla medlemsländer röstar om besluten. Lusten att förändra beror snarare på att många av längdskidornas traditioner härstammar från Norden medan pengarna finns i Centraleuropa.

Därför spelar det mindre roll att norrmän och svenskar vill ha individuell start på långloppen, som på Mogrens och Dählies tid, när storsponsorer och tv-bolag är tyska och ryska.

I dag och i morgon kommer Sportbladet presentera fem frågor om framtiden som Fis behandlar. Allt från stora ämnen om rättvisa till bagateller som några polackers dröm om en värre bergsklättring än Alpe Cermis.

Vi vet inte vilka som kommer att genomföras. Vem vet exempelvis vilka stenar som sattes i rullning när Aleksej Poltoranin i januari blev först med att vinna ett klassiskt lopp utan fästvalla?

Historien lär oss ­ändå att längdsporten inte tvekar på att stöpa om sig för att blidka publik, åkare och sponsorer. Historien lär oss också att förändringarna duggar tätare på senare år.

Hur många OS-grenar från Sotji finns kvar år 2026, tror ni?

ANNONS EXTERN LÄNK

Den som vet mest vinner mest! Kvällens hetaste spelobjekt hittar du på Oddset. Nu med betbuilder och cash-outfunktion | Spel från AB Svenska Spel. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Svenska Spel

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Längdskidor