När Sverige sopade bort favoriterna

SPORTBLADET

Ingen trodde på guld för de fyra från Djursholm

14 gånger hade curling-VM arrangerats.

USA hade vunnit en gång, Skottland en gång - Kanada de övriga tolv.

Kanada hade tagit de sex första VM-gulden och de fem VM som föregick detta VM i mars 1973, som arrangerades - i Kanada.

Att då lilla Sverige skulle slå Kanada i final på hemmaplan - nej, det fanns bara inte"

GULDSKRÄLLEN T om Schaeffer och Bengt Oscarius i Sverige slog Kanada.

Det var alltså en närmast ofattbar prestation som de fyra grabbarna från Djursholms CK - Kjell Oscarius, 29, Bengt Oscarius, 28, Tom Schaeffer, 32, och Claes-Göran "Boa" Carlman, 29 - mäktade med i Regina, huvudstad i provinsen Saskatchewan.

En stad som grundats 1882 i anslutning till Canadian Pacific Railway och som fått sitt namn efter det brittiska samväldets dåvarande regent, drottning Victoria; drottning heter regina på latin"

Samma kvartett från Djursholm - tre försäljare och en befraktare - hade representerat Sverige vid 1972 års VM i Garmisch-Partenkirchen och presterat ett oslagbart bottenrekord: stryk i sju raka matcher, jumbo som åtta.

Final mot Kanada - curlingens hemland

Så mycket bättre då när man vinner den här finalen i curlingens eget hemland mot ett Kanada som gått obesegrat genom hela turneringen - nio segrar i kvalet och 6/5 mot Skottland i semifinalen.

Sverige hade tagit ledningen med 5-2, men kanadensarna hade kvitterat, och det pekade på att kvartetten Harvey Mazinke - Bill Martin - George Achtymichuk - Dan Klippenstein skulle spela hem även detta års silverkvast, "Air Canada Silver Broom".

Men den fullsatta hallen, 4600 åskådare, fick se en helt annan avslutning än de tänkt sig.

Matchen gick till skiljeomgång, och där besegrade Kjell Oscarius Reginas egen son Harvey Mazinke - och guldet var svenskt!

Isen var i det här läget inte den bästa, påverkad av värmen i hallen, och efteråt har kanadensarna skyllt på detta.

I tidningen Regina Leader Post använder man uttrycket "treacherous" (förrädisk, opålitlig), och Mazinkes sista sten når inte ens fram till boet.

"Det var som att se en katt jaga sin svans"

I en intervju i samma tidning säger Mazinke, 20 år efter finalförlusten:

- Vi kontrollerade matchen tills isen började smälta. Sen var det som att se en katt jaga sin svans - han lyckades aldrig fånga den"

En riktig stjärnsmäll var det i alla fall för kanadensisk curling, ty sen vann Kanada inte VM förrän 1980; titlarna däremellan till USA, Schweiz, USA, Sverige (Ragnar Kamp, Håkan Rudström, Björn Rudström och Christer Mårtenson), USA och Norge.

Sveriges väg till VM-guldet:

Västtyskland 12/6, spelet lossnade efter en tvåa i andra omgången;

Norge 8/3, efter en tvåa i andra och en trea i fjärde omgången;

Kanada 7/8;

Danmark 16/2;

USA 7/3, en skräll;

Skottland 6/4, den första segern över skottarna på fyra år, något tursam eftersom skottarna hade den sista nästan 20 kilo tunga stenen, skulle slå ut en svensk sten, men missade den med en halv centimeter;

Frankrike 6/7, en onödig förlust sen man efter 5-3-ledning tappat tre ettor i rad;

Schweiz 8/5;

Italien 6/3;

Frankrike 6/5 i semifinalen, rafflande här också.

Den sport, som skotten William Andrew McFie tog med sig, när han på 1840-talet slog sig ned i Uddevalla, hade fått det första av sina tre svenska VM-guld (lag Ragnar Kamp 1977 och lag Peter Lindholm 1997).

Och när 1973 års hjältar nu åter är aktuella, så är Curlingförbundets hemsida - www.curling.se - påpassligt framme med rubriken:

"Djursholm, Oscarius i final ... IGEN!".

Lasse Sandlin