Niva: En triumf att skriva ballader om

SPORTBLADET

MÜNCHEN. Små marginaler som skiljer vinst från förlust.

Nä, inte den här kvällen.

Den här gången var det betydligt tajtare än så. Den här gången var det en enda nick som förvandlade imperiets undergång till en triumf att skriva ballader om.

När Thomas Müller spände nacken var det som att någon tryckte på paus och sträckte sig efter tillbakaspolningsknappen.

Handlingen var stoppad i precis det ögonblicket då Pep Guardiolas hela världsbild skulle krossas. Allt kunde vinschas in, rullas tillbaka. De 90 minuterna kunde kasseras som något från skräckfilmen som inte blev inspelad, den parallella verkligheten som aldrig existerat.

Ett enda ögonblick för fotbollens allra mest diaboliska regissör att bestämma sig för vilken version som skulle användas, en enda möjlighet för en mästerlig målskytt styra beslutet.

Nick. Mål. Omtagning.

Här i Tyskland kallar de ju det för Bayern-Dusel – ett mer effektivt begrepp för att sammanfatta de återkommande tillfällen då FC Bayern har mer eller mindre oförtjänt tur – och tydligen hade Pep Guardiola fått plats med några rejäla skopor i sina tajta, grå kostymbyxor.

Taktisk utskåpning

Fotbollens allra stiligaste sandslott stod kvar. Med knäckta tinnar, några ihoprasade torn och riktigt svajig grund – men med sin futuristiskt banbrytande dragningskraft på något sätt intakt.

Det spelade inte längre någon roll att katalanen än en gång hade skickat ut ett lag till en avgörande slutspelsmatch helt inkapabelt till grundläggande riskkalkyler och helt oförmöget att hantera defensiva omställningar. Det hade inte längre någon betydelse att Alaba, Neuer, Benatia, Alonso, Kimmich, Vidal, Ribéry och Douglas Costa alla gjort krampaktiga insatser.

Pogboom, Moratas otroliga Maradona-gambeta, Allegris taktiska utskåpning – det var som om inget av det ens hade hänt.

Fyra läktare studsade, ett rymdskepp lättade och det var mayhem i München. Från den här punkten fanns bara en vinnare, även om ett titaniskt tappert Juventus gjorde precis allt de kunde för att fördröja den oundvikliga dödsstöten i ytterligare en dryg kvart.

Thiago rullade in cyanidkapseln i den ena burgaveln, och Kingsley Coman vred in en skarpslipad bumerang i den andra. Avbytarna avgjorde, och utan att veta så värst mycket om det fullbordade Pep Guardiola återigen förvandlingen från naiv drömmare till djärv upptäckarcaballero.

Fotbollsvärlden har förtvivlat svårt att bestämma sig för om vi ska kategorisera honom i det första eller andra facket, vilket är lite egendomligt eftersom han så uppenbart är både-och och allt-i-ett.

Briljant och frustrerad

Vi kan tycka att vi borde kunna få de innovativa passningsmönstren utan alla hårresande försvarsfiaskon, men så är inte katalanens egen pakt med fotbollsdjävulen formulerad.

Pep Guardiola kommer att fortsätta att var världens mest briljante och världens mest frustrerande tränare på en och samma gång, och vi får se vilken sida vi får se nästa gång.

Den här gången valdes katastroffilmen bort i den allra sista skälvande stunden. Istället fick vi en episk fullkaratsklassiker – där Juventus redan är självklar mottagare av priset för bästa biroll – som här och nu framstår som det mest sevärda fotbollsfyrverkeri jag sett på flera år.

Hur fick allt ens plats på bara 120 minuter? Och vart tar vi egentligen vägen nu.

FC Bayern dansar segerhumba nedanför mig, Guardiola är den storsinte segraren som tackar motståndarna och allt det där som kunde varit kom aldrig att bli.

Perfekt var det verkligen inte, men när allt kommer kring tror jag att Pep Guardiola avfärdar den perfekta fotbollsmatchen som alldeles för ointressant för att verkligen engagera sig i.

På något bakvänt sätt ska vi förbli tacksamma för det.

Den som ska sväva riktigt högt måste någon gång även sjunka riktigt djupt, och det är hisnande att följa med hela vägen på en enda kväll.

ARTIKELN HANDLAR OM