”Jag var en papperskorg för honom”

Tre ex-gymnaster berättar om tränaren

avKristoffer Bergström

SPORTBLADET

Den svenske tränaren har anklagats för opassande relationer med minderåriga och sex med flera av sina unga gymnaster.

Han ska ha skapat en idolkult kring sig själv där vissa favoriserades och andra ignorerades.

Svenska förbundet har uteslutit honom men han är nu i stället verksam i Norge.

Här vittnar tre svenska ex-gymnaster om tränaren.

Gymnast, 21, hade tränaren 2009–2013:

– Han ansågs vara Sveriges bäste tränare och när jag kom till gruppen gick det väldigt bra. Klart att det är tränarens förtjänst tänkte jag, jag var ju bara tolv år, men i efterhand tror jag att det var energin jag fick av att för första gången träna med jämnåriga tjejer.

Hur ändrades din syn av honom?

– Ganska snabbt insåg jag att gud, han kan gymnastik tekniskt men är kass på ledarrollen. Han krävde makt. Han använde härskartekniker. Man blev behandlad utifrån sin framgång, började man tappa farten blev man irrelevant.

Hur gick det för dig?

– Först gick det bra, sedan kom min ryggskada då jag precis hade fyllt fjorton. Då blev jag slängd åt sidan.

Foto: PONTUS ORRE
21-åriga gymnasten vill inte framträda med sitt ansikte.

Vad betyder det?

– Jag var en ung gymnast som ville träna och han hjälpte inte till med att ta det lugnt. Så jag fick avbryta tävlingar och hamnade i en rehabperiod. När jag kom till träningshallen hälsade han knappt. Han hade lovat att ge scheman på styrkegrejer, men det kom aldrig trots påminnelse av min sjukgymnast. Jag var fjorton år och inte relevant längre.

Jag var fjorton år och inte relevant längre.

Hur kändes det?

– Piss.

Hur menar du?

– Skadan var inte jätteallvarlig, men han hjälpte mig inte. Jag hade kompisar med värre skador som kom tillbaka starkare och bättre. Jag blev kvar där jag stod.

Vad var det för skada?
– Nere i ländryggen hade jag två kotor som slog i varandra. En disk fungerade inte som den skulle. Jag gick till läkare och röntgade, de kunde inte operera, men de sa att man hade kunnat träna upp skadan. Sjukgymnasten sa att man med rätt styrka hade kunnat hindra att det blev allvarligt.

Foto: PONTUS ORRE
”Han använde härskartekniker”, säger 21-årige gymnasten.

Fick du upp den styrkan?

– Aldrig. Jag fick ingen hjälp.

Hur hanterade tränaren er smärta?

– Först bad han oss säga till om vi hade ont. Det var viktigt. Men när vi väl sa till blev vi utskällda och fick gå och sätta oss. Då slutade vi säga till. Vi ville bara bli accepterade för att kunna bli bättre. Det låter konstigt nu, men vi var så manipulerade. Han var ju bäst.

När var skadan som värst?

– Jag var fjorton och fick avbryta en tävling för att jag inte ens kunde gå. Jag borde inte ha ställt upp men jag var tvungen. Han tvingade inte med ord men man var tvungen för att undvika att bli utskälld och bestraffad. Han skulle alltid få rätt respons. Om skador. Hans skämt. Hans frågor om socialt liv.

När blev du av med smärtan i ryggen?

– Den är kvar. Jag är tjugoett nu och har till stor del slutat för att ryggen aldrig blev bättre. Det är en konsekvens av att jag inte fick hjälp av honom när jag var fjorton.

Du menar att du pressades till att träna och tävla trots ryggont. Varför lämnade du inte honom när smärtan blev värre?

– Jag har absolut ingen aning. Det fanns tyvärr inga bra anledningar till att vi var kvar. Vi var drivna och trodde att han var den enda bra tränaren som fanns. Jag skäms nästan. Mina föräldrar har sagt att de skäms över att de inte såg mer.


Granskning: gymnastiktränaren 00:53

Foto: Privat
Marisa Da Silva.

Marisa da Silva, 34, SM-medaljör som hade tränaren mellan 1993 och 2000.

– Han skapade en helt annan värld i världen. Det var ett evigt prat om hur just vi var annorlunda, hur vi isolerade oss från andra, att här gällde andra regler. Klart att man kan nörda ner sig, men det här hade alla karakteristika av en sekt. När vi väl var borta från den riktiga världen var det fritt för honom att skapa. Och det gjorde han.

Hur tog det sig uttryck?

– Jag var kanske 13 år gammal när han ringde till hallen. Han kunde inte komma och blev jättekänslosam och sa att vi måste träna på. ”Vore det inte för er skulle jag ta livet av mig”, sa han.

Det låter klaustrofobiskt.

– Ja. Det var det. Den andra världen som var skolan var inte den riktiga. Det var vi mot dem. Det uppskattades inte att jag hade ett socialt liv vid sidan av. Jag försökte leva en typ av fjortisperiod, men den var löjlig, jag var på min höjd med på en tjejmiddag. Jag berättade någon gång för mamma som ringde och skällde ut honom. Då fick jag världens utskällning av honom nästa dag. Vi fick lära oss tidigt att om du säger saker till någon utifrån så slår det tillbaka på oss.

Fick du olämpliga sms av honom?

– Nej. Han förstod ganska tidigt att det skulle aldrig bita på mig. Jag var mer en papperskorg för honom. En att ta ut all frustration på. Men jag minns först gången jag såg honom hångla med en annan gymnast bakom ett träd. Han var över 30, hon var 13.



Foto: Privat
Karolina Engelbrektsson.

Karolina Engelbrektsson, tidigare Bohman, 33, Sveriges bästa gymnast i början av 00-talet:

– Han bedömde oss från ett till fem i bland annat ”hur mycket offrar du för gymnastiken?”. Jag fick en fyra i betyg fast jag hade flyttat med min mamma från Falun till Stockholm. Det var ingen uttalad uppmaning att offra mer, men jag kan inte se varför man skulle tala om för oss hur mycket vi offrade. De ville att man skulle upp till fem. Nu kan jag tycka att det är helt sjukt att bedöma barn och unga på det sättet, men då var jag upprörd över att jag inte fick högre betyg.

Hur påverkades du av hans metoder?

– Jag fick inte anorexia, men en ätstörning. Jag trodde att man blev tjock av allt man stoppade i sig. Före frukost sprang jag. Lunchen i skolan verkade inte hälsosam så jag åt den sällan, bara en sallad på väg till träningen. Mamma hämtade efter fyra timmar men jag bad henne stanna bilen så jag fick springa hem sista halvtimmen. Om jag åt mer middag än jag förtjänade sprang jag igen.

Mamma hämtade efter fyra timmar men jag bad henne stanna bilen så jag fick springa hem sista halvtimmen. Om jag åt mer middag än jag förtjänade sprang jag igen.

Vad gjorde tränaren åt saken?

– Jag hade en sjuk inställning till mat och min kropp. Han hjälpte mig inte med det. Kanske inte med flit, men med okunskap. Vi gjorde fettmätningar och inför VM 1999, då jag var 14–15 år, hade jag tolv procent. Det var mer än en äldre tjej som hade börjat få bröst och rumpa. Jag blev helt skadad av det. Grät.

1 av 3 | Foto: BILDBYRÅN
Karolina Engelbrektsson, tidigare Bohman, vid Nordeuropeiska mästerskapen 2002.

Hur mycket av det här är tränarens fel?

– Svårt att säga. Jag var liten, jag vägde 47 kilo, men tränaren sa att det enda jag ska göra är att omvandla fettet till muskler. Jag blev ledsen och tränade hårdare. Kroppen mådde inte så bra, men psyket mådde värre. Det tog till mitt första barn, 2014, innan jag slutade tänka på mat och min vikt.

Har du märkt av tränarens påstådda svartsjuka?

– Ja. En gång gick alla gymnaster ut och dansade efter världscupen. Jag var 16 år och hade aldrig haft en kille, men en engelsk gymnast kysste mig. Då blev tränaren jättearg. Han tog mig åt sidan och sa ”bara så du vet går jag hem nu”. Jag blev rädd. Då la han till ”du beter dig väldigt billigt”, säger hon.

Hur reagerade du?

– Jag blev jätteledsen och skulle sluta med gymnastik, för jag skämdes. Jag såg upp till honom och litade på honom. Jag träffade honom mer än jag träffade min egen pappa, men sedan kom de orden. Billig. Det var så himla långt ifrån vad jag var. Han gick över någon gräns. Jag sa inte ett ord till honom på hela resan. Mamma hämtade mig på Arlanda och jag gick inte till träningen på någon dag.

Jag träffade honom mer än jag träffade min egen pappa, men sedan kom de orden. Billig

Hur slutade det?

– Väl hemma gick jag tillbaka till hallen och sa att vi drar ett streck över det här nu. Jag vill träna gymnastik och du är den enda som kan träna mig. ”Absolut, men jag ångrar inte det jag sa”, sa han. ”Jag ångrar inte vad jag gjorde”, svarade jag.


ARTIKELN HANDLAR OM