Bergström: Det lät ju fantastiskt

SPORTBLADET

Resultatet ser hårresande ut.

Men glöm det och fokusera på något mer glädjande med Sveriges OS-genrep mot Botafogos kolosser.

Det lät ju fantastiskt.

Foto: Sportbladets Kristoffer Bergström.

Efter slutsignalen hamnar jag bredvid landslagets Helena Andersson. Hon är belåten över en insats som gått över förväntan, som visat att spelarna är redo för onsdagens OS-premiär.

Sverige-Botafogo 0–8.

Helena är inte målvaktstränare eller avslutscoach, tack Gud, utan fysiolog. Ur hennes perspektiv krävdes en maxprestation, två timmars slitgöra med matchställ på, just i dag för att stå rustad inför kommande påfrestningar. Helena Andersson har disputerat i fotbollsspelares återhämtning och kan med vetenskapliga belägg precisera skillnaden mellan tre vilodagar mellan matcherna (som i VM) och två (som nu på OS). Få personer på jorden besitter hennes expertis, så säger hon att det var en nyttig match så vill jag se din universitetsexamen och din databas med gps-mätningar innan jag godtar mothugg.

”Gick inte att försvara sig”

Vi på plats i den natursköna resorten Portobello är heller inte dumma i huvudet. Botafogo skulle komma med sina sextonåriga pojkar men mönstrade i stället halva sitt U20. Inte nog med att flera var 185 centimeter och vägde tiotals kilo mer än svenskorna – du platsar inte i en brasiliansk storklubbs juniorlag som 19-åring utan en god dos teknik.

Överläget i explosivitet märktes inte på mittplan, inte i passningsskicklighet, men väl i straffområde och luftdueller. Det gick inte att försvara sig mot jättarna, heller inte att slå djupledsbollar mot klunsarna i det brasilianska mittlåset.

Således var resultatet egalt. Vi skiter i noll-åtta (jag vet att ni är massor av farbröder som bryr er jättemycket om just resultatet och den kvinnliga fysiologin, gärna i spännande kombination, tack för era djärva mejl), vi skiter i hur det såg ut.

Men vi stannar gärna kvar i hur det lät. Sju års bevakning av landslaget har lärt mig att öronen ger goda indikationer på hur gänget mår. Den här förmiddagen dånade det över den gropiga planen.

Hallå, här borta! Vi försöker genom mitten! Släpp tidigare nästa gång! Bra, Sempan, bra!

”Sverige tog ny sats”

Magdalena Eriksson dirigerade från sin vänsterkant, Lisa Dahlkvist röt på mittplan, Lotta Schelin gastade ute på högerflanken. Intentioner applåderades och berömdes. Det gav inga mål, det gav inga bättre chanser än ett ballongskott av Magda Eriksson, men för varje gång en baklängesboll trillade in tog Sverige ny sats och kombinerade sig framåt.

Allra röststarkast var Hedvig Lindahl. Hon hade kunnat extraknäcka som radiopratare under landskamperna, som bisittare till Sveriges Radios Susanna Andrén nere på gräsnivå. Munnen glappar och går, så mycket uppmuntran och tillrättavisningar flyger ur henne att det snarare behövs ljummet honungsvatten än nerjogg efteråt.

Av allt målvakten skrek under matchen ringade en kommentar in landslagets inställning den här förmiddagen.

Botafogo nickade in 3–0 och gick på ny attack. Kosovare Asllani mörsade ner motståndarnas kapten, bollen slank tillbaka till de svartklädda, backlinjen var för ett ögonblick ur fas, Nilla Fischer klev dit och...

... och så mullrade det bakifrån från någon som såg bataljen som en finfin övning inför kommande stormatcher:

– Nu kör vi! Så här tufft blir det i OS-finalen också!