”Jag kunde inte ha lampan tänd, se på tv eller borsta tänderna”

Eskilstunas Linn Vickius, 20, tillbaka efter smällen

Reporter: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Linn Vickius i F18-landslaget 2018.
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Linn Vickius i F18-landslaget 2018.

En nickduell sände ner henne i år av mörker.

Nu ska topptippade Eskilstuna bygga ett mittfält runt en spelare som drabbats av fler bakslag än du normalt gör i ett helt idrottsliv.

Hon heter Linn Vickius. Hon är 20 år.

Det märkvärdiga är att Linn Vickius har glasklara minnen av den där höstdagen. Hjärnan har lagrat vissa scener medan andra är borta, så historien är på samma gång detaljerad och ihålig.

F16-landskamp mot Norge på Gotland. Defensiv hörna. Linn når överst, skarvar undan, får en motståndarskalle i bakhuvudet. Ignorerar smärtan och spelar vidare. Nickar ett inkast. Mörker. Ligger vid sidan, läkaren frågar vad de står, hon vill svara att Sverige gjort mål men kopplingen mellan hjärna och mun tycks avskuren.

Vi leder, tänker hon, men förmår inte säga det.

16-åringen går mot bussen, koncentrerar sig på att hålla en rak linje. Lyckas med det. En lagkamrat kommer och stöttar, hon fattar inte varför men lotsas mot ingången, får höra att hon raglar.

Det är nionde september 2016, mindre än en månad före EM-kvalet mot Malta. Mittfältaren Linn Vickius har fått hjärnskakning men är tämligen säker på att vara tillbaka i spel till dess.

Hon har fel med bred marginal.

– Det tog två år, säger Vickius på telefon från lägenheten i Eskilstuna.

Hjärntrötthet tar över

Låg du till sängs hela nästa dag?

– Nej. Ingen verkade tro att det var så allvarligt, så jag levde vidare som normalt på Gotland. Jag följde med på träningarna fast jag inte tränade, åkte med i bussen där det var hög musik, satt med i omklädningsrummet. När vi kom hem gick jag till skolan, jag hade just börjat ekonomiprogrammet på Widénska i Västerås, och för att inte missa EM-kvalet gick jag och pappa ner till Rocklunda och joggade. Jag inbillade mig att det funkade, att jag mådde bra. Men det gjorde jag inte.

När huvudet slutar mola tar hjärntröttheten över. Dagliga sysslor blir övermäktiga, röster tycks omänskligt höga och bilder blixtrande starka.

– Jag kunde inte äta mat med lampan tänd och fick inte lyssna på radio i bilen. Om jag borstade tänderna var jag tvungen att vila efteråt, för det var så ansträngande för mitt huvud.

Linn började med fotboll som femåring och varvade ett tag spel med moderklubben IFK Västerås och damallsvenska Eskilstuna United. Hon är från början den energiska typen, den löpstarka och passningsskickliga. Den envisa. Sådant förändras inte av en elak smäll mot huvudet.

Efter två veckor undersöks hon på Bosön utanför Stockholm. Hjärnskakningen är rejäl. Hon ordineras hjärnvila i en månad. Ett mörkt rum i föräldrarnas hus, pyjamas på, sömn och vaken vila, mat när det krävs, sedan mer sömn och vaken vila.

– I början var det inga problem eftersom jag mådde så dåligt att det var allt jag orkade. Men jag var inte helt död, jag kunde gå upp då och då.

Tänkte du långsiktigt på din karriär?

– Nej. Det är i efterhand jag insett hur illa det var. Det är tur det, för annars hade jag inte orkat.

Cyklar i tio minuter

Synrubbningarna kommer smygande. Hon far ett par vändor till akuten utan att några allvarligare fel påträffas. En ögonspecialist råder henne att glömma fotbollen för gott, men hon är inte mottaglig för så drastiska avkall.

– Hjärntrappan funkade inte på mig så efter en månad mådde jag knappt bättre. Då fick vi börja provocera fram symtomen för att jag skulle lära mig att hantera dem. För att bättra på korttidsminnet fick jag gå tio minuters minnespromenad och memorera fem saker på en slinga. Rött hus, stor sten, sådant. Nästa dag skulle jag gå samma promenad och nämna de sakerna.

Det låter superenkelt för en frisk hjärna.

– Ja, men det gick inte jättebra. Jag hade inte en aning om vad jag skulle minnas.

Sjukgymnasten Kristina Forsblom på Bosön åtar sig att vara mentor för den offensiva talangen. Det är henne som Linn rådfrågar när osäkerheten är som värst. Hon ringer på morgonen, på eftermiddagen, klockan elva på kvällen.

– Jag började cykla tio minuter utan att komma upp i hög puls. Efter två månader fick jag gå en lektion om dagen, men hade lite problem med att ta mig till skolan. Jag kunde inte åka buss när det var så mycket folk, så jag fick välja lektioner efter passande busstider.

Framstegen är så små att de knappt kan kallas så. Dagen före julafton 2016 utökar hon tillfälligt sin skärmtid, från tio minuter till en halvtimme, för att se på Uppesittarkväll. Det lugna pratprogrammet är för henne som en bombastisk konsert.

– Kroppen var pigg, men jag var helt borta från näsan och uppåt. Jag märkte att det var jobbigare att kolla åt höger än åt vänster, så då skickade Kristina mig till ögonspecialisten där jag fick glasögon och jättetöntiga övningar.

Ett par månader efter den där hörnan håller Linn Vickius upp ett snöre med två pärlor. Hon flyttar blicken från den gröna till den blå och tillbaka. Slut på dagens träning.

22 januari 2017, på sin pappas födelsedag, släntrar hon ner på Widénskas konstgräs för tio minuters fotboll. Pappa filmar när hon avancerar ett par meter och skickar upp en vrist i nättaket.

Till våren lättar restriktionerna gradvis. Hon värmer upp med Eskilstunas F19 men är så bräcklig att hon efteråt omedelbart skickas in i omklädningsrummet för att inte åsynen av bollspel ska påfresta hjärnan.

– Det var ett steg fram och två steg bak hela tiden. Jag testade att vara med i 30 minuter men så sket det sig och så fick jag vara hemma en hel vecka i stället. Det jobbigaste var att inte ha någon tidsplan. Bryter du foten är det sex veckor med gips och två månader med rehab, men jag visste inte hur länge jag skulle leva med hjärntröttheten.

Hur påverkades du av det?

– Jag mådde inte bra psykiskt. Det var skitjobbigt. I början hade jag jättesvårt att prata om fotboll. Om mamma visade laguppställningen för EM-kvalet blev jag sur.

Någon medicin kommer aldrig på tal och hon vägrar lyssna på skolans propåer om att gå om läsåret. All ork går till skolan och fotbollen. Eskilstuna ser drivet och belönar henne med ett A-lagskontrakt till vintern 2017, trots att hon inte spelat någon fullkontaktsfotboll på snart 1,5 år.

Ligger bakom mål direkt

Nicka är lönlöst. Tackla riskabelt. Efter en serie lyckade träningar 2018, när återkomsten närmar sig, får hon ett skott i huvudet och faller fritt igen.

Sjukgymnasten Kristina Forsblom ordinerar ett besök hos ett specialteam i Umeå som ställer ett annorlunda sorts ultimatum.

Synen är påverkad och hjärntröttheten konstant, men det var ingen blödning utan bara en hjärnskakning. Så nu är det dags att välja: antingen vila året ut – eller så blåser du på. Värre lär det inte bli.

– De sa att jag kan leva med hjärntröttheten hela mitt liv, så det är inte säkert att jag kan vänta ut den. Därför fanns alternativet att bara köra. Att ge mig det valet efter två år... ja, det fanns inte mycket att säga.

Nionde september 2018 har det på dagen gått två år sedan Norgematchen. Eskilstuna leder med 3–0 när de aviserar ett sent byte. Ut med Mimmi Larsson. In med Linn Vickius.

18-åringen tar omgående bollen, spelar ut på kanten, löper inåt straffområdet för att nå det låga inspelet. Hon hinner sånär, men därbakom stöter Cajsa Åkerberg in bollen i öppet mål.

Det står 4–0. Linn Vickius har spelat i damallsvenskan i två minuter och legat bakom ett mål. Av allt det förfärliga märks ingenting, inte mer än att hon bär huvudskydd och linser.

– Det var bara helt galet.

Foto: BILDBYRÅN
Linn Vickius inför årets säsong.

Karriären redo att börja

2019 uppträdde Eskilstuna United som två olika lag. Före VM såg de ut som ett gäng för undre halvan och tvålade bara in två bollar på sju matcher. Efter VM var det tillsammans med Rosengård bäst i serien och knappt drabbade av en enda skada. Linn Vickius var bakom OS-hjälten Lisa Dahlkvist och lagkaptenen Petra Johansson i hackordningen och startade två matcher, 1–0 mot LB och 0–3 mot Kristianstad.

I år spelar Dahlkvist i Umeå och Johansson i Linköping. På Uniteds innermitt är Linn Vickius tänkt som en kugge, som en dirigent, som en poängspelare. Hon tog studenten på ordinarie tid och har flyttat från föräldrahemmet till Eskilstuna.

Hon hoppas starta varje match i år. För texten må sluta här, men karriären är redo att börja.

– Klart att man kunde undra var jag varit i dag om jag spelat de två åren också, men så går det inte att tänka. Jag måste tro att det här har gett mig något gott, säger hon.

Har du behållit något för att påminna dig om mörkret du gått igenom?

– Jag har kvar snöret, men jag tar aldrig upp det. Det behövs inte.

Publicerad: