Jobbig start för första svenska livepokertouren

Publicerad:
Uppdaterad:

Jag vill minnas att det var filosofen Bertrand Russell som sa något i stil med följande: Ett folk har alltid de politiker de förtjänar.

Fortfarande är poker unikt i Sverige.

Inte inom något annat område – fotboll, biljard, bridge, ostronöppning – förekommer att det är staten och dess förlängda arm som arrangerar ett svenskt mästerskap, men så är som bekant fallet i poker.

De två hovrättsdomarna tidigare i år, som var överens om att skickligheten snarare än turen överväger i en tillräckligt lång turnering, föranledde nätsajten Potraiser att för en tid sedan utlysa den första svenska livepokertouren.

När väl datum och platser tillkännagavs, ingrep Lotteriinspektionen raskt genom att skicka skrivelser till ägarna av de lokaler där turneringarna skulle hållas; ordet ”hotbrev” förekom i sammanhanget, eftersom LI underströk att allehanda tillstånd skulle kunna dras in. Potraisers svar blev att omvandla liveeventen till frirullar, för dem som i förväg köpt in sig till en motsvarande onlineturnering; man kunde alltså inte längre köpa in sig på plats.

Två av dessa liveevent har sedan genomförts, i Uppsala och i Stockholm. Dessvärre blev de deltagarmässigt inga framgångar, med bara nio respektive tio deltagare. Till en del kan det nog skyllas på att inköpet sattes för högt, 550 euro, men ett annat skäl är säkerligen att alltför många inom pokervärlden är lata och inte har någon större framförhållning. Här fanns faktiskt ett alternativ till statlig poker.

Potraiser håller nu på att överväga formerna för en eventuell fortsättning på denna första svenska livepokertour, men en sak är säker: det företaget och andra kommer att fortsätta att utmana både spelmonopolet och statens definition av poker som ett lotteri.

Ordet mångfald, som i andra sammanhang är så omhuldat inom svensk politik, borde äntligen tillåtas bli applicerat även på poker för vuxna medborgare. Det argument som våra moralister så gärna framför, att staten alltid bättre ser till medborgarnas intressen, håller helt enkelt inte för en granskning.

I så fall borde man analogt förfäkta att staten, som ju inte har ”privata vinstintressen” och ”giriga aktieägare” att ta hänsyn till, skulle kunna bygga trafiksäkrare bilar än vad industrin vill och kan.

Men låt oss då minnas hur det blev i verkligheten: västtyskarna fick Mercedes och BMW i gediget stål – och de stackars östtyskarna sin Trabant med plastkaross. Vi bör lära oss av den läxan.

Dan Glimne

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN