Stryk fotbollen från OS-programmet

SPORTBLADET

Laul: En meningslös Kalle Anka-turnering

Foto: All over press
”Det här OS-laget hade förmodligen förlorat med 10-0 mot ett ordinarie svenskt A-landslag”, skriver Laul.

SALVADOR. På det du inte har några förväntningar, går det inte att bli besviken.

Ett tips till er som är det: Rikta ilskan mot turneringen som sådan.

Efter att ha följt eländet i en dryg vecka känner jag mig ännu mer övertygad om att OS-fotbollen bör göras om från grunden – eller tas väck från programmet helt.

Jag såg förstås samma sak som ni såg.

Jag satt på Arena Fonte Nova i Salvador och såg Astrit Ajdarevic drabbas av ”Zlatan-sjukan” när lagkaptenen i frustration sjönk alldeles för långt ner i planen.

Jag såg U21-EM-guldvinnare som Abbe Khalili och Simon Tibbling fortsätta spela under deras högsta kapacitet.

Däremot såg jag inte Alexander Fransson alls innan han blev utbytt i paus.

Jag såg ytterbackar och yttermittfältare som inte klarade att slå inlägg mot en japansk backlinje som Mikael Ishak aldrig utmanade i djupled (Adam Lundqvist är delvis förlåten, han har varit placerad på fel sida hela det här mästerskapet).

Jag såg ett felvänt Sverige förlora med 1-0 mot Japan, samtidigt som det kom ett väntat besked från Colombia-Nigeria: Motivation slog klass.

De svenska fotbollspojkarnas OS är över, och jag förstår om spelare och ledare är besvikna, de har befunnit sig i en olympisk fotbollsbubbla (herregud, folk blir besvikna på riktigt bara av att åka ur Big Brother eller Paradise Hotel).

Men om jag är besviken? Upprörd? Förbannad?

Inte alls.

Mer likgiltig.

Hade förlorat med 10-0

Jag har värjt mig emot alla former av förväntningar på det svenska laget eller OS-fotbollen som sådan.

Jag hade inte hyllat Sverige om de gått vidare från gruppen, därför tänker jag inte såga spelare och ledare nu när de misslyckades med målsättningen.

Förbundskapten Håkan Ericson fick 54 nej när han skulle plocka ut truppen, det här OS-laget hade förmodligen förlorat med 10-0 mot ett ordinarie svenskt A-landslag.

Lägg därtill: Kort förberedelsetid, ett mästerskap där Sverige spelade de två första matcherna under extrema förutsättningar i Amazonas djungler, ett program som sedan krävde en besvärlig resa på ett halvt dygn till nästa match i Salvador.

Lika för båda lagen, visst – men vad blir det för prestationer?

OS-fotbollen på herrsidan är en turnering för mestadels unga spelare, bara där skiljer det sig från övriga idrotter. Ovanpå det en turnering där de bästa unga spelarna stoppas av sina klubbar. Vad blir kvar? En rad matcher utan värde, en meningslös tävling, något av en Kalle Anka-turnering (i bästa fall en underhållande sådan).

Gör om, gör rätt eller bara stryk.

Jag skojar inte: Gårdagens Sommar i P1 är mer relevant att analysera än Sveriges OS-uttåg.

Det var nye A-förbundskaptenen Janne Andersson som pratade.

Tog inte en ton

Han gjorde en icke-fråga till en jättefråga när det gick att tolka att han kräver att de som spelar i Sveriges landslag under hans ledarskap måste sjunga nationalsången.

Om det verkligen är ett krav är det bisarrt, ja rentav overkligt korkat.

Om det är Anderssons önskemål, fine, det är en fråga där det tycks mycket och förbundskaptenen får förstås ha en åsikt som alla andra.

När Sveriges OS-lag radade upp sig inför avspark mot Japan tog lagkaptenen Astrit Ajdarevic inte en ton. Det gjorde inte Pa Konate, Robin Quaison eller Abbe Khalili heller.

Det absolut viktigaste, enligt mig, är att det aldrig får påverka deras chanser att komma med i ett A-landslag, varken nu eller senare. Spelare måste få bestämma själva om de vill sjunga eller inte.

Särskilt många ur det här OS-laget kommer dock inte vara aktuella för höstens trupper, om ens någon.

Alexander Fransson kanske men i så fall varken på grund av det han presterade i Brasilien eller för att han sjöng med i nationalsången, hoppas jag.

Utan för att han är ett lovande framtidsnamn.

ARTIKELN HANDLAR OM