”En OS-medalj är målet”

SPORTBLADET

Emelie Öhrstig däckades av mystisk sjukdom – nu kämpar hon för att komma tillbaka

ÖSTERSUND

Emelie Öhrstig gick från att vara världens bästa sprintskidåkare till att vara sämre än en motionär. Knockad – utan att veta varför.

– Jag var så trött att jag inte ens orkade vara orolig, säger hon.

I Sportbladet talar VM-drottningen ut om den tuffa sommaren, berättar om konflikten i landslaget och slår fast att hon inte ruckat på målet: OS-medalj.

När skideliten gör säsongsdebut i Düsseldorf åkte Sportbladet till Östersund – för att träffa Sveriges skiddrottning.

Här bor Emelie Öhrstig, 27, som gurglade whisky, gjorde fyra perfekta lopp och charmade en svensk befolkning.

När Fredriksson, Andersson och Dahlberg kör världscup skriver världsmästarinnan i sprint examensuppsats om varumärken på Mittuniversitetet.

– Det känns sådär att vara hemma. Jag trodde inte ens att jag skulle orka se tävlingarna på tv. Men det är ju kul att se hur det går för dem, säger Emelie.

Du har haft en tuff sommar.

– Ja. Den började ganska bra. Jag ökade min träningsmängd ganska mycket. Men i efterhand kände jag faktiskt att jag hade svårare att återhämta mig.

Blev helt apatiskt

– Sedan stegrade tröttheten i slutet av juli. Det blev för mycket för kroppen att köra på när man inte var frisk. Till slut vägrade den.

Emelie Öhrstig däckades och var så trött att hon blev apatisk.

– Jag var så dålig att jag orkade inte ens vara orolig. Jag orkade inte bry mig om hur jag mådde. Jag var bara trött.

Hon förstod inte att hon var sjuk. Trodde kanske att hon ”gått in i väggen”.

– De här dagarna efter smällen, när jag försökte komma igång, klev jag upp på morgonen och åt frukost. Sedan gick jag och lade mig i soffan och somnade igen. Vaknade igen vid elva och tänkte att jag måste styrketräna. Efter passet somnade jag igen och sov kanske till fem. Hela kvällen var jag helt borta, som när man är nyvaken. Så var det i tre–fyra veckor.

Att du går och styrketränar ändå, när det är så tungt.

– Ja, precis (skratt). Jo, men faktiskt, man är lite enveten. Det var ju helt otroligt. Men jag tänkte: Jag är ju inte sjuk. Jag hade inga symptom på sjukdom så jag tyckte att jag måste orka.

– Jag var ute och sprang och hade ont i kroppen. Ändå försökte man igen två dagar senare. Då stack jag ut och åkte rullskidor och jag fick verkligen gå uppför backarna. Det var helt extremt.

Nästan så jag skulle slagit dig?

– Ja, jag sa det då, det är värre än värsta motionären.

Efter en rad prover fick Emelie Öhrstig veta att hon har Hypothyreos. En obotlig sjukdom som gör att sköldkörteln producerar för lite av ett hormon. Biverkningarna ger symptom som trötthet, för långsam ämnesomsättning, frusenhet och viktuppgång.

På väg tillbaka

När hon väl kommit igång igen drabbades hon av en kraftig förkylning.

Nu är hon på väg tillbaka och i morgon ansluter hon till landslagets träningsläger i Italien. Men när hon står på startlinjen i en tävling igen kan hon inte svara på.

– Det får bli när jag känner att jag är i form igen. När det blir kan jag inte veta.

Emelie har fått medicin mot sjukdomen. Det ska göra att hon kan leva och idrotta precis som vanligt.

– De säger så. Och jag hoppas det blir så. Det är ju ingenting farligt egentligen. Det finns ju mycket allvarligare sjukdomar. Om man jämför med Jenny Olsson (kollegan i landslaget som fick förstadium till bröstcancer), så ligger det på en helt annan nivå.

– Men som elitidrottare är man väldigt känslig mot sjukdomar.

Orolig för OS?

– Visst har jag varit orolig. Jag har varit väldigt orolig. Men sedan har jag en inneboende känsla av att jag vet vad jag kan prestera när jag är i form. Och jag är inte den som har behövt mest tid på mig för att förbereda mig.

Målet är fortfarande medalj?

– Ja. Jag är lite av en drömmare, och vi får se hur det går. Men jag har kvar det som mål. Jag vet att blir jag som vanligt så ska jag ha chans att klara det.

Per-Erik Rönnestrand fick sparken som förbundskapten i våras. Det var inte så bra stämning i laget efter det.

– Nej, det var det inte alls. Det var riktigt tråkigt. För vi är som en stor familj när vi är på läger. Så när det blir så stora konflikter känns det jättejobbigt för allihop.

Snart färdig ekonom

– Men nu är det lugnt (skratt). Det är viktigt att man kan gå vidare, att man kan acceptera att man har olika åsikter.

Vad händer efter OS då? När jag träffade dig i våras sa du att du inte visste om du skulle fortsätta efter den här säsongen. Gäller det fortfarande?

– Ja, det gör det. Jag tar alltid en säsong i taget. Så jag vet inte.

Vad lockar så med att sluta?

– Det är inte det som lockar. Men det lockar alltid att göra nya saker. Jag ser faktiskt fram emot att få komma ut i arbetslivet, och jag är sådan som människa att jag vill ha flera järn i elden.

Precis som nu, när Emelie förutom en elitkarriär som skidåkare studerar på universitetet.

– Jag har pluggat hela tiden bredvid. Det kommer ett liv efter skidåkningen och jag tycker också att det är roligt att plugga.

Emelies uppsats handlar om skillnader i att bygga personliga varumärken och företags varumärken. Då kan man inte låta bli att fråga:

Hur jobbar du med ditt eget varumärke?

– Visst är det viktigt. Jag tror det viktigaste är att vara sig själv i det du säger och gör. Att man är den man är. Det är det enda som håller i längden.

– Fast det är klart att det är bra att vara en bra förebild och att synas i rätt sammanhang. Men det är ingenting jag går omkring och tänker på.

Johan Rikner

ARTIKELN HANDLAR OM