Från en underdog till en vinnare igen

SPORTBLADET

Alla älskar en vinnare. Men är det något vi älskar ännu mer så är det underdogen som lyckas bli vinnare.

Men den dag underdogen blivit en riktig vinnare då höjs kraven och förväntningarna. Då räcker inte bra placeringar.

Då vill vi se guldmedaljerna radas upp efter varandra. Vi blir bortskämda och tar vinnaren för given. Spänningen försvinner och det enda som kan hända är att vinnaren misslyckas - slutar vara en vinnare. Det är därför Stefan Holms OS-guld var en bragd, men inte Christian Olssons.

Förra säsongen var Anja vinnare. Vi lärde oss att bänka oss framför tv:n för att se henne åka hem ett guld. Hon var så överlägsen och det verkade så enkelt.

I år har motgångarna, de sämre placeringarna och uråkningarna kommit. Vinnaren har misslyckats. Före hennes åk har vi alltid närt ett hopp, som kapslats in i ett stort paket tvivel som vuxit som en snöboll nerför backen.

Men i går såg vi äntligen Anja i en nygamla roll - underdogen som blev vinnare.

Samma förhållande gäller tv-kanalernas produktion av tv-sporten. Vissa kanaler förväntar vi oss väldigt lite ifrån, andra har genom många år byggt upp en så stabil vinnarprofil att vi helt enkelt tar deras proffsighet för given.

De ger oss tv-sändningar som har allt. Men vi tänker inte på det. Det är först när de gör tabbar eller misslyckas som vi märker det.

SVT har hamnat där. Hela redaktionen jobbar så proffsigt att det verkar enkelt. Inget man applåderar åt. Inget som leder till bragdmedaljer.

Det ska bara vara så.

I går såg jag en sändning från Bormio som gav mig det jag ville och lite därtill.

Jihdes smidiga mellansnack med Pernilla Wiberg, André Pops intervjuer eller Björn Fagerlinds och Stig Strands stabila kommenterande. De gjorde alla sitt jobb, levde upp till de höga förväntningarna.

Och det är svårare än något annat.

Bäst

Sämst

Christina Lindström