”Höll på att simma in i en haj och fick megapanik”

SPORTBLADET

Hector drog till djungeln och hittade glädjen under skaderehabiliteringen

1 av 4 | Foto: Privat
Sara Hectors egna bilder från djungeln.

Sara Hector vet fortfarande inte när hon kan vara tillbaka efter den svåra knäskadan.

Men när allt kändes som tyngst lämnade skidstjärnan Sverige, drog till djungeln och hittade glädjen.

– De första dagarna var jag ensam i djungeln och backpackade, säger 23-åringen.

Foto: AP
Sara Hector som vi är vana att se henne.

Den 12:e december kraschade Sara Hector i Åres storslalom och skadade knät allvarligt. Säsongen var över och fem månader senare är det fortfarande ingen som vet när hon kan stå på skidor igen.

– Ibland tar jag stora steg, sedan händer ingenting. Det är frustrerande. Pratar man med mina sjukgymnaster går det väldigt bra, men det är en skada som tar tid, säger 23-åringen.

Hector åkte inte på en vanlig korsbandsskada utan skadade brosket i knät. Sådana skador tar tid. För Hector, som lever för träning, har rehabiliteringstiden varit tuff.

– Det har varit väldigt utmanande, men också utvecklande. Jag vill ju bara ”köra, köra, köra”, säger hon och fortsätter:

– Det har varit tufft ganska länge nu. Det är så tråkigt att inte få göra det man älskar. Ingen borde någonsin få skada dig. Skador suger. Det är så tråkigt. Speciellt när man har en passion man verkligen brinner för och så får man inte, och kan inte, göra det. Att bli av med den glädjen är jättetråkigt. Men jag tycker ändå att jag har varit positiv genom hela det här. Jag är ganska imponerad av mig själv faktiskt. Jag trodde inte att det skulle gå så bra. Men jag har haft jättebra stöd, speciellt av min mentala tränare.

”Höll på att simma in i en haj”

När allt kändes som tyngst och tråkigast lämnade Hector Sverige och drog till Costa Rica och Los Angeles.

– Jag hade lite vilodagar inplanerade och då kände jag inte att jag kunde vara hemma i Stockholm med dåligt väder, så jag bokade en resa till en vän som bor i Costa Rica och åkte. De första dagarna var jag ensam i djungeln och backpackade. Det var hur många backpackande som helst som hade stora ryggsäckar och så kom jag med min Head-rullväska studsandes på grusvägarna. Men det var verkligen som att jag backpackade. Jag besökte kaffeplantage och hoppade något som liknar bungyjump. Det var sjukt kul med lite adrenalin. Sen gick jag bara runt i djungeln, säger 23-åringen och berättar vidare.

– En dag höll jag på att simma in i en haj, tror jag i alla fall. Jag tror verkligen att det var det. Helt plötsligt framför mig, kanske en halvmeter, ser jag en haj. Eller något som ser ut att vara en haj. Jag får megapanik och simmar därifrån och upp på stranden. De som bodde där sa bara: ”Vad förväntar du dig? De bor ju här”.

Resan gav Hector en nytändning i rehabiliteringen.

– Det var nog precis innan den resan som det var absolut som tyngst. Jag var mentalt trött. Jag hade tränat mycket och det kändes inte som att det gick framåt. Men när jag kom hem efter den här det mesta varit positivt. Det var väldigt bra att ta den där resan.

Ställde upp i simtäving

Hector har fått söka sig till alternativa träningssätt. Hon fastnade för simning så pass mycket att hon förra veckan ställde upp i en tävling.

– Grejen är ju att jag inte kunde simma frisim innan jag skadade mig, men det var det absolut bästa sättet att träna på. Jag började träna med Lidingö och blev övertalad att tävla Master-SM. Det var jättekul att få känna lite tävlingspuls och vara nervös igen.

Hur gick det?

– Det gick väl inte klockrent. Jag tjuvstartade och blev diskad. Jag visste inte att man inte fick röra sig på pallen innan starten. Jag tänkte ”jädrar, vilken bra start jag fick”, sedan fick jag höra att jag var diskad. Men sedan ställde jag upp i två tävlingar till och då gjorde jag mina bästa tider, så det gick inte bara dåligt.

Hector världscuppremiären i Sölden i oktober. Men till VM i februari ska hon vara tillbaka i toppform igen.

– Jag lever mycket i nuet, men jag tänker på riktigt på när jag kan vara tillbaka varje dag. Men jag har ingen aning om när det blir. Kanske kan jag vara tillbaka om två månader, eller så dröjer det kanske mycket längre tid än så. Det gäller bara att ha tålamod. Jag är vid gott mod och kämpar på. Men jag saknar verkligen skidåkningen.