Skandaler, bråk - och idrott när den är bäst

SPORTBLADET

Raketer fyras av från Maracanã i en sista klimax

RIO DE JANEIRO. Sju års förspel.

Två veckors lek, spel, njutning, smärta, glädje och besvikelser.

Tid att vinka adjö till Rio, medan avslutningens raketer fyras av från Maracanã i en sista klimax.

När planen nu lyfter i skytteltrafik med OS-deltagare, ledare, publik och journalister kommer alla att flyga hem med sina minnen, sin version, av spelen.

Vi har sett tävlingarna, matcherna, medaljerna. Vinnare och förlorare. Skandaler med fyllor, våldtäktsförsök, lögner och bråk mellan atleter och nationer. Men vi har också sett utsträckta händer, vackra gester, idrott när den är som bäst; bortom pengar och ärelystnad.

För oss som jobbat här för media har det varit ett OS där mycket krånglat och där tålamod varit lika nödvändigt att bära med sig varje dag som datorn.

En kontrast mot perfektionen 2008

Jag minns OS i Peking som det mest perfekta där allt fungerade in i minsta detalj. Att Rio de Janeiro på många sätt är raka motsatsen till  Kinas järnhårda styrning är inget nytt. Inte heller att landet kastats in i politiskt kaos och ekonomisk kris sen man tilldelades OS. Pengarna har inte räckt och det har märkts, särskilt på vissa arenor, som Olympiastadion.

Hissar som inte fungerat, kortläsare som krånglat i kioskerna, risiga toaletter, allt saker som man kan uthärda på semester men har mindre tålamod när man ska arbeta non stop dag ut och dag in, ofta under tidspress.

Kriminaliteten med stölder av datorer och tv-kameror för stora summor inne på presscentret, med rån mot kollegor och med en ständig lätt känsla av att behöva vara på sin vakt, har också varit en ständig skugga i bakgrunden.

Värst har ändå transporterna varit med de stora avstånden och den kaotiska trafiken. Många dagar har vi tillbringat fem, sex timmar i mediabussar och taxibilar. Lägg därtill förseningar och uteblivna transporter.

Staden har erövrat mig, trots allt

Det undervattenstempo som mycket förflyter i här i Brasilien kan också vara frustrerande när man ska arbeta, milt sagt.

Med detta sagt: för varje dag som jag varit här i Rio de Janeiro har staden ändå erövrat mig. Wifi och telefoni har fungerat fläckfritt, om vi nu ska dröja vid de tekniska detaljerna. Och människorna, brassarna, deras sätt att ta livet och att möta oss utifrån! Leenden, tummen upp, gester, värme, lättsamhet.

När jag går min morgonpromenad är det svårt att inte charmas av Rio som färgas rosa i soluppgången. Nästan alla är klädda som om de skulle på stranden. Badtofflor, linnen, shorts. Gammal, ung, fet, smal, det spelar ingen roll och det är en befriande kontrast mot perfektionskraven i Stockholm.

Skönheten och folklivet på Copacabanas och Ipanemas stränder. Bergen, havet, himlen. Kristusstatyns vakande profil, Sockertoppens kurvor. Rio de Janeiro, Januarifloden, staden som är lika vacker som sitt namn.

Skönheten i kaoset, i kontrasterna. Kyrkor som ser ut som bordeller med blinkande neonljus. Tunnelbanan där folk säljer allt från små gröna bananer till stulna mobiltelefoner, med ständiga lockrop. Baren nedanför vårt hotell där Rios allra märkligaste nattfjärilar kommer fram när vi tar en Atlantica-öl efter jobbet. Så många skiftande livsöden, så många människor värda att lyssna på.

Att slå sig ner på några av alla livliga opretentiösa serveringar i den ljumma kvällen, alltid med en tv med OS-sändningar påslagen, sitta där, trött efter jobbet, och bara ta in Rios nattpuls, låta den ta över. Att se OS-beachvolley på Copacabana, där sporten är menad att spelas.

Att uppleva en OS-final på Maracanã under en brasiliansk fullmåne.

Allt detta tar jag med mig hem, från Rio.

Det har varit ett OS med sina fel och brister, men också så mycket skönhet och mänsklig värme.

På gatan skålar och sjunger de.

I en värld av filterfixade selfie-bilder och en ständig jakt på perfektion har det varit befriande över att komma hit.

Utanför min balkong stiger nu stadens nattljud, söker sig in i mitt rum. Brasilien har just gjort mål i herrarnas OS-final i fotboll. Alla ropar, sjunger, skålar nedanför på gatan. Det är ingen ordning alls.

Jag kommer att sakna det.

ARTIKELN HANDLAR OM